En kamp för herravälde och profit

Traditionell vetenskaplig publicering utmanas av idén om öppen tillgång. Gustaf Nelhans skriver om risker och svårigheter och om hur forskarsamhället måste förändras för att idealet ska bli verklighet.

I december 2015 var jag inbjuden som sakkunnig expert till ett seminarium på Rosenbad om öppen tillgång till vetenskapliga publikationer. Plötsligt reste sig en välklädd forskare från ett av Stockholmsuniversiteten och utbrast med knuten näve: ”Krossa utsugarna!” 

Det blev tydligt att vetenskaplig publicering är ett ämne som väcker starka känslor och diskussioner.

Min erfarenhet är att svenska forskare är relativt kunniga om villkoren för vetenskaplig publicering. Men på en nivå finns brister: De har inte alltid varit helt insatta i de pågående diskussioner och förhandlingar mellan de som administrerar att vetenskaplig publicering sker (biblioteken, men förstås även lärosätesledningar och finansiärer) och de som stödjer, administrerar och finansierar forskningen.

En generell iakttagelse är att ett statiskt och förändringsobenäget system riskerar att utvecklas i ett vetenskapssamhälle där forskningskvalitet värderas i termer av kvantitet och uppnåendet av distinkta kriterier, istället för att förankras i formella principer och värderas efter sitt kvalitativa kunskapsbidrag.

Men vetenskapen är inte statisk, och inte heller vetenskaplig publicering är det. Det är lätt att se att det finns en kamp för herravälde och profit och oavsett vilken politisk läggning man har kan man problematisera ett system där en aktör kan sko sig på de andra.

Att vetenskaplig publicering är föränderlig avspeglar sig i sådana enkla iakttagelser som att den vetenskapliga tidskriften inte alltid sett likadan ut. Från de första tidskrifterna på mitten av 1600-talet, där ”naturfilosofer” sände sina ”letters” som redaktören sedan återgav, till nymodigheten på 1800-talet med granskning av inskickade alster, en praktik som inte slog igenom i tidskrifterna Nature och Lancet som dubbelblind peer review förrän 1973 och 1976, så pågår förändringar kontinuerligt. Kring millennieskiftet var det dags för ett nytt skifte, digitalisering och rörelsen mot öppen tillgång/vetenskap. 

Det svenska arbetet med öppen tillgång har generellt välkomnats av forskarsamhället. 2018 levererade Kungliga biblioteket fem rapporter som sammanfattade över ett års arbete där alla forskningens aktörer fått medverka i fem utredningsgrupper, ett enormt arbete.

Vid samma tid som det koordinerade och inkluderande arbetet på KB avslutades inträffade två händelser som höjde temperaturen avsevärt: Uppsägningen av avtalet med förlaget Elsevier och introduktionen av Plan S. 

Förhandlingarna mellan Bibsamkonsortiet, som representerar statliga organisationer för forskning i Sverige, och det största vetenskapliga förlaget Elsevier strandade sommaren 2018. Svenska forskare saknade tillgång till Elseviers tidskrifter i nästan ett och ett halvt år. En utvärdering av effekterna, baserad på en enkät med över 4000 forskare och personal, visade att fler än hälften ansåg att avbrottet negativt påverkade deras forskning, medan bara en mindre del inte påverkades. Trots det stödde nästan fyra av tio beslutet att säga upp avtalet.  

Under denna period lanserades Plan S, en strategi från flera europeiska forskningsfinansiärer för att främja övergången till öppen tillgång. Planen syftade till att påverka förlagen att förändra sina betalningsstrukturer för att motverka de snabbt stigande prenumerationskostnaderna. Dessutom inriktade sig planen på att bekämpa de kontroversiella hybridmodeller där förlag dubbeldebiterade forskare genom att göra redan betalda publikationer tillgängliga enligt finansiärernas krav på öppen tillgång.

Många i forskarvärlden ansåg att Plan S krävde en fullständig omstrukturering av vetenskaplig publicering. De uppfattade det som att forskningens frihet var hotad och att de skulle ”förbjudas” att publicera i högrankade tidskrifter vilket skulle göra dem mindre attraktiva på de konkurrensutsatta arbetsmarknaderna. 

Ledningen för Uppsala universitet gjorde exempelvis en ovanlig tolkning av högskolelagen när de hävdade att det står att forskare fritt får välja publiceringsform: ”En viktig del av forskningens frihet är att forskare har rätten att fritt välja publiceringsform. I Sverige är denna rätt till och med lagstadgad.”    

Men det stämmer inte riktigt. I högskolelagen anges att: ”För forskningen ska som allmänna principer gälla att 1. forskningsproblem får fritt väljas, 2. forskningsmetoder får fritt utvecklas, och 3.forskningsresultat får fritt publiceras.” Ingenting om i vilken form det skall ske (mina kursiveringar).

