Prenumerera på vårt nyhetsbrev
De viktigaste nyheterna direkt i din inkorg!
Superspridare av demokrati – så varför stänger bibliotek?
3 nov 2020 • 2 min
Många är lättade över besluten att stänga bibliotek för att hindra smittspridning. Kan det vara möjligheten att slippa konfronteras med de där helvetiskt dryga biblioteksbesökarna som orsakar euforin? Det frågar Sonja Viklund, bibliotekschef i Mora.
Regioner och kommuner har nu fått större möjlighet att ta egna beslut om nedstängningar av verksamheter i syfte att minska smittspridning. Och vilken stängningsglädje det blev. Jag läser igenom listan över stängda bibliotek i Västra Götalandsregionen. Det är en diger lista av orter som från en dag till en annan möter sina innevånare med stängda dörrar, allt från Dals-Ed till Mariestad.
På radionyheterna snappar jag upp något om att kulturborgarrådet i Stockholm säger att biblioteken kommer att hålla öppet eftersom de klassas som en samhällsviktig verksamhet. Men Stockholm har å andra sidan verkligen haft sin del av stängningsglädje de med.
Jag kan på sätt och vis förstå att folkvalda i kommuner, regioner, ja även statsöverhuvuden, vill visa handlingskraft genom att stänga ner verksamheter och hela samhällen. Då är ju den obligatoriska frågan ”varför gör ingen något?” redan besvarad. Någon gör något, det är kanske mindre intressant huruvida åtgärden har effekt eller inte.
Biblioteken är verkligen superspridare i varje samhälle. Av demokrati, information, möten, välkomnande, kommunikation. Denna text skrivs för Biblioteksbladet, jag behöver väl inte sparka in öppna dörrar? Ni vet.
Det är därför det förvånar mig såpass mycket att personalen på de stängda biblioteken (åtminstone att döma av deras kommentarer på Facebook) verkar uppleva ett riktigt rus av stängningsglädje de med. Inställda program, borttagna kopieringsmöjligheter, bortflyttade möbler – hurra! Ingen service till de som behöver det som allra mest – toppen, här har vi verkligen gjort en insats.
Liksom en armé av kvinnor satte sig i rörelse under andra världskriget för att ta över jordbruk och svetsa ihop krigsflygplan verkar delar av yrkeskåren ladda för att begrava hela sitt uppdrag sex fot under marken i någon sorts märklig pionjäranda. Några nävar strimlade risk-och konsekvensanalyser markerar gravkullen. Kan det vara möjligheten att slippa konfronteras med de där helvetiskt dryga biblioteksbesökarna som orsakar euforin?
I våras läste jag Laura Spinneys Pale rider om spanska sjukans härjningar 1918 och dess efterverkningar fram till idag. Spinneys bok skrevs ett par år innan covid-19 började spridas och de framåtsyftande kapitlen är speciellt intressanta. Det forskningen lärde oss på den tiden var att det anses högst kontraproduktivt med tvingande åtgärder för att hejda smittspridning. Frivillighet och eget ansvar rekommenderas ända fram till att en pandemi är så pass allvarlig att en procent eller mer av befolkningen har avlidit. Smaka på den siffran.
Besökarna på mitt bibliotek är helt fantastiska. Varenda en, även de jag knappt står ut med. Sedan mars har de stadigt tagit ansvar och dragit ner på sina besök med 25 procent. De håller avstånd, de väntar i kö, de spritar händer. Det sista jag vill ge dem som belöning för deras ansvarstagande är en stängd dörr i ansiktet. Om så skulle ske kommer jag i alla fall inte förklara det med att det är för deras eget bästa.
Sonja Viklund
Enhetschef, kultur och bibliotek, Mora
Tack, snälla kloka människa att du skriver! Å vilken tur att jag råkade få läsa detta av tillfälligheternas slump. Jag är varken bibliotekarie eller bibliotekschef.
Det finns alldeles för få kloka människor som vill och vågar reagera. Mora?! Tala högre det behövs i Mora, Orsa och Älvdalen!
Kul att besökarna på ditt bibliotek är helt fantastiska Sonja! Det är de dock inte på mitt bibliotek. Här går besökare och hostar mest hela tiden. Tre eller fler personer sätter sig gärna tillsammans vid någon dator, trots att vi tagit bort och spridit ut stolar jämfört med hur det vanligen ser ut. Både jag och vissa av mina kollegor har sedan epidemins början blivit hostade och nysta rätt i ansiktet när vi försökt hjälpa någon låntagare. Och visst kan man tycka att våra låntagare kring 90 som fortfarande besöker oss (trots att vi gärna levererar böcker hem till dem!) har rätt att ta vilka risker de vill, men utsätter man sig för risker i en pandemi utsätter man automatiskt även andra för risker.
