Ge inte mer resurser utan låt stärkta bibliotek-satsningen vara kvar – med redovisningsplikt, skriver Tommy Bildström. "Det är lösningen för att biblioteken ska vara relevanta och förnya sig."

Att jobba med visionsarbete är inte lätt, det vet alla som olyckligtvis råkat bli chefer. All transformation är smärtsam, det är åtminstone min erfarenhet. Biblioteken dras också med några faktorer som komplicerar saken ytterligare: Vi har en tradition om hur saker och ting ska vara samtidigt som folkbiblioteken inte är tydligt definierade i lagtexten. Biblioteken har mycket svängrum med formuleringar som ”samt kulturell verksamhet i övrigt”. Kombinationen frihet och en tradition gör att det är svårt att ändra på saker. Ibland kan man i sitt stilla sinne tänka att lagen egentligen borde se ut så här:

Biblioteken i det allmänna biblioteksväsendet ska verka för det demokratiska samhällets utveckling genom att bidra till kunskapsförmedling och fri åsiktsbildning så länge det inte går ut över arrangemangen med trädgårdsföreningen.

Lägg då till att vi sällan blir granskade eller att det inte får någon konsekvens om vi inte håller oss till lagen eller ens uppfyller biblioteksplanen. Det finns ingen motsvarighet till Skolinspektionen för biblioteket. Att välja att ha ett arrangemang om blåbärssylt i stället för att göra riktade MIK-insatser när det krigas i Europa får inga följder.

Gång på gång visar det sig också att biblioteken har för få resurser sett till vårt uppdrag. Och uppdraget i sig, hur mycket ansvar kan det läggas på alla dessa tunna bibliotekarieaxlar? I bibliotekslagen står det att folkbiblioteken ska verka för att öka kunskapen om hur informationsteknik kan användas för delaktighet i kulturlivet. En viktig insats kan vara att undersöka prioriterade målgruppers utanförskap i digital kultur och motivera arrangemang med ny teknik i ett tillgänglighetsperspektiv. Men om folkbiblioteket i praktiken består av två personer, vad ska man då plocka bort för att bibliotekarierna ska jobba med ungdomar och virtual reality, och skulle prioriteringarna accepteras av de låntagare som också står för det folkliga stödet som biblioteken ändå har?

Svaret på frågan kan mycket väl vara stärkta bibliotek och, hör och häpna, redovisningen.

För oss har stärkta bibliotek varit en otroligt värdefull satsning, inte bara för att den tillfälligt löst problemet med resurserna utan också tack vare redovisningen. Att redovisa ett läsfrämjande projekt eller stärkta bibliotek är sällan särskilt roligt, men det talas allt för lite om att det löser, eller i alla fall erbjuder en kompromiss, i frågan om granskning. För mig som chef blir också stärkta bibliotek ett andrum och en möjlighet att utveckla verksamheten med redovisningen som ett praktiskt verktyg. Att söka bidrag, med omvärldsanalys, analys av kompetens och kunskap, samt planering och implementering är egentligen typiska verksamhetstrategiska processer. Ansökningen gör man gentemot prioriterade målgrupper och i den bästa av världar finns ett krav om både utökande samarbeten och kollegial spridning.

Gång på gång visar det sig också att biblioteken har för få resurser sett till vårt uppdrag

Jag är beredd att inte argumentera för mer resurser till biblioteken utan i stället för ett permanent statligt stöd i form av stärkta bibliotek – med redovisningsförpliktelse. Gärna av bibliotekschef och inte nyanställd projektledare. Jag tror att det är lösningen för att biblioteken ska vara relevanta och förnya sig, fortsätta jobba med den tillit och det utrymme som bibliotekslagen ger oss och samtidigt komma ifrån flaskhalsen som uppstår av att biblioteken har små resurser att jobba med.

Visst uppstår problem. Det finns en utbredd projekttrötthet och anställningsformen är inte optimal. Men kanske hamnar ansvaret på bibliotekschefsaxlar och blir ett verktyg för utveckling, kanske är det en möjlighet för oss att gå vidare och stärkas.

Tommy Bildström
Bibliotekschef i Nordmaling