Vid ett annat tillfälle protesterade några av Stockholms universitets mest framstående forskare när en företrädare för Plan S, David Sweeney, ordförande för det brittiska vetenskapsrådet Research England, försökte förklara dess utveckling. Detta ögonblick skulle kunna liknas vid ”The Monty Python Moment för svensk forskningspolitik ”, när vissa av universitetets ledande forskare skanderade mot påståendet att fullt öppet tillgängliga tidskrifter skulle kunna hålla hög kvalitet på sin sakkunniggranskning. De hävdade istället att unga forskare riskerade sina karriärer om de inte publicerade sig i ”högimpacttidskrifter”.

De verkade ha bortsett från att det pågick hårda förhandlingar mellan biblioteksrepresentanter och förlag i Europa och Nordamerika om så kallade transformativa avtal, eller ”read-and-publish-avtal”. Dessa avtal möjliggör omedelbar tillgänglighet för all forskning som svenska forskare publicerar. Svenska förhandlare med Elsevier blev jämförda med gangsters, med rubriker som ”When Swedish librarians negotiate, they go for the muscle”,  tillsammans med ett mugshot föreställande Al Capone. Men de koordinerade förhandlingarna blev framgångsrika och Elsevier tecknade liknande avtal med ett flertal bibliotekskonsortier, inte minst de i Kalifornien som höll ut utan avtal i nära två år. Samtidigt utropade sig Springer Nature som en transformative publisher som kunde möta kraven från Plan S.

I grund och botten var kritiken från den relativt konservativa forskargemenskapen både orättvis och den byggde på okunnighet när den inte uppmärksammade att förhandlingarna ledde till framgångsrika resultat. En passande beskrivning skulle vara ”missämjans hermeneutik”. Det visade sig tydligt när en företrädare för ett etablerat forskarsamfund skamlöst erkände att alla meddelanden från biblioteket ignorerades. 

Allt är dock inte rosenskimrande i den öppna tillgångens land. Talet om öppen tillgång som en affärsmodell riskerar att förskjuta fokus från forskningens innehåll till att betrakta den som en ekonomisk transaktion. De transformativa avtalen har visat sig vara kostsamma och de totala kostnaderna för vetenskaplig publicering har inte minskat.

En annan oavsiktlig konsekvens är att vissa aktörer blir utestängda från möjligheten att publicera, även om alla gynnas av möjligheten att tillgå vetenskaplig forskning. Det inkluderar forskare i den globala södern och andra delar av världen där möjligheten att förhandla och betala för läs- och skrivrättigheterna är begränsad. Inte heller oberoende forskare i Sverige, eller verksamma vid ickestatliga organisationer och kommuner och landsting omfattas av Bibsams förhandlingar.

Detta är ett välkänt problem, och både Plan S och Bibsam arbetar för att utveckla nya tillvägagångssätt som i mindre utsträckning bygger på kostnadsmodeller som traditionellt utgår från den tryckta upplagan och författaravgifter som ökar i linjär takt med mängden.

Svenska forskningsfinansiärer har nyligen beslutat att enbart finansiera forskning i helt öppna tidskrifter utan prenumerationskostnader eller hybrida betalningsmodeller. Dessa inkluderar kända förlag och tidskrifter som Public Library of Science och eLife, samt vissa ”megapublishers” som publicerar enorma mängder (upp emot 100 000) artiklar varje år. Skillnaden mellan dessa och tvivelaktiga predatory publishers är svår att urskilja, när det framgår vilka stora ekonomiska vinster de gör på författaravgifterna. Det har framförts kritik angående granskningens kvalitet och det är osäkert om modellens kostnader står i proportion till dess fördelar.

I policydiskussioner lyfts alternativa publiceringsplattformar fram, ofta finansierade av forskningsfinansiärer, där forskare kan dela sina resultat. Aktörer som Open Research Europe, Wellcome Trust och Gates Open Research har startat sådana plattformar, som använder en kommersiell tjänst från F1000. Även om forskarna inte betalar författaravgifter, genererar denna nya aktör betydande intäkter genom att fungera som infrastruktur för denna verksamhet.

Många publiceringsplattformar använder en modell som bryter med traditionen att först granska vetenskapliga alster innan publicering. Under pandemin blev det tydligt hur långsam den traditionella modellen var, vilket fick många forskare att istället använda preprintarkiv för snabbare tillgänglighet av sin (ogranskade) forskning. F1000 har anpassat sig till detta behov genom att formalisera en publiceringsmodell som bygger på ”post-publication peer review”. Forskare skickar in sina manuskript till en server där de blir tillgängliga som ogranskade manuskript efter minimal redaktionell kontroll. Därefter granskas de av minst två experter, och efter att deras granskningsrapporter och författarens svar blivit offentliga och citerbara med en egen DOI, accepteras artikeln.

