Brit Stakston: Det offentliga samtalet har blivit hackat

Biblioteken kan återupprätta det faktabaserade och reflekterande samtalet. Tillsammans med oberoende journalistik är de motkrafter till den offentliga dialogens förfall, skriver Brit Stakston.

Demokratin byggs av samtal människor emellan. Kopplingen mellan de samtal vi för i privata sammanhang och i det offentliga rummet är central för hur idéer sprids, förändras och påverkar samhället. Den är inte något abstrakt som existerar utanför vår vardag – tvärtom formas demokratin av de vardagliga samtal vi har med våra närmaste, vänner, kollegor och på nätet. Om politik handlar om hur samhället organiseras och styrs så är det offentliga samtalet den arena där åsikter, perspektiv och beslut diskuteras. Vår plats i det samtalet avgör hur vi som medborgare känner oss inbjudna, kan påverka och delta i den demokratiska beslutsprocessen.
Politik har i alla tider formats i möten mellan människor. Oavsett om det skett på kyrkbacken, i tidningen, på bibliotek, i riksdagen eller under debatter på öppna torg. Genom debatt, dialog och konflikt har opinioner vuxit fram och påverkat samhällets utveckling. Detta är en grundsten i demokratin. I en förändrad medielogik har biblioteken, som den demokratiska infrastruktur de utgör, en unik position. Jag är övertygad om att något av det mest välbehövliga nu är att erbjuda ett rum för perspektiv och konstruktiva samhällsdiskussioner. Att byta idéer, argumentera och få fler perspektiv formar än i dag beslutsfattandet i en demokrati. Vi behöver se varandra och diskutera samhällsfrågor, hantera konflikter, göra vägval och mejsla ut framtidsbilder.
Numer formas åsikter i allt högre grad på digitala plattformar. Deras inflytande fortsätter att öka och de använder alltmer sofistikerade algoritmer som ger oss hyperpersonaliserat innehåll. När AI-­konton producerar innehåll kommer det att få konsekvenser för samhället.

När AI-­konton producerar innehåll kommer det att få konsekvenser för samhället.

I ljuset av den nya medie­logiken har biblioteken en unik möjlighet att återupprätta ett mer faktabaserat men samtidigt reflekterande samtal om vår nutid och framtid. De har historiskt varit arenor för just detta. Tillsammans med oberoende journalistik är de motkrafter till den offentliga dialogens förfall där digitala trolleritricks får allt fler att tappa hoppet. Vilket precis är syftet.
Under 1900-talet ökade det demokratiska samtalet parallellt med den tilltagande läs- och skrivförmågan samt folkbildningens och journalistikens uppdrag. Medborgarnas förståelse för politik och samhällsutveckling formades och fördjupades av studiecirklar, folkbibliotek, tidningar och så småningom olika tv-format.
Folkbildningens betydelse kan inte nog betonas. Studiecirklarna erbjöd en arena där människor kunde lära sig mer om allt från politik och ekonomi till filosofi. Kunskapen blev tillgänglig för breda samhällsgrupper. Det var en av få platser där arbetare, kvinnor och andra grupper som traditionellt sett hade exkluderats från högre utbildning fick en chans att delta. Samtalen var långa, reflekterande och byggde på en tro om att gemensam kunskap var en förutsättning för demokrati. Studiecirklarna var ofta kopplade till folkrörelser som såg bildning som ett verktyg för ökad egenmakt och samhällspåverkan. Det folkbildningen också byggde var en tillit till den demokratiska ordningen. Ytterst gav det medborgarna verktyg för att förstå samhällets strukturer.
Det kontrasterar starkt mot dagens snabba och polariserande debattklimat. Det vi verkar tappa bort konstant är att allt handlar om att samexistera. Steg för steg eroderas tilliten till det demokratiska systemet.
Internet har å ena sidan inneburit ytterligare demokratisering av tillgången till information och å andra sidan gjort att samtalet blivit mer splittrat och så högljutt att allt fler tystnar. Om kyrkbacken och traditionella medier fungerade som gemensamma samlingspunkter finns idag internet och miljoner digitala rum där åsikter ofta formas i silos utan tanke på vikten av att lära tillsammans över silogränserna. Alla sänder, men så få lyssnar.
Tre av de fyra största scenerna för dessa digitala möten ägs av Mark Zuckerberg och hans bolag Meta: Facebook, Instagram och Threads. Ett privat bolag med globalt medialt inflytande som numer är nära allierat med den politiska makten i USA. Meta har på kort tid ställt sig bakom Republikanernas syn på moderering och faktakontroll som likvärdigt med censur, i stället för att motverka desinformation och manipulation av den digitala diskussionen.

