Essä: Obalans med historiska rötter

15 sep 2021 • 7 min

Arbetsvillkor och feminisering har bidragit till att göra bibliotekarie till ett utpräglat kvinnoyrke.

Ofta beskrivs bibliotekens underskott på manliga bibliotekarier som ett problem. Men hur gick det till när bibliotekarie blev ett kvinnoyrke och vad betyder egentligen könsobalansen inom kåren för allmän­hetens syn på bibliotek?
Till att börja med måste det konstateras att kvinnodominansen inom bibliotekarieyrket ingalunda är något unikt för Sverige; mönstret går igen även internationellt. Kvinnornas stora andel av bibliotekariekåren är kopplad till framväxten av det moderna folkbiblioteksväsendet, som för Sveriges del ägde rum från sekelskiftet 1900 och framåt. Som bekant påverkades den svenska utvecklingen mycket av hur det såg ut i USA, där public libraries börjat växa fram några decennier tidigare, och där man redan från början fokuserat på att rekrytera kvinnlig personal.
Enligt den amerikanska litteratur­vetaren Anne Ruggles Gere ingick mer än två miljoner amerikanska vita kvinnor ur medel- och överklass i så kallade women’s clubs runt sekelskiftet 1900. Många var literary clubs eller reading clubs, där man diskuterade böcker. Och man grundade även bibliotek; cirka 75 procent av alla folkbibliotek i USA bedöms vara grundade av women’s clubs. Många av dessa lokala biblioteksprojekt var av filantropisk karaktär och sannolikt var också mycket av det arbete som utfördes oavlönat, vilket betydde en hel del för att befästa biblioteksarbete som ett kall hos kvinnor ur de högre sociala skikten. Melville Dewey, som grundade den första biblioteksskolan i USA 1887, menade att den enda möjligheten för biblioteken att få tag på tillräckligt kvalificerad, professionell arbetskraft för de låga löner man kunde betala, var att rekrytera kvinnor.

Sverige blev utvecklingen lite annorlunda och kvinnorörelsen fick ingen roll i uppbyggnaden av folkbiblioteken. De många folkrörelseförankrade studiecirkelbibliotek som växte fram runt om i landet under början av 1900-talet och som efter hand integrerades i de kommunala folkbiblioteken, var tvärtom en verksamhet som i allmänhet styrdes av män ur lägre sociala skikt, aktiva inom nykterhets- och arbetarrörelsen. Men 1800-talets senare del präglades av ett stort kvinnoöverskott i Sverige, vilket innebar att många kvinnor även inom medel- och överklass förblev ogifta och behövde klara sin försörjning själva. Folkbibliotekarie, sjuksköterska och småskollärarinna blev några av de yrken som ansågs passande med hänsyn till uppfattningen om kvinnans ”natur” och betraktades som naturliga förlängningar av kvinnans vårdande och fostrande funktion i familjen.
Så när folkbiblioteksarbetet skulle professionaliseras var det från början kvinnorna man riktade in sig på även i Sverige. Valfrid Palmgren for redan 1908 till Tyskland på Fredrika Bremerförbundets uppdrag, för att studera utbildning och arbetsvillkor för kvinnlig biblioteks­personal och de första bibliotekskurserna startades samma år på hennes initiativ, med betoning på biblioteksarbetet som ett kall. År 1926 inrättades sedan den första mera omfattande folkbibliotekarieutbildningen. Kvinnors ökande möjligheter att ta studentexamen och bedriva akademiska studier ledde till att det i slutet av 1920-­talet och under 1930-talet för första gången fanns en större grupp akademiskt utbildade kvinnor. Dessa utgjorde en väl kvalificerad arbetskraftsreserv och ett aktivt arbete bedrevs för att rekrytera dem till den nya bibliotekarieutbildningen. Här utgjorde de redan från början merparten av eleverna, trots att akademiska studier inte infördes som officiellt förkunskaps­krav förrän 1943.

