Biblioteket som vägrade brinna: 90 år av demokrati och frihetskamp

Den tyska utrotningen började med ett angrepp mot ett bibliotek. "Där var vi 1933 och dit tycks vi återvända 2023. Vad kan vi göra?", skriver Niklas Ferdinand Carlsson.

I Tyskland den 8 april 1933 förklarade studentkåren DSt ett direkt krig mot idéer och litteratur som intellektuellt motsatte sig deras ideologiska ståndpunkter som låg helt i linje med den framväxande nazismen. Den första offentliga manifestationen ägde rum den 6 maj och målet var Berlins sexualinstituts bibliotek och i synnerhet dess forskningslitteratur om transpersoner och homosexualitet. Omkring 20 000 böcker plundrades, släpades ut och brändes på gatorna för allmän beskådan. Dora Richter, historisk som en av de första transpersonerna som genomgick könsbekräftande operationer, antas ha mördats under attacken eller kort efteråt, vilket gjorde det till ett dödligt angrepp på både mänskligt liv och pluralistisk kultur. Böcker som behandlade individuell sexualitet ansågs vara subversiv pornografi och därmed lämpliga för moralisk utdömning och sedermera utrensning.

Den nyblivne propagandaministern Joseph Goebbels deklarerade förnöjt den 10 maj att det skulle bli ett slut på ”moralisk dekadens och korruption” och vi vet alla vad som hände de följande åren. Utrotningen av oliktänkande hade därmed inletts i Tyskland, men vem kunde ha trott att detta krig mellan kropp och tanke, mänsklighet och ideologi, skulle bestå lokalt och globalt 90 år senare? Tror vi fortfarande på tankens överlägsenhet gentemot vår kroppsliga natur, självklart obunden till tanke och ideologi?

Låt oss titta på en av de sista vacklande bastionerna för ekonomisk välfärd och kulturell mångfald som finns kvar i världen i dag. Under riksdagsvalet 2022 hände något alldeles märkligt i det här landet, det var som om vår allt svagare pluralistiska bubbla till sist sprack i en sista andfådd flämtning. Den populistiska och auktoritära högerkoalitionen vann valet och det näst största politiska partiet, Sverigedemokraterna, valde knipslugt att ta den mest potenta roll man kan tänka sig: den bakom kulisserna med makt att bestämma, utan mödan att formellt behöva stå bakom regeringens beslut. Bara månader efter valet kan vi redan se konsekvenserna (och de historiska likheterna), eftersom det inledningsvis främst är bibliotek och sexualitet som har blivit ett mål för moraliskt dömande och potentiell utrotning. Bibliotek har föreslagits att följa litterära kanon, att vissa grupper (papperslösa) inte ska ha tillgång alls, att ”fel” sorts böcker ska rensas ut, men även att biblioteket ska följa moraliska bestämmelser som inte tillåter olika manifestationer av sexualitet i det offentliga rummet. Känns mönstret igen? I USA finns det politiska förslag som till och med skulle göra det till ett straffbart brott för en bibliotekarie att tillgängliggöra böcker som anses moraliskt olämpliga i sin skildring av mänsklig sexualitet.

Är det här en nazistisk grej? Finns det alltså länder i västvärlden där nazister som avskyr bibliotek har makten? Nej, det finns det trots allt inte, utan situationen är faktiskt mycket värre än så.

Vem kunde ha trott att vara bibliotekarie 2023 skulle vara liktydigt med att vara en utsatt revolutionär i ett världsomspännande kulturkrig?

Vem kunde ha trott att vara bibliotekarie 2023 skulle vara liktydigt med att vara en utsatt revolutionär i ett världsomspännande kulturkrig? Jo, vi bibliotekarier har med stor smärta sett den här utvecklingen inifrån bibliotekets väggar och det är faktiskt det vi har jobbat för att motverka de senaste 90 åren. Biblioteket är nämligen allas vår gemensamma nämnare och dess innehåll överskrider den politiska ideologin, den religiösa övertygelsen och den normativa traditionen genom alla sina samlingar och levandegöranden av hela världens historia, tankar och idéer. De två världarna av kropp och ideologi konvergerar i biblioteket till ett kakofoniskt pluralistiskt samtal som leder till alla platser som någonsin föreställts eller utforskats. Det är därmed vår viktigaste mänskliga resurs och som sådan måste den ständigt uppdateras, byggas på och göras tillgänglig för alla medborgare på alla sätt. Det är där som kulturens kroppsliga gestaltning tar form, det är där vi odlar vår essens – biblioteket är således kroppen som transcenderar tanken.

Som bibliotekarier har vi därmed blivit alltmer proaktiva i vårt dagliga arbete; vi hittar ständigt nya sätt att sprida våra samlingar, verktyg och forum för olika demokratiska ändamål. Den parallella teknikutvecklingen fungerar till vår fördel och vi njuter just nu frukterna av en samhällelig revolution av öppen forskning, digitalisering, demokratisering och inte minst tillgängliggörandet av alla de multimodala uttryck som revolutionerar överföringen av individuell och kollektiv kunskap. I detta nya bibliotek skapas kulturutveckling varje dag av alla som besöker och använder bibliotekets alla nya möjligheter och det är också här som motståndet gör sig alltmer gällande. Du kan inte bränna böcker och stoppa mångfalden när den uttrycks av folket via olika öppna skapandeformer i ett friflödande hybridteknologiskt medielandskap som bryter igenom normativa och ideologiska barriärer. Du kan heller inte hindra en individ från att uttrycka sig utan reella konsekvenser, för hela vår ekonomiska utveckling bygger på delaktighet och det individuella uttrycket; på idén som blir till handling. Om man begränsar uttrycken, och därmed vår kultur, begränsar man således vår ekonomi och bromsar mänsklighetens fortsatta utveckling. Där var vi 1933 och dit tycks vi återvända 2023. Vad kan vi göra?

När skolsystemet mer och mer bryts isär av kommersiella krafter och när föreningslivet alltmer urholkas så står vi inför ett samhälle där biblioteket ensamt, men starkt, står kvar som demokratins sista utpost.

Niklas Ferdinand Carlsson
Bibliotekarie, Linköpings universitet