Läsning handlar inte bara om böcker. Det handlar också om identitet. För att verkligen bli en läsare behöver man först...

Läsning handlar inte bara om böcker. Det handlar också om identitet. För att verkligen bli en läsare behöver man först föreställa sig själv som en som faktiskt läser. Det sker lättast genom positiva läsande förebilder, och kanske ännu hellre i en gemenskap av andra läsare.

Det är därför bokcirklar är så framgångsrikt för den egna läsutvecklingen. Gemenskapen stärker helt enkelt läsaridentiteten så att du till sist inte kan gå någonstans utan en bok i väskan!

Härom kvällen hamnade jag mittemot en kvinna på en middagsbjudning som, när hon fick höra att jag var bibliotekarie, smått desperat kastade sin fråga över bordet: – Hur ska jag få min elvaåriga son att läsa? Jag har försökt allt, lånat alla sorters böcker från biblioteket, men han läser ingenting.

Det är inte första gången det händer. Jag har fått frågan när det gäller trettonåriga söner också, eller sjuttonåriga. Både på middagsbjudningar och på biblioteket. Och säg den bibliotekarie som inte har fått det! Och märkligt nog är det alltid en mamma som är bekymrad – aldrig en pappa, och antingen är det så att alla flickor redan läser eller så anses det inte vara något problem med deras bristande intresse för skönlitteratur.
All statistik från läsvaneundersökningar bekräftar ju verkligen att kvinnor läser skönlitteratur i högre utsträckning än män, och visar dessutom att denna klyfta mellan mäns och kvinnors läsning på ett oroväckande sätt både ökar och gå ner i åldrarna. De läsande männen är en minoritet, och det gäller samtliga samhällsklasser och utbildningsnivåer. Och det gäller även pojkar.

Jag minns författaren Petter Lidbeck berätta om ett möte med ett gäng killar i skolan, dit han blivit inbjuden för att inspirera till läsning. ”Jag läser inga böcker”, sa en av femtonåringarna bestämt, ”Det är bögigt!” Jaså, sa Petter, bögigt… och du gillar tjejer då? ”Tjejer, nej för fan”, sa femtonåringen lika bestämt, ”Det är bögigt!”. (Och hur bögigt är då inte bibliotek?) Med andra ord, läsning är något tjejer sysslar med, riktiga män läser inte romaner.

Jag minns också folkpartisten Christer Nylander som hävdade att politiker i allmänhet är mer bildade än de erkänner. Det är rädslan för att framstå som kultursnobbar som gör att de anpassar sin smak efter väljarna och påstår sig föredra Kalle Anka framför opera och har en väckarklocka på nattduksbordet istället för en roman. Men något stämmer inte. En kvinnlig politiker skulle aldrig behöva dölja sitt kultur- och litteraturintresse av rädsla för att förlora väljare.
Det är något annat som är hotat. Riktiga män läser inte romaner, ens när de är politiker.

Kanske är faktiskt bristen på manliga läsande förebilder ett större problem än bristen på de böcker som ska få killar att gilla. Sådana listor är ju för övrigt lätta att sätta i händerna på en desperat mamma, men förstärker väl egentligen bara bilden av att killar inte är att räkna med som läsare på samma sätt som tjejer.

Pappor läser inte alls för sina barn i den omfattning som mammor gör. Förskolan domineras av kvinnor, likaså skolan och biblioteket, i synnerhet bland barnbibliotekarierna. Pojkarna möts ingenstans av läsande män, och kanske är det det som blir hindret i deras egen läsutveckling. Den bekymrade mamman har en elvaårig son som inte läser. Men läser hans pappa?

Kanske biblioteken skulle våga sig på lite läsfrämjande insatser för vuxna män, som till exempel småbarnspappor, eller idrottsklubbens fotbollstränare. Bidra till att lyfta fram de positiva manliga läsande förebilderna.

För det vet vi ju, att riktiga män visst läser romaner! Eller poesi.