Bördan av att spegla

Kärleken till litteraturen förde Sarah Hannah Gómez till yrket som bibliotekarie. Men hennes avsky för själva biblioteket var samtidigt stark. Hon beslutade sig för att ge icke-vita besökare en bättre upplevelse än den hon själv hade haft under sin uppväxt.

Enligt en skylt finns det en avdelning på biblioteket där jag hör hemma. Det är bra, jag vill inte ta upp utrymme för andra, jag vill ha ett utrymme för mig själv. Den här ytan har tre ställningar med slitna pocketböcker. Namnen på bokryggarna matchar inte hyllkanternas markeringar, så även om jag har tagit reda på vad jag söker kan jag inte hitta det. När jag snurrar på en ställning gnisslar den. Det får mig att rycka till och jag vet att de runtomkring blir lika störda som jag. Alla tittar på mig. Jag är fjorton år.

Det finns en avdelning nära bibliotekets entré med boknyheter och låneautomater. Allt där är för vuxna. Jag går till tonårsavdelningen. Det är samma slitna samling pocketböcker, men numret av YM (Your Magazine, numer nedlagd tonårstidning, övers anm) kan vara nytt. Det är svårt att säga, alla vita kändisar på omslagen ser likadana ut. Jag är sexton.

En referensgrupp med tonåringar har sitt första möte och även om det är på en filial jag aldrig har besökt och inte heller kommer att besöka igen, skjutsar mamma mig dit. En bibliotekarie frågar oss vilken klass vi går i och om vi gillar att läsa. Jag sitter vid ett konferensbord och konstaterar att jag är den enda icke-vita där. Min mamma och jag åker de 40 minuterna tillbaka hem. Jag är fjorton.

Jag går igenom skolbibliotekets samling av fantasyböcker där handlingen utspelar sig i den här världen. Min bibliotekarie både berömmer och klagar på mig för att jag har läst varje bok en miljon gånger. För ziljonte gången frågar jag om hon har några fler sådana böcker, men kanske med barn som ser ut som jag. Hon har inga förslag. Jag är tolv.

Jag går igenom biblioteket i min nya skola, på jakt efter något att läsa. All skönlitteratur vänder sig till vuxna eller barn. Jag inser att jag förutom historiska romaner inte kan hitta en enda bok om en karaktär som är svart. Jag är fjorton.

Jag är på biblioteket i den privata skola där jag jobbar och mamman till en elev kommer in. Hon kramar om mig och frågar hur det står till. Vi har bara setts en gång tidigare. Hon säger att jag alltid är välkommen till henne på Thanksgiving. Jag kramar om henne. Hon är från Nigeria, jag är amerikan. Hennes dotter är en av några få svarta elever på skolan. Jag kramar henne hårdare. Jag är tjugofem.

Jag äter lunch med den enda av mina kollegor som är svart. ”Ibland känns det som att det enda jag bidrar med här är att vara ett exempel på att svarta personer kan vara framgångsrika”, säger jag. Min kollega, som har en MBA (ekonomiutbildning) och en JD (juristutbildning), säger: ”Jag känner också ofta så.” Hon säger åt mig att inte stanna kvar för länge och att jag kanske borde fundera på att plugga juridik. Jag är tjugosex.

Vi är båda svarta flickor omgivna av det vi älskar mest, men vi är tomhänta för vi har ännu inte funnit våra böcker.

Jag är på bibliotekets barnavdelning, sitter på golvet och plockar fram bilderböcker och tittar efter omslag som före-ställer annat än djur eller vita barn. En liten flicka, kanske sex år gammal, måste passera och jag makar mig åt sidan för att ge henne utrymme. Hon går inte vidare direkt utan ser mig i ögonen och spricker upp i ett stort leende, som om vi känt varandra länge. Vi är båda svarta flickor omgivna av det vi älskar mest, men vi är tomhänta för vi har ännu inte funnit våra böcker. Det jag tror att vi båda uttrycker för varandra är: ”Jag ser dig. Jag är också en läsare. Jag är här.” Jag är tjugosju.

Jag har alltid använt bibliotek, men jag har aldrig varit särskilt förtjust i att vara på bibliotek. Så snart jag var för gammal för sagostunder och stor nog för att begripa mig på reservationssystemet, började mitt biblioteksanvändande inskränka sig till att lämna och hämta böcker. Det fanns inga program för mig när jag var tonåring, inga författarbesök, inga festligheter. Jag satt inte i skolans bibliotek om inte mina vänner drog mig dit, och då pluggade jag verkligen bara eftersom biblioteket inte hade en särskilt tonårsanpassad samling böcker. Under mina första år på college var jag inte där mer än kanske tio gånger, ibland bara för att använda toaletten.

Jag förstod att biblioteket hade ett värde, och inte bara för de tjänster jag använde. Jag förstod att ett bibliotek var en plats där det gick att ta skydd för Tucson–hettan och där det fanns dricksfontäner, en ovärderlig gåva till de hemlösa. Jag visste att sagostunderna var bra för barns utveckling. Jag visste att gratis för en del människor är det enda pris de har råd med. Men jag var inte förtjust i själva biblioteket. Från att jag var gammal nog att tillbringa tid där på egen hand hade jag upplevt att jag inte hörde dit. Jag kände mig hela tiden iakttagen men aldrig sedd.

