Inköp ett viktigt läsfrämjande verktyg

Att köpa in litteratur är en del av det pedagogiska arbetet med litteratur och läsfrämjande. Därför finns det faror med centraliserade inköp, skriver Tommy Bildström.

Den här texten handlar om planen för läsutveckling och specifikt inköp som ett av de verktyg vi använder oss av. Det är delvis en kommentar till en artikel i Göteborgs-Posten om bibliotekarier som protesterar mot centraliserade bokinköp.

Här i Nordmaling har vi diskuterat inköpsfunktionen en hel del, särskilt i samband med skrivandet av vår medieplan. Jag tror att man på biblioteken bör vara tydligare med hur inköp passar in i det läsfrämjande arbetet samt tanken om livslångt lärande. Vi bör också ställa oss frågan om inköp bara är en enkel arbetsuppgift som lätt kan automatiseras eller ett verktyg i en större läsfrämjande verktygslåda.

Om man tänker läsutveckling som en trappa så är en del av mina låntagare på högsta trappsteget. Det är ingen värdering av vad de läser, snarare en tanke om livslångt lärande och möjlighet till utveckling. När de nått högst på trappan så befinner de sig tillsammans med litteraturen i någon sorts sociokulturell kontext, de samverkar och är delaktig i litteraturen som det redskap de använder för att förstå och kommentera omvärlden och sitt inre själsliv. På biblioteket sker ett viktigt litterärt samtal i den kontexten. Längst nere på trappan, eller kanske nere i källaren, befinner sig de som inte läser alls. Om vi verkligen ska jobba med läsfrämjande så måste vi ta sikte mot det översta trappsteget, även om det låter pretentiöst. Jag tänker biblioteket som en rulltrappa som ska ge alla en möjlighet att få lite fart och stöd för att komma framåt. Det är viktigt att komma upp på trappan men det är också viktigt med en rörelse mot toppen.

Jag tror att det är ett problem för biblioteken att planen för livslångt lärande och läsutveckling sällan är formulerad. Då gör det svårare att värdera verktygen. Teoretiskt sett skulle jag kunna skriva en individuell läsplan för över hundra personer, allt ifrån läsovilliga till grupper av människor (klass 4c är intresserade av humoristiska böcker, men de rör sig mot lite mer sofistikerad humor och ordvitsar) och individuella låntagare. I praktiken kanske det vore önskvärt med en gemensam läsfrämjande plan. Den individuella planen är för övrigt väldigt dynamisk och gång på gång blir man väldigt förvånad, ens egna fördomar kommer på skam och det finns något underbart och förtrollande i mötet med människor där litteraturen verkligen blir en del av något som inte syns utanpå. Den äldre damen som går från feelgood till gotiska romaner till att bli en skräckfantast, är en av mina personliga favoriter. Man måste kunna ändra riktning, improvisera och tänka utanför boxen.

Det här kan låta både förmätet och obibliotikariskt (?), men jag är riktigt bra på det här. Förvånansvärt bra. Och det är mycket möjligt att du som läser det här också är det. Har man jobbat några år som litteraturarbetare (en benämning jag hoppas sätter sig) så är det ofrånkomligt att man blir ganska bra på det man gör. Jag kan diskutera Knausgård, Sartre och Kapten Kalsong nästan samtidigt. Jag blev inte ens ställd över Nobelpristagaren (jag hade inte läst honom men hållit i böckerna flera gånger och diskuterat dem med en låntagare).

Inköp är en viktig del av det pedagogiska arbetet med litteraturen, inte bara som ett slutresultat utan också som ett verktyg för att vi ska kunna orientera oss kring utgivning och sätta böckerna i perspektiv till våra låntagare. De tvära svängningarna (särskilt för ett litet bibliotek) kan vara – och jag överdriver faktiskt inte – livsviktiga. Det är viktigt att inte glömma detta när vi diskuterar centralisering av inköp och algoritmer som kan gissa sig till vad folk vill läsa. Jag ser en massa faror. Snöbollseffekter när stereotyper förstärks, synen på läsning som endast underhållning och därmed ett omöjligt konkurrensförhållande till andra medier. Ett steg bort från människan och den mänskliga interaktionen med litteraturen och inköp som inte klarar de tvära kasten och vågar utmana.

Det är ett lagstadgat uppdrag att främja läsning och litteratur, så varför värderar vi oss själva, läsning och våra egna verktyg så lågt?

Jag tror att utbildningarnas frånvaro av litteraturvetenskapliga moment är något vi behöver ta upp (igen). En lösning vore att formalisera arbetet med en läsfrämjande plan för varje bibliotek. Men vi behöver också höja det kollektiva självförtroendet när det gäller vårt arbete. Jag föreslår mooc:ar (massive open online courses) och mer läsning på arbetstid. Jag vill att du som läser det här ska känna stolthet över ditt arbete (och gärna basunera ut det). I den kontexten kan ett beslut om centralisering av inköp (kanske även med stöd av AI) kännas som det tas på en god grund. Som det känns nu famlar vi lite i mörkret.

Trots ovanstående har jag själv varit ganska positiv till att effektivisera inköp – jag vill göra så mycket annat på biblioteket. Men jag är ganska duktig på att lyssna och ett motargument har satt sig hos mig: en av mina kollegor påpekade att inköpen av böckerna som är självklara och som man skulle kunna ersätta egentligen inte tar särskilt lång tid. Vi vet att vi kommer att köpa in Camilla Läckbergs senaste bok, att trycka på en knapp tar egentligen inte så många sekunder. Vad man däremot får chansen till när man gör inköp är att läsa omdömen och skapa sig en helhetsbild. Det är fem-tio minuter bra omvärldsbevakning. När litteraturen och människan ska mötas behövs i alla fall en minimal interaktion med båda elementen.

Tommy Bildström 
Bibliotekschef i Nordmaling