Folkvalda och traditionella organisationer har fatalt misslyckas med att skapa nya vägar till politiskt engagemang.

I min bok Politik 2.0 från 2010 ville jag visa hur digitala plattformar erbjöd ett nytt kompletterande förhållningssätt till sin omgivning för politiker. Att det gemensamma kunskapsbygget fördjupades av digitala möten och skulle kunna bidra till att sänka trösklarna för politiskt engagemang, förnya medborgardialogen och vitalisera demokratin.

Parallellt med möjligheterna fanns det redan då farhågor om en övertro på att tekniken i sig skulle lösa alla frågor om delaktighet. Demokratin blir starkare med ett större deltagande från medborgare i det politiska samtalet och i de politiska besluten. ”Frågan är dock om detta sker med någon slags automatik bara för att väljare och folkvalda, aktivister och myndigheter, använder sig av sociala medier”, sa Ali Esbati (V) som då ännu var riksdags­ledamot.
Potentialen för de mångas deltagande var ett huvudargument för att använda sig av de nya plattformarna. Samtidigt menade Kristdemokraternas dåvarande partiledare Göran Hägglund att de egentligen inte förde med sig något nytt för politikens kärna. Målet var fortfarande detsamma, att utifrån bestämda värden formulera ett budskap som knöt an till vardagen och frågor människor brottades med.

Centerns partiledare Annie Lööf visade på de digitala kanalernas betydelse för synlighet. Hennes egen blogg var verktyget för den personvalskampanj som pågick i mer än ett år och gav henne en riksdagsplats. Det många av de medverkande i boken ansåg var värre i digitala kanaler än i någon annan mötesform var hur hat och hot förekom i kommentarsfälten. Det jag missade 2010 och som med tiden blev tydligt är två saker.
För det första att folkvalda och traditionella organisationer så fatalt misslyckas med att skapa nya vägar till politiskt engagemang. Sociala medier används mest för marknadsföring och desperata försök för att nå unga. Med tiden har allt fler politiker anpassat sitt språkbruk utifrån hur algoritmer är optimerade för starka känslor. Det politiska lagarbetet och synliggörandet av demokratins byggstenar som skulle kunna väcka politiskt engagemang får ingen plats alls.
För det andra verkar det starkaste incitamentet för att använda digitala plattformar för samhällsengagemang finnas bland de som har en helt annan demokratisyn. Grundläggande rätts­principer ifrågasätts oftare. Nya digitala makthavare förstärker sina konton med falska följare, och digitala opinioner är lätta att skapa.

För det sker en osynlig men allvarlig maktförskjutning. Om medier tidigare bestämde över agendan, sätts den nu av algoritmer.

Journalistikens roll som granskare och plats för fördjupning av samhälls­debatten utmanas av den här utvecklingen. Med ett växande medieförakt samt politiker och makt­havare som föredrar mer vänligt sinnade nya mediekanaler har det blivit svårt att skilja mellan information och propaganda. Det offentliga samtalet har i vår digitala tid blivit hackat.
Men de positiva effekterna av att kunna göra sin röst hörd, hitta gemenskaper och utöva nya former av direktinflytande får inte förringas trots denna mer dystopiska utveckling. Plattformarna ger också fler marginaliserade grupper en chans att höras. Nya alternativa mediekanaler skapas som tillför något viktigt i mediemixen och kan utveckla etablerade aktörer. Utmaningen ligger i att hitta en balans mellan ökad tillgång, manipulation och behovet av mer reflekterande och gemensamt utforskande i den folkliga debatten.
För det sker en osynlig men allvarlig maktförskjutning. Om medier tidigare bestämde över agendan, sätts den nu av algoritmer, AI-konton och botar som manipulerar vad vi ser – och inte ser.
Och när vi inte vet vad som tagits bort får vi inte en chans att uppfatta helheten.
Demokratins system hamnar i kläm när maktspelet sker på en spelplan som inte alltid handlar om verkligheten. Människors framtid formas av AI-­genererat innehåll och delas vidare av botar, inte människor. Det skapar förvrängda verklighetsbilder av vad som anses vara viktiga frågor eller vilken politiker man ska lägga sin röst på.

