Mellan varning och verklighet – var står skolbibliotekarierna i AI-frågan?

Skolbibliotekets roll är inte att vara först eller sist, men vi har ett ansvar att vara med, skriver Magdalena Ivarsson. ”Att pröva, problematisera och sätta ord på det som händer.”

AI är inte längre en framtidsfråga. Ändå famlar många skolbibliotekarier i hur verktygen ska användas, problematiseras och undervisas om.

Jag lever mitt liv lite som i det gamla norrländska djungelordspråket: det samlas inget damm på den som är ute i yrväder.

Särskilt som när jag för en tid sedan använde en AI-genererad bild i marknadsföringen av en träff för vårt expertnätverk. Reaktionen kom snabbt – inte som kritik, utan som en påminnelse. Skolbibliotekens arbete vilar på källkritik, upphovsrätt och medvetna val. Påminnelsen var att även formen för vår kommunikation spelar roll – och att jag här hade trampat dåligt.

Jag höll med, men samtidigt skavde det.

För är inte vår roll också att arbeta med samma digitala verktyg som eleverna – och att guida dem i hur de används? AI har redan flyttat in i klassrummen. Inte som ett framtidsscenario, utan som en del av vardagen. Där står vi nu, mitt i dragkampen mellan att värna och att vägleda.

I läroplanerna är skolans uppdrag tydligt: elever ska både kunna använda digital teknik och förstå hur information produceras, sprids och värderas. Vi ska vägleda dem in i informationssamhället och det är svårt att tänka sig ett mer komplext informationslandskap än det som nu växer fram med AI. Om AI är en del av hur information produceras och används i samhället kan skolan inte välja bort det.

Ibland behandlas skolbiblioteket som ett slags mindre folkbibliotek, och många tar över samma förhållningssätt till AI. Det är värt att stanna upp vid – inte minst eftersom skolorna ofta var snabbare på bollen med egna AI-policys och planer än vad folkbiblioteken var.

Problemet uppstår när vi lutar oss mot en annan verksamhets ställningstaganden. Där folkbiblioteket i högre grad kan utgå från ett etiskt perspektiv på användning, är skolbiblioteket en del av undervisningen.

Samtidigt finns skäl till försiktighet. AI är lätt att använda men svår att lita på. Det kan både förenkla och förvränga, och förstärka bias. För elever handlar risken inte bara om fusk, utan om att tappa förmågan att ifrågasätta. Till det kommer frågor om miljöpåverkan, upphovsrätt och villkoren för dem vars verk systemen tränas på.

Här blir skolbibliotekets arbete dubbelt: att både öppna dörrar och synliggöra vad som finns bakom dem.

Den största risken är kanske ändå att ställa sig utanför. För om vi inte använder verktygen blir det svårt att undervisa om dem. Vi är en del av undervisningen, och det innebär inte bara att skydda elever från risker, utan att rusta dem för den verklighet de redan befinner sig i.

Det kräver också att vi kan leva med en viss ambivalens. AI är både ett kraftfullt och ett problematiskt verktyg – och båda perspektiven måste få finnas samtidigt. Det kräver samtal, inte snabba ställningstaganden. I dag famlar många av oss, på olika håll och med olika gränser. Det riskerar att bli otydligt, inte minst för eleverna.

För i slutändan är det inte vår hållning som är avgörande, utan vad eleverna möter i praktiken: vuxna som väjer eller vägrar – eller vuxna som vägleder.

Skolbibliotekets roll är inte att vara först eller sist, men vi har ett ansvar att vara med. Att pröva, problematisera och sätta ord på det som händer.

Eleverna har redan klivit ut i det här yrvädret. Frågan är om vi står och tittar på – eller om vi möter dem. Det samlas kanske inget damm på den som är ute i yrväder, men det kräver också att man vet åt vilket håll man är på väg.

Skolbiblioteket kan inte ställa sig vid sidan av AI. Vi måste vara en del av hur den förstås, används och ifrågasätts i skolan.