På folkbiblioteket skapas möjligheter som inte uppstår någon annanstans. Besökares och medarbetares erfarenheter kan därför vara nycklar till bibliotekens och samhällets utmaningar – men då får inte generaliserande okunskap leda vägen, skriver Nick Johnson-Jones.

För några veckor sedan medverkade jag i podcasten Arwidsson Talks tillsammans med bland annat den amerikanska sociologen Eric Klinenberg. Podcasten handlar om våra gemensamma platser och turen hade kommit till folkbiblioteken. Klinenberg sa i podden att han tyckte att makthavare och beslutsfattare borde ta sig till folkbiblioteket och vistas där för att förstå samhället, våra samhällsutmaningar och människors behov. Ett bestående intryck från min läsning av Klinenbergs internationella bästsäljare Palaces for the People, var att han själv verkligen gjort sin läxa och uppenbarligen tillbringat en hel del tid på folkbiblioteket, observerat, och försökt förstå samspelet besökare emellan, mellan medarbetare och besökare, och platsens betydelser i relation till det omgivande samhället. I kontrast till Klinenbergs gedigna arbete, framträder en upplevelse av att vi i ett svenskt samtal saknar förståelse för detta, och att många som tar plats och syns i detta samtal inte har ägnat så mycket tid på folkbiblioteket eller lyssnat in en expertis som ligger i den verksamhetsnära kompetensen.

I ett samhälle som blir mer och mer uppdelat, så att olikheter i livsvillkor och livserfarenheter helt kan sakna kontakt med varandra, blir det som äger rum på folkbiblioteket allt mer unikt. Här samlas olika livsvillkor, behov, åldrar, önskemål, intressen och det sker på en och samma gång, på en och samma plats. Väl på plats i folkbiblioteket kan ingen enskild besökare sägas ha större rätt till platsen eller hävda just sina behov som viktigare än någon annans. Platsen är allas och alla är välkomna. Hit kan du gå för lek, vila, umgänge, för avbrott i ensamheten och för att ingå i ett socialt sammanhang, få tillgång till kunskap, information, litteratur eller bara för att sitta ner en stund. Men också för vägledning och stöd, tillgång till läs- och studiemiljöer, internet och datorer, och för att delta i aktiviteter och program. Det är tydligt hur det är människorna som skapar och omskapar biblioteket.

Folkbiblioteken är öppna och oreglerade på sätt som inga andra gemensamma platser är. Här pågår ständigt relationer, kompromisser och förhandlingar mellan människor. Här möts och samspelar olikheter som inte möts någon annanstans i samhället. Utifrån resurser och förutsättningar är det egentligen helt otroligt hur dessa platser kan vara så välfungerande som de ändå är. Det har vi besökare och medarbetare att tacka för och en kunskap, kompetens, empati och förståelse som utvecklas här på ett sätt som är väldigt ovanligt. De kunskaper som utvecklas hos besökare och medarbetare gör att det som i samhället i stort anses vara omöjlighet, här är fullt möjligt. Men det betyder också att dessa platser skiljer sig väldigt mycket från andra biblioteksformer, från andra offentliga verksamheter och andra gemensamma platser.

Filosofen och sociologen Henri Lefebvre har skrivit om hur offentliga rum kan vara ”farliga” genom att de belyser hur gemenskapens delar har fördelats. De belyser ojämlikhet, helt enkelt. Vem syns och vem syns inte? Vems och vilka frågor representeras i offentligheten och befinner sig på så vis på den politiska agendan? Grundläggande för all politik är ju egentligen kampen om utrymme: utrymme att synas och höras. Det kan vara denna farlighet som gör att det offentliga rummet anses i behov av övervakning, styrning, gränser och murar. Kanske i hopp om att slippa möta främlingen och att kunna förbli okunnig om olikheter i livserfarenheter och livsvillkor. Filosofen Hannah Arendt erbjuder väldigt övertygande sätt att förklara varför detta med gemensamma offentliga platser är så väldigt viktigt att diskutera; det faktum att något framträder och blir synligt innebär att det blir verkligt. Vilket omvänt betyder att det som inte framträder och kan ses och delas inte är verkligt. Människor blir alltså overkliga för varandra om de inte delar platser och blir synliga för varandra. Vid svåra prioriteringar och beslut om hur de stora samhällsutmaningarna ska hanteras kan du omöjligt ta hänsyn till människor som är overkliga och osynliga.

Vid en omläsning av författaren och stadsplaneringskritikern Jane Jacobs klassiska bok, The Death and Life of Great American Cities, fastnade jag för ett resonemang om det som Jacobs kallar organiserad komplexitet och som jag tänker är fullt applicerbart på folkbiblioteket. Denna komplexitet kan bestå av ibland ”flera dussin” storheter som varierar och förändras i ett subtilt samspel. Det handlar alltså inte om ett problem som du en gång för alla kan förstå och begripa och därigenom en gång för alla kan förklara eller lösa. Städerna, som Jacobs talar om, och folkbiblioteken i detta fall kan, brytas ned i många olika problem, men även om påverkansfaktorerna är många så bildar de sammantaget inte kaos; utan de hänger samman i en organisk helhet – en organiserad komplexitet. Och det finns absolut inget slumpmässigt eller irrationellt i hur dessa olika faktorer påverkar varandra.

Om jag byter ut ordet stad eller park i ett resonemang från Jacobs bok mot folkbibliotek så är varje enskild egenskap hos folkbiblioteket hal som en ål; den kan betyda flera olika saker beroende på hur den påverkas av andra faktorer och hur den reagerar på dem. Hur mycket folkbiblioteket används och på vilket sätt beror delvis på hur det är utformat. Men utformningens betydelse för användningen beror i sin tur på vem som har möjlighet att använda folkbiblioteket och när, och det beror på hur samhället ser ut utanför själva folkbiblioteket och vilka övriga verksamheter som människor använder och tar del av. Dessa övriga verksamheters inflytande över folkbiblioteken påverkar oberoende av varandra, men påverkar också folkbiblioteket i olika kombinationer med varandra. Jacobs konstaterar att det vanligaste misstaget är att missuppfatta den organiserade komplexiteten som enklare problem, och att detta misstag inte skulle upprepas så ofta om det inte vore för stora brister i respekt för själva ämnet – i vårt fall folkbiblioteket.

Jag håller med Jacobs om att det krävs detaljerad granskning för att förstå den organiserade komplexitet som folkbiblioteket utgör. Jacobs menar att ett induktivt arbete är nödvändigt, där vi på plats studerar hur det ser ut för att kunna förstå och dra slutsatser om mönster och samband. Vid en högre grad av komplexitet behöver resonemang gå från det lilla och vardagliga perspektivet till det stora och övergripande, snarare än tvärtom. Om vi i våra resonemang istället börjar i det generella och övergripande riskerar vi att stanna där och landa i förenklingar som ofta blir smått absurda. Det kan bidra till att frågor isoleras, behandlas utan sammanhang, blir oproportionerligt stora eller små, något som skymmer mer angelägna frågeställningar och utmaningar. Det finns helt enkelt inget som kan ersätta kunskapen om detaljerna.

De erfarenheter och kunskaper som delas och utvecklas av den allmänhet och de medarbetare som tillsammans befolkar platsen, måste alltså värderas, synliggöras och vara vägledande när vi samlar in den kunskap vi behöver för att ta oss an både folkbibliotekets utmaningar och de gemensamma samhällsutmaningarna, som ju är så nära sammanvävda.

Text: Nick Johnson-Jones, konst- och bibliotekschef i Huddinge kommun