En annan modell går under beteckningen ”overlay journals”. Här är själva platsen för tillgängliggörandet oviktig, det är istället ”overlaytidskriften” med sin trovärdighet som ombesörjer granskning av det publicerade verket och därmed kvalitetssäkrar det. 

Det finns några svagheter att beakta i dessa öppna modeller som innefattar såväl publicerings- som granskningsprocessen:

För det första kan den radikala öppenheten avskräcka granskare från att ge negativa bedömningar eller delta i granskningen av andra forskares arbeten av rädsla för att skapa missämja i framtiden. 

För det andra kan kostnaderna för publicering öka. Trots att plattformspublicering kan hålla kostnaderna nere genom att eliminera behovet av redaktörer och omfattande granskningsprocesser, rör sig forskningen mot en ny riktning inom öppen vetenskap där nästan alla delar av forskningsprocessen förväntas publiceras, inklusive dataartiklar, metodbeskrivningar och forskningsprotokoll. För varje sådant alster tar plattformen ut en avgift från forskningsfinansiären, vilket kan leda till ”salamipublicering (2.0)”. Detta uttryck användes först i samband med prestationsbaserade resurstilldelningsmodeller där forskare uppmuntrades att dela upp sin forskning i minsta möjliga publicerbara enhet för att öka kvantiteten av forskning. Det finns en risk att uppmuntran att göra alla delar av forskningsprocessen publicerbara leder till att vi fokuserar för mycket på delarna istället för på helheten. 

Det traditionella publiceringssystemet utmanas nu av ett nytt paradigm. En publicering i en traditionell ”prestigetidskrift” innebär vanligtvis granskning för disciplinär relevans och framåtdrivande av forskningsfronten. Redaktörer och redaktionsråd ur forskarsamhället väljer den mest relevanta forskningen. Utan dessa grindvakter riskerar vi att översvämmas av mindre relevant eller felaktig forskning. Även om den traditionella modellen kan uppfattas som elitistisk och exkluderande, betraktas publiceringar i nya modeller snarare som en rättighet. Men här utsätts den mindre för redaktionell disciplinär relevansgranskning, och kontrolleras främst för att hålla metodologisk godkänd kvalitet och intern stringens i sin framställning utan att inomvetenskaplig relevans och aktualitet prioriteras. En känd aforism som attribuerats såväl Einstein, Popper och den svenska vetenskapsteoretikern Håkan Törnebohm anger att det är viktigt att särskilja vad som är vetbart och vad som är värt att veta. Kanske finns det anledning att fundera över vad som är publicerbart och värt att publicera?

Enligt min syn är det avgörande att de pågående förändringarna har några nödvändiga förutsättningar för att ha en chans att lyckas. För det första vill jag betona att varje modell som involverar en avgift per exemplar, vilken ökar linjärt med antalet publiceringar, gynnar de predatoriska tendenser som tvivelaktiga förlag tillämpar. I en digital värld ligger kostnaderna snarare på infrastrukturnivå, särskilt så länge
varken granskare, redaktörer eller författare får betalt. Därför krävs utveckling av nya modeller för att hantera detta.

Det är inte självklart att framväxten av publiceringsplattformar leder till samma situation som megaförlagen har skapat med en överväldigande mängd artiklar. I stället talas det allt oftare om alternativa publiceringsplattformar som drivs kollegialt inom forskarsamhället. Dessa plattformar är idealiska i dagens uppkopplade forskarvärld då de bygger på standardiserade infrastrukturlösningar och det finns flera open source-lösningar för publicering som fungerar utmärkt.

Vad som saknas är kollegial drivkraft. I relation till vetenskaplig publicering har vetenskapliga samfund, societies, nästan fungerat som ett skråväsende med egna normer för hur kunskapsutbyten går till. Men i vissa discipliner är denna underutvecklad och publiceringstraditioner som sammanfaller med de indikatorbaserade utvärderingsmodellerna har okritiskt anammats. Medan spridning av forskning har betonats har det kollegiala ansvaret att bidra till disciplinens utveckling genom att kritiskt granska och vara mentor bortprioriterats. Kanske behöver vi införa en norm om att varje publicering skall matchas med ett åtagande om att granska fyra andra manuskript, men för att verkligen fungera måste detta genomföras utan incitament.

Här krävs en kulturförändring. Den vetenskapliga granskningsprocessen måste byggas in i forskarens vardag och betraktas både som meriterande och som en plikt, eller kanske till och med som en dygd.