USA ser vi nu en extrem utveckling av denna maktförskjutning. Trumpadministrationens kommunikation förvandlar Vita huset till en innehållsproducent av digitalt välförpackad propaganda. Genom en strid ström av bilder och videor som visar massdeportationer, gripanden och konfrontationer med immigranter skapas ett narrativ där statens maktutövning dramatiseras som vore det reklam för en ny Netflix-serie. Den ansvarige ministern för inrikes säkerhet är aktiv i flödet på ett sätt som liknar vilken influerares contentproduktion som helst. Utvisningar blir innehåll. Utan några som helst etiska spelregler eller rättsprinciper.
Project 2025, som är det konservativa visionsprogrammet för Republikanerna, togs fram av en tankesmedja. Efter valvinsten använder den nya administrationen det som en handbok.
Här är också biblioteken en måltavla och riskerar att förlora all federal finansiering. De pekas ut som en del av det moraliska förfallet. Skolbibliotek anklagas för att sprida ”giftig normalisering” av transfrågor och pornografi. Lärare och skolbibliotekarier ska registreras som sexförbrytare om de tillhandahåller visst material och även kunna avskedas och till och med straffas.
Det synliggör vilken kraft biblioteken har som kunskapsinstitutioner.

Genom att aktivt attackera dem och försöka begränsa deras oberoende vill den nya administrationen eliminera en av de sista institutionerna där människor kan få tillgång till fri information.

När Trumpadministrationen visar hur digital kommunikation kan användas för att demonstrera statens makt för att forma den politiska diskussionen, blir behovet akut av institutioner som kan fungera som motvikter. Biblioteken kan fylla den rollen genom att skapa rum för reflektion, källkritik och källtillit i en miljö av långsamt tänkande och konstruktiva samtal. Det är nödvändigt när allt fler slutat tro på något överhuvudtaget. Kunskapen om desinformation och att peka på fler perspektiv för att kunna få helhetsbilder behövs.
Samtidigt visar Project 2025 hur lätt bibliotekens roll kan bli hotad. Genom att aktivt attackera dem och försöka begränsa deras oberoende vill den nya administrationen eliminera en av de sista institutionerna där människor kan få tillgång till fri information. Detta är en tydlig signal om hur makthavare uppfattar bibliotekens potential att stärka demokratin. Hotet ligger i att de visar vägen till oberoende kunskap och kritiskt tänkande.
Det amerikanska exemplet illustrerar vad som händer när digital maktutövning blir en del av den politiska strategin. Även i Sverige blåser det iskalla vindar runt folkbildningens alla arenor.
Vi sneglar mot USA och importerar amerikanska fenomen. Det starka medieföraktet är lika aktuellt här som där. Elitresonemangen likaså. Sagoläsande dragqueens verkar vara en av världens viktigaste (och värsta) frågor om man tittar in på plattformen X i båda länderna.

Banned books är ett reellt problem i USA men existerar knappt i Sverige. I vår kontext blir det bara ännu ett av alla hot mot demokratin som vi dagligen kan läsa om. Vi är redan avtrubbade och dystopiska gällande framtiden.
Vi behöver snarare lyfta fram hur det är för oss i en svensk kontext. Varenda bok på USA:s lista över förbjudna böcker finns att låna på våra bibliotek tack vare vår syn på yttrandefrihet. Men i stället präntar banned books mest av allt in möjligheten om att förbjuda böcker.
Det behövs mer fokus på hur vi tillämpar vår demokrati varje dag. Även i en digitaliserad tid ger de offentliga samtalen människor makt och kunskap om hur de kan påverka. Den kraften ska inte släckas eller trasas sönder av auktoritära makt­havare uppbackade av techoligarker. Det är den vanliga verksamheten hos så många aktörer, inklusive biblioteken, som aktiverar demokratin. I våra möten med varandra finns motståndet mot de förvrängda verklighetsbilderna i en hackad offentlighet.
Den pågående attacken på bibliotek i USA är en påminnelse om deras betydelse. När en regering går så långt som till att hota bibliotekarier och begränsa vad som får finnas i hyllorna, visar det hur rädda de är för krafter som de besitter. Det är en kraft som måste skyddas – och användas.

Text: Brit Stakston, mediestrateg, författare, ledamot i Svensk biblioteksförenings styrelse och medgrundare av reportagesajten Blankspot där hon bevakar frågor om internet, medier och demokrati.

Essän publicerades först i Biblioteksbladet nummer 1, 2025, numret om det offentliga samtalet.