Mina besök har varit utslag av lusten att utmana biblioteket för vad det inte har gett mig, inte för vad det faktiskt har gett.

Det som ledde mig till bibliotekarieutbildningen var att jag ville ha en kandidatexamen i barnlitteratur och att skolan erbjöd en kurs som också omfattade biblioteksvetenskap. Jag hade nyss läst att bibliotekarier inte är så tråkiga som det sägs, så jag tyckte att det kunde vare ett bra sätt att få den utbildning jag ville ha och samtidigt garanteras ett jobb efteråt – ett jobb jag nog skulle vara bra på och kunna uppskatta. Kanske kunde jag bli den bibliotekarie jag själv inte haft tillgång till som barn, så att några unga inte skulle behöva hata biblioteket på det sätt jag hade gjort.

Allt gick som planerat och två månader innan examen hade jag fått erbjudande om ett jobb på en mellan- och högstadieskola för flickor, där ungefär hälften av eleverna var vita.

Redan 1990 då Rudine Sims Bishop myntade begreppet har ”speglar och fönster” (mirrors and windows) blivit synonymt med litteraturens funktion (i synnerhet för unga). En bok kan spegla läsarens egen verklighet eller vara ett fönster där läsaren skådar en annan värld än sin egen. Enligt Bishop är läsning ett slags självbekräftelse och den som tolkar begreppet fritt skulle kunna hävda att ingen karaktär i en berättelse till fullo speglar en läsares erfarenheter och att en bok därför kan vara både en spegel och ett fönster.

När begreppet används på det sättet blir det dock svårare att förstå att dess verkliga poäng är att böcker oftare skildrar dominerande än marginaliserade sociala grupper och att läsare i de dominerande grupperna saknar fönster-böcker medan de som tillhör de marginaliserade
grupperna lider brist på spegel-texter.

Som icke-vit kvinna har jag upplevt – och fortsätter att uppleva – denna brist på böcker som talar till min identitet och bakgrund. Som bibliotekarie började jag därför arbeta för att ändra balansen mellan spegel- och fönsterböcker – eller att det åtminstone skulle se ut som det. Jag gjorde allt för att köpa in, prata om och framhålla berättelser som innehöll karaktärer från marginaliserade grupper och försökte med andra ord exkludera böcker där karaktärerna kom från dominerande sociala grupper, till förmån för böcker där mångfalden var större.

Jag var tyvärr inte framsynt nog att notera utlåningsstatistiken när jag började på skolan för att kunna jämföra med siffrorna när jag slutade, och jag var heller inte den enda bibliotekarien inblandad i inköp, gallring och skyltning. Men en (vit) kollega och regelbunden biblioteksbesökare sa sig märka en tydlig ökning av mångfalden medan jag var där.

Böcker har betydelse. Barn som saknar böcker att spegla sig i lär sig, enligt Bishop, att de nedvärderas av samhället. Under ungdomsåren lär sig tonåringar att reflektera om sig själva och sin framtid och de är därför särskilt uppmärksamma på världen som omger dem för att förstå vilka människor de kan utvecklas till, skriver Sabrina Zirkel. Jag ansträngde mig för icke-vita studenter (som oavsett socioekonomiskt ursprung alltid börjar ett pinnhål längre ner än andra) genom att prioritera det jag trodde motsvarade deras behov och önskemål när det gällde läsning. När jag påvisade mångfald bekräftade jag för studenterna från minoritetsgrupperna att jag såg dem, även om de inte önskade någon direktkontakt med mig.

Jag var en av högst tio svarta personer med yrken som innebar kontakt med studenterna. Jag kunde inte kosta på mig att bortse från det.

Studenterna var dock inte bara läsare och de sökte sig inte till biblioteket bara för böckernas skull. Och när de kom var jag inte bara en av de tre bibliotekarierna där, utan jag var den svarta bibliotekarien. Jag var också den som inte var mer än femton år äldre än den yngsta studenten. Jag var en av högst tio svarta personer med yrken som innebar kontakt med studenterna. Jag kunde inte kosta på mig att bortse från det. Zirkel framhåller att förebilder som speglar ras och kön inte i första hand är viktiga för ungdomar tack vare sina specifika yrken och kunskaper, utan för att de är duktiga på det de gör samtidigt som de råkar vara just de personer de är. Det kan ge ungdomar framtidstro, oavsett vad förebilden sysselsätter sig med. Varje gång icke-vita studenter, och i synnerhet de som var svarta, besökte biblioteket ville jag att de skulle mötas av någon som var välkomnande (utan att framstå som robotaktig), välutbildad (utan att verka mallig), rolig (men utan att ha lagt sig till med blaccent – ”black-accent”, anspelar på stereotyp föreställning om hur afroamerikaner talar, övers anm) och som var respekterad av sina kollegor.