För övrigt är ju inte frivillighet och eget ansvar vad en majoritet av världens smittskyddsforskare rekommenderar, men bibliotekschefen i Mora kanske har lyckats läsa sig till något de missat?
Rapport från ett tvångsstängt bibliotek. Det är inte alls roligt att tvingas stänga mot sin vilja eller att behöva använda avspärrningsband på vårt obemannade snabbköpsbibliotek för att kunna stänga. Ingen av oss är glada för att besökarna stängs ute. Nu jobbar vi för att vi ska få öppna igen den 18 november även om det kanske inte blir fullt ut. Biblioteken är viktiga i kris och för att en demokrati inte ska falla sönder. Stängda bibliotek är inte bra för någon.
Vi kommer att jubla ikapp med våra besökare när vi får öppna igen!
Catharina Elofsson, bibliotekschef i Båstad
Hej! Jag har följt diskussionerna sedan i våras, och tycker mig se ett mönster. De som står på den ena ytterkanten och med hänförares heta glöd hävdar att ”hålla öppet” är, när man kollar, ofta personer i ledningsfunktion, alternativt inte aktiva medarbetare på bibliotek längre, eller har uppdrag i verksamheter/myndigheter näraliggande bibliotekssfären. Gemensamt för dem är att de i ingen eller mindre grad själva möter många låntagare dagligen och därmed torde känna mindre eller ingen oro för att smittas i sitt arbete. Jag tror alltså inte alls att det är lycka över att slippa ”dryga besökare” utan lättnad. Jag vågar påstå att de flesta av oss som valt att arbeta på bibliotek tycker om besökarna dagligen finner att det ger oss glädje och energi att få arbeta i en verksamhet som betyder så mycket för så många. Men, till skillnad mot det Sonja ser, så ser många av oss en slapp attityd till avstånd och en svårighet att upprätthålla den när man ska visa och instruera de som behöver mest service, tillfällen då man flera gånger dagligen kommer alldeles för nära fysiskt. En del skulle även anse att det är slappare hållning nu än det var i våras.
Jag efterlyser en större förståelse för att medarbetare känner oro och rädsla.
Det är inte utan att det gamla ordspråket som lär komma från Cherokeeindianerna känns aktuellt, ni vet, det som sa ” “Don’t judge a man until you have walked a mile in his shoes”.
Vill samtidigt framhålla att jag inte själv jublar av biblioteksstängningar. Det finns bättre medelvägar att gå anser jag, och tänker på de bibliotek där man löst det så att man får gå in, göra sin grej och gå ut, men inte längre sitta, umgås eller ”hänga, strosa runt på bibblan”.
Vänligaste hej och sköt om er!
/ Monica Linell, bibliotekarie
Tack Sonja för att du lyfter denna fråga! Verkligen av absolut största vikt.
Den femte statsmakten hette omvärldsrapporten som togs fram i nationell biblioteksstrategi. Denna rubrik pekade på den vikt som biblioteken har i det demokratiska samhället. Vårt uppdrag har alltid varit att säkra fri tillgång till information, litteratur och kunskap. Bibliotekslagen pekar dessutom på att detta ska göras för alla. Detta uppdrag är alltid av största vikt och i en kris av ännu större vikt. Jag ser med stor oro att så många städer runt om i landet gått på linjen att stänga.
Att ha öppet bibliotek under pandemin är inte lätt. Lokalt lutar vi oss mot den lokala pandemiplanen. Frågorna är många kring hur vi ska skapa en så säker miljö som möjligt för både personal och besökare, och samtidigt kunna uppfylla vårt uppdrag. Det är en utmaning för oss alla, men i en stark yrkeskår, som jag ser att bibliotekariekåren är, så är det möjligt. Jag hoppas att vi är många som står upp för allas rätt att få tillgång till den skattkammare som bibliotek är.
/Catharina Isberg, Bibliotekschef Helsingborg
Instämmer i varje ord och tanke! Som pensionerad biblioteksman kan jag numera inte påverka vad som sker annat än indirekt, men jag är beroende av bibliotekets service för mina förenings- och folkbildande uppdrag, och det vore en smärre katastrof för mig om Ängelholms bibliotek gick samma väg som t ex Båstad gjort. Jag JO-anmälde i våras Lunds UB för att de stängde tillgången till samlingarna. JO brydde sig tyvärr inte om det, och motiverade heller inte avslaget, så jag fick inte veta om ämbetet värdesätter biblioteken mindre än vad Stockholms stad gör. Men allt stöd till förra kollegan i Mora!
Johan Brinck, Ängelholm