Var är visionerna i Stockholm?

Jag har under åren skrivit en lång rad artiklar och debattartiklar om folkbibliotek. Som forskare har jag ägnat stor möda åt Stockholms stadsbiblioteks historia, men även åt Hudiksvalls och Eskilstunas stadsbibliotek. Men luften gick ur mig när Stockholms kulturborgarråd Madeleine Sjöstedt med ett pennstreck plötsligt slängde planerna på ett nytt stadsbibliotek i papperskorgen 2007.

Det vinnande bidraget Delphinium av tyska arkitekten Heike Hanada skulle med många våningar tornat upp sig i backen bakom Asplundhuset, ungefär där de fyra tillbyggnaderna ligger idag (med administration, före detta Internationella biblioteket, m m). Kanske inte det optimala läget, där kan jag förstå kritiken – för mig hade det nya huset gärna fått placeras någon annan stans i Stockholm, så hade Asplundhuset kunnat bli filial på Norrmalm. Men som sagt, hela förslaget försvann plötsligt i papperskorgen, motivationen var att det överskridit sin budget.

Visst har man i stället satsat på de 40 filialerna i förorten till Stockholm. Senast till exempel Sjöstaden och Kista, samt en stor ombyggnad av Medborgarhusets bibliotek. Men ändå? Efter fiaskot 2007 talade man sturskt om att införliva de låga basarhusen på Sveavägen nedanför Stadsbiblioteket, som är kebab- och hamburgerbarer idag. Eller de fyra ”lamellhusen” mot Odenplan. När Slussen började renoveras så utlovades först ett nytt bibliotek där. Men icke.

Trots att invånarantalet innanför tullarna i Stockholm åtminstone fördubblats sedan 1928, så har mycket få nya bibliotek tillkommit (utom möjligtvis det lilla t-bane-biblioteket vid Östermalmstorg, som dock är i minsta laget). Gamla stan fick ett eget bibliotek på 1930-talet men det är nu också nedlag. Kulturhusets läsesalong var en fantastisk tillgång när det kom på 1970-talet, men har flyttats otaliga gånger och naggas nu alltmer i kanten av andra verksamheter i huset. När det byggdes var det med biblioteket i centrum. Så är det inte längre.

Jag vet inte vilken standard skolbiblioteken i Stockholms innerstad håller? Tanken var från början att de (främst gymnasier och högskola) skulle använda sig av de stora biblioteken som Stadsbiblioteket och Kungliga biblioteket som studiesalar. Idag håller det naturligtvis inte längre att resonera så. Bibliotek och skola har alltid hört ihop sedan sockenbibliotekens tid på 1800-talet. Men idag?

Följden har blivit att utlånen från folkbiblioteken sjunkit år för år. En ond spiral som lockat kommunpolitikerna att ytterligare nedskära på bibliotekens anslag. Följden har blivit främst större elektroniska hemsidor och så kallade meröppna bibliotek, det vill säga bibliotek utan personal. Bibliotekarien som en gång i tiden var pedagog och jämfördes med en skollärare har nu blivit springpojke och springflicka där mest tid går ut på att förmedla boklån, hålla ordning och städa bokhyllor.

Folkbiblioteken hade i början av 1900-talet rykte om sig som ”värmestuga” och ”tillhåll för kvarterets buspojkar”. De hade en klasstämpel som pionjären Valfrid Palmgren försökte tvätta bort. Idag verkar den klasstämpeln ha kommit tillbaka, efter storhetsåren på 1960- och 1970-talen. Sverige har fortfarande väl utbyggda folkbibliotek, men många filialer har lagts ner sedan 1990-talet, och fler lär följa. Många kommuner (som Lidingö för att ta ett närstående exempel) har bara ett enda folkbibliotek i kommunen (och detta enbart för att man tvingas följa den alltför urvattnade bibliotekslagen). Majoriteten av svenska grundskolor saknar bibliotek och utnyttjar i stället de alltmer ansträngda stads- eller kommunbiblioteken.

Nej det ser inte alls bra ut. Man kan bara instämma med pionjären Valfrid Palmgren (helt okänd idag för de flesta svenskar) som på sin tid menade att ett kultur- och kunskapsland som Sverige skulle vara historielöst utan sina bibliotek. Som en simmare som bara trampar vatten. Folkbiblioteken kan användas till mycket (och görs så, ibland till överdrift) men läggs de ner så går de knappast att återuppbygga. I själva verket borde de vara skolans förlängda arm. I Svenska förläggareföreningens rapport, Läsandets årsringar läser jag till exempel att bara en tredjedel av svenska grundskolor/gymnasier har ett bibliotek. Under 2000-talet har antalet folkbibliotek minskat med 25 procent. Den totala fysiska utlåningen har minskat med närmare 7,9 miljoner lån sedan 2015 och blivit 20 procent färre på tio år.

Och Stockholm vore värt ett nytt stort stadsbibliotek. Asplundhuset fungerar bra som biblioteksmuseum, men knappast i nuvarande skick som ett modernt kunskapscentrum för den läsande och studerande allmänheten. På ett stadsbibliotek i en europeisk huvudstad måste man ställa mycket högre krav än så. Inte på bara det estetiska och historiebevarande som nu görs. Det är bara att blicka utomlands, till exempelvis Amsterdam, för att se skillnaden.

I mars 2012 togs ett utredningsbeslut i fastighetsnämnden och kulturnämnden om att utreda behovet av upprustning och utveckling av Stadsbiblioteket. Nu har det snart gått tio år, och vad har hänt, politiker. Var är visionerna?

Text: Mats Myrstener, författare, journalist och bibliotekarie