För besökarna kanske jag bara framstod som en bibliotekarie men i mitt huvud var jag framför allt en ung person som nyligen utexaminerats, var mitt uppe i en karriär och försökte få ihop sin tillvaro. Jag kände mig utmattad och ensam, som om jag hela tiden framträdde inför publik. Vi väljer alla ett sätt att vara på jobbet, tonar ner delar av vår personlighet, vårdar vårt språk, klär oss i annat än mysbyxor. För mig tillkom trycket av att vara en svart kvinna – som uppfostrats av vita föräldrar och utforskat en identitet som svart utan förebilder i närheten – som varit tvungen att reda ut vem jag vill vara i min yrkesroll och få det att gå ihop med min personlighet, samtidigt som jag försäkrade mig om att det rymdes inom de ramar min arbetsplats erbjöd. Om jag uttryckte mig sarkastiskt, kunde jag då vara säker på att det uppfattades humoristiskt, eller skulle jag uppfattas som en Arg Svart Kvinna? Jag växlade språklig stil och uppförandekod oftare än jag någonsin gjort under min studietid, för att framstå som tillgänglig men ändå representativ inför studenterna, professionell och aningen underdånig inför dem högre upp i hierarkin, till och med glad inför kollegerna och min chef. För att sedan byta igen, beroende på om jag pratade med en svart eller en annan icke-vit person, då det åtminstone gick att slappna av och vi kunde ta en paus från teatern. Men även då hände det att bubblan brast, att vi båda såg oss om och kände oss skyldiga för att vi var oss själva.

Jag kände mig alltmer otillfredsställd och gick med en känsla av att krympa. Jag befann mig hela tiden på gränsen och undrade vad människor tänkte om mig, hur de tyckte att jag skötte mitt jobb och värderade min kompetens. Jag tyckte inte att mina önskemål och behov bemöttes men förstod inte om det berodde på att jag uttryckte mig otydligt eller helt enkelt inte förtjänade något sådant. Inom samhällsvetenskapen kallas känslan för tvetydig attribution (attributional ambiguity) vilket är ett tillstånd av att vara ständigt utsatt för mikroaggressioner eller andra händelser på arbetsplatsen, som uppstår ur en osäkerhet om vad som ligger bakom hur en person agerar – eller inte agerar.

Spänningen som detta framkallade gjorde arbetet allt svårare, även om känslan ironiskt nog också stärkte min beslutsamhet att finnas till för de studenter som en dag kan hamna i min situation.

Till slut överskuggade utmattningen glädjen över mötena med dem. Detta är inte förvånande eftersom icke-vita kvinnor, enligt Jessica D Remedios och Samantha H Snyder, tvingas avgöra om de utsätts för rasism, sexism eller både och (oaktat andra marginaliserade identiteter som också kan spela in). Även om vi inte saknar förmåga att stå upp för oss själva och bemöta detta, så kan ansträngningen för att komma till klarhet med vad vi utsätts för och att hantera det, göra oss kognitivt förbrukade (cognitively depleted). Jag föreställer mig att detta leder till en negativ spiral som gör att marginaliserade grupper förblir marginaliserade och att de av oss som är bäst rustade för att stötta nästa generation, stelnar på grund av att vi utsätts för just det vi vill att andra ska slippa uppleva.

Efter två år på biblioteket slutade jag och undervisar nu istället blivande bibliotekarier på distans. De är kanske inte den mest mångfaldiga gruppen individer, men jag kan i alla fall påverka vilka böcker och artiklar de läser och hur vi talar om olika ämnen relaterade till studier i biblioteks- och informationsvetenskap. På min litteraturlista för kursen finns många böcker där perspektiven är andra än majoritetssamhällets. Studenterna får möta erfarenheter tätt förknippade med att vara en icke-vit kvinna – det handlar om ojämlikhet, privilegier och mikroaggressioner. Eftersom jag inte möter dem och bara lär känna dem så mycket som de tillåter mig, kan jag inte påstå att jag vet något om studenternas bakgrund. Men mina generella insikter om biblioteks-vetenskap och den begränsade kontakten med dem, säger mig att de huvudsakligen är vita.

Om jag kan få dem att förstå på vilket sätt miljöer kan vara hotfulla, utmattande eller bara inte välkomnande, så kan de utvecklas till bibliotekarier som inte bara förmår stötta icke-vita kolleger och besökare, utan också kan förstå vad dessa upplever. Kanske kan den framtida omgivning som de kommer att verka i, vara betydligt mindre påfrestande.

Text: Sarah Hannah Gómez

Texten är hämtad ur Biblioteksbladet 2/2021 och har tidigare publicerats i boken Topographies of Whiteness –Mapping Whiteness in Library and Information Science (Library Juice Press, 2017)
Översättning och bearbetning: Thord Eriksson

Litteratur
Rudine Sims Bishop, Mirrors, Windows, and -Sliding Doors, Perspectives 3, no 3 (1990): 9–11.
Sabrine Zirkel, Is there a place for me? Role Models and Academic Identity among White Students and Studens of Color, Teachers College Record, 104, no 2 (2002): 357–76.
Jessica D Remedios & Samantha H Snyder, How Women of Color Detect and Respond to Multiple Forms of Prejudice, Sex Roles 73, no 9 (2015): 371–83.