Värdet av läsning kan inte reduceras till nytta och mätbarhet

Det är bra med satsningar på skolbibliotek och läsfrämjande, men de kan inte bara handla om att höja elevers skolbetyg. Ett annat skäl till att läsa som sällan får plats i debatten är att det kan vara en livlina, skriver Tommy Bildström, ledamot i Statens kulturråds läsråd.

Det går egentligen ganska bra för biblioteken nu. Äntligen syns satsningarna på skolbiblioteken men jag hade gärna sett att man reagerade mer mot att satsningen stärkta bibliotek försvinner, att man också uppmärksammar att det fortfarande dras ner på folkbibliotek och eventuellt också är uppmärksam på om resurser från folkbiblioteken hamnar hos skolan.

Jag skriver detta som en reaktion på hur läsfrämjande ofta formuleras i instrumentella termer – som ett sätt att höja betygen, förbättra språket eller förbereda för arbetsmarknaden. Men för mig blev läsningen något helt annat. En existentiell livlina. Det är de här erfarenheterna jag tagit med mig som folkbibliotekarie. Ett annat svar på varför man ska läsa, som sällan får plats i debatten.

När jag gick på gymnasiet var det några av oss som läste J.P. Sartres bok Äcklet. För mig blev det en ögonöppnare – inte på det sättet man kanske tror. Jag kopplade inte texten till jaget på ett känslomässigt plan, utan mer intellektuellt. Jag var stolt eller kanske fascinerad över att kunna analysera litteratur.

Det är när man är som mest nere och eländig man behöver litteraturen som mest.

Jag tror att alla människor förr eller senare får existentiella funderingar. För många verkar det ske när man är ung eller gammal – sällan mitt emellan. För mig kom det snarare en bit in i vuxen ålder, när jag började fundera över vad jag ville göra med mitt liv. Först då tog jag till mig innehållet i boken på allvar.

Äcklet handlar om hur man hanterar livets meningslöshet, och för mig blev boken livsavgörande. Huvudpersonen bestämmer sig för att skapa sin egen mening och engagera sig i något – och det är egentligen det konceptet jag snott rakt av. Ibland undrar jag om jag ens hade varit i livet om jag inte läst den här boken?

Under min existentiella kris hade jag fått barn och arbetade konstant natt under riktigt usla förhållanden. Ibland tas min bakgrund upp då jag själv påpekat att jag sällan känner mig bekväm i sammanhang som exempelvis Kulturrådets arbetsgrupper. En kompis brukar skämta om att många artiklar om mig formuleras i stil med ”lokal idiot lyckas få jobb” och skämtar så klart om att jag jobbar i en bransch där det är ett nyhetsvärde i att sådana som jag får jobb.

Jag tror att det är de erfarenheterna som gjort mig lite kritisk till hur läsfrämjandedebatten förs. Det är när man är som mest nere och eländig man behöver litteraturen som mest. Biblioteken borde satsa mer på dem som inte kommer in på utbildningar – inte för att de ska ”bli duktiga och få jobb”, utan för att litteraturen är tröst. Den är, kanske, den enda rättighet man har kvar som människa.

Vi bör satsa mer på litteraturfrämjade projekt som är kopplade till biblioterapi och människors mående. Satsningar som Kritiklabbet som visar att man kan jobba med kritik och innehåll, och inte bara yta.

Litteraturens värde kan inte reduceras till nytta, mätbarhet eller färdighetsträning. Det är i det existentiella och kulturella rummet som dess djupaste betydelse bor.

Jag är överlycklig över skolbiblioteken, men jag vill höja ett varningens finger när läsningen bara blir ett konkret verktyg för att uppnå ett mål (exempelvis ökad läskunnighet).

Litteraturens värde kan inte reduceras till nytta, mätbarhet eller färdighetsträning. Visst kan den förbättra språk, öka läsförståelse och ge faktakunskaper – men det är i det existentiella och kulturella rummet som dess djupaste betydelse bor.

Jag har själv, med mina erfarenheter, en hög tilltro till litteraturen och ser läsandet och tillgången till tankar, idéer och livssvar som en rättighet. Ur det perspektivet är inte konkurrensen från andra medier riktigt lika hotande. Det är, såvitt jag vet, bara genom läsning som någon kan tala till dig, direkt i ditt huvud med din egen röst. Autentiskt, genom tid och rum, till dig som människa om att vara människa.

Tommy Bildström
Bibliotekschef i Normaling och ledamot i Statens kulturråds läsråd