Jag är djupt oroad över Svensk näringslivs rapport

I en ny rapport om kommunal effektivisering hävdar Svenskt näringsliv att det finns stora marginaler för besparingar på folkbiblioteken. Rapport är urusel och tar ingen hänsyn till bibliotekens bredare samhällsnytta, skriver Tommy Bildström.

Än en gång skulle jag vilja att folk och fä, men kanske Skolverket och Svenskt näringsliv i synnerhet, kunde ta tills sig skillnaden mellan folk- och skolbibliotek, men också skillnaden på utbildning och bildning. Jag är först i ledet att applådera satsningen på skolbibliotek men ser också en oroande trend där subjektiva upplevelser, kvalitativa dimensioner och mjukare världen avfärdas. Antingen för att man inte har kännedom om dem eller för att de anses vara svårfångade.

Rapporter som Svenskt näringslivs, om att höja effektiviteten i landets kommuner, bygger ofta på en positivistisk syn på kunskap, där endast det som kan mätas och kvantifieras ses som ”verkligt”. Skolan delvis försöker delvis få monopol på bildningsfrågor, trots att det är en stor chansning att gissavad arbetslivet efterfrågar om exempelvis tio år. Chansningen är också ganska politiskt färgad och beroende på åsikter (inte forskning) ser vi underliga företeelser som att vi 2025 har mer träslöjd än programmering i skolan. Och det är efter de premisserna vi nu mäter.

Effektivisering innebär ofta nedskärningar i det som inte är lätt att mäta, exempelvis personalens kompetens att handleda besökare i källkritik, eller hjälpa marginaliserade grupper.

Svenskt näringslivs rapport är i grunden urusel och tar ingen som helst hänsyn till bibliotekens bredare samhällsnytta, till exempel social inkludering, arbete med minoriteter, digital kompetens, kulturuppdraget och livslångt lärande. Listan kan göras över vad som inte mäts men borde mätas.

Variablerna som rapporten använder sig av är aktiva låntagare, barnbokslån, fysiska besök samt aktivitetstillfällen för barn och unga. Jag är säkerligen inte den första som reagerar på hur teknokratisk rationalitet och instrumentellt oförnuft leder till en avhumanisering av offentlig verksamhet. När mätbar effektivitet blir det enda målet, förloras verksamheters sociala, etiska och kulturella syften. Det sistnämnda blir särskilt aktuellt när biblioteket också har ett kulturuppdrag (har alla plötsligt bara glömt det?).

Ingen mäter kulturen, så den kan man bara sluta med och jag kan säkert avskeda någon om jag ändå bara ska driva någon sorts Ica-butik för böcker.

Om man får lägga fram något positivt med rapporten så håller jag med om att det inte är en dum sak att mäta aktivitetstillfällen för barn och unga, men också lite missvisande när man inte mäter vad för slags aktiviteter det rör sig om samt att vi har en roll som mötesplats och demokratifrämjande institution som ska rikta sig till alla. Även till människor i utanförskap och äldre.

En läsning av rapporten ger intrycket av att den erkänner skillnader mellan storstad och landsbygd, men inte fullt ut tar hänsyn till strukturella faktorer som socioekonomiska förutsättningar eller geografiska utmaningar. Jag antar att den uppfattas på gränsen till kränkande av mina kollegor i grannkommunen Bjurholm vars hela personal består av två personer.

Nedskärningarna och effektiviseringarna bör också ställas i relation till den läskris som vi befinner oss i.

Nedskärningarna och effektiviseringarna bör också ställas i relation till den läskris som vi befinner oss i och kvalitetsvärdet när det gäller bildning och demokratiseringsfrågor.

Bara det faktum att Svenskt Näringsliv framhåller de kommuner som använder privata aktörer för biblioteksverksamhet som mer effektiva är ideologiskt färgat.

Folkbiblioteken är under attack. Bildning och bibliotek reduceras till en ”tjänst” vars värde bestäms av dess ekonomiska effektivitet snarare än dess bidrag till bildning, jämlikhet och demokrati i en tid då detta är det vi behöver allra mest.

Tommy Bildström
Bibliotekschef i Nordmaling