Det faktum att yrket förblivit kvinnoyrke är utan tvekan en viktig förklaring till varför föråldrade och ofta negativt färgade stereotypa bilder av bibliotekarier och bibliotek ännu finns hos allmänheten

Arbetsgivarna ute i landets kommuner såg detta som en bra lösning på flera sätt. De nya bibliotekarierna var alltså välutbildade och därigenom väl kvalificerade. Men eftersom de var kvinnor kunde man ändå ge dem en låg lön. Många kommuner var före de stora kommunsammanslagningarna under 1950-, 60- och 70-talen alltför små för att kunna avlöna en heltidsbibliotekarie och de nyutexaminerade folkbibliotekarierna fick därför ofta hålla till godo med deltids­anställningar utan karriärmöjligheter. Detta ledde för övrigt 1952 till bildandet av Sveriges enda fackliga organisation för enbart deltidsanställda: Riksföreningen för deltidsanställda folkbibliotekarier, som existerade fram till 1978. Det fanns också en speciell utbildning just för deltids­bibliotekarier och många bibliotekarier i de minsta kommunerna kombinerade biblioteksarbetet med annan sysselsättning; en stor andel var även lärare. Folkbibliotekariernas villkor innebar att yrket fick minimal attraktionskraft bland män.
Deltidsarbete var naturligtvis något som underlättade för många gifta kvinnor att kombinera yrkesverksamhet och familjebildning. Men samtidigt bidrog det alltså till att befästa bibliotekarieyrkets status som kvinnoyrke. När familjelagstiftningen under 1970-talet gjorde det möjligt för heltidsarbetande att sänka arbetstiden utnyttjades detta framför allt av kvinnorna, och deltidsarbetet ökade därför åter bland bibliotekarierna. I början av 1990-talet arbetade ungefär 40 procent av bibliotekariekåren deltid. Hur bilden ser ut i dag är dock mer oklart.

Jämfört med andra yrkesgrupper organiserade sig de svenska folkbibliotekarierna relativt sent, Svenska folkbibliotekarieföreningen (SFF) bildades först 1938. Den hade som målsättning att organisera all folkbibliotekspersonal, men var till en början endast öppen för heltidsanställda, vilket förklarar bildandet av den separata organisationen för de deltidsanställda bibliotekarierna. Redan 1945 uppvaktades SFF av Yrkeskvinnors samarbetsförbund (YSF), som föreslog att organisationen även skulle ansluta sig hit. YSF var en politiskt neutral sammanslutning av kvinnliga yrkesorganisationer, som hade till syfte att stärka och bevara kvinnors rätt till social och ekonomisk likställighet och främja deras möjligheter till förvärvsarbete. Man arbetade för att kvinnors intressen skulle tillvaratas i lagstiftningsfrågor och bedrev upplysning, utredningsarbete och rådgivning för att främja yrkesarbetande kvinnors intressen. SFF valde dock att inte ansluta sig. Sannolikt spelade lönefrågan en viktig roll för beslutet. Den var central i SFF:s arbete; målsättningen var att få upp de låga bibliotekarielönerna till en nivå som var likvärdig med andra akademikergruppers.
I dag talas det ofta om ”feminiseringen” av olika yrken. Med det menas att yrken som traditionellt dominerats av män fått allt fler kvinnliga utövare och nu nått eller är på väg att nå en situation där kvinnorna utgör majoriteten. Kvinnornas dominans minskar yrkets status och attraktionskraft i männens ögon och lönerna tenderar att sjunka, vilket driver på processen ytterligare. Veterinärer, läkare och jurister tillhör yrken som på senare år nämnts i feminiseringssammanhanget – akademikeryrken med traditionellt hög status och goda löner. Det brukar hävdas att även bibliotekarieyrket genomgått en sådan feminiseringsprocess. Men tittar man specifikt på folkbiblio­tekarierna måste det alltså konstateras att detta var ett utpräglat kvinnoyrke redan från allra första början. Och så har det förblivit ända in i vår tid. I dag är cirka 80 procent av folk- och skolbibliotekarierna kvinnor.

Utvecklingen inom forskningsbiblioteken ser däremot ganska annorlunda ut, och här måste man ändå säga att bibliotekarieyrket genomgått en tydlig feminiseringsprocess. Fram till 1800-talets mitt fanns i stort sett enbart vetenskapliga och religiösa bibliotek och där var bibliotekarierna genomgående män. I dag uppgår de kvinnliga bibliotekariernas andel i de svenska forsknings­biblioteken till drygt 60 procent. Vilka är orsakerna till denna förändring? Förr var bibliotekariesysslan vid ett vetenskapligt bibliotek ofta förenad med en verksamhet som forskare. Ända till för knappt 50 år sedan utbildades bibliotekarierna vid svenska forskningsbibliotek enligt ett slags internt lärlingssystem; de anställdes av biblioteken som amanuenser och lärdes sedan upp till bibliotekarier. För att få anställning som amanuens krävdes oftast att man var licentiat eller hade en doktorsgrad, vilket innebar att få kvinnor kunde komma i fråga. Forskningsbibliotekarie förblev därför länge ett mansyrke. Där­emot anställdes kvinnor redan i början av 1900-talet som assistenter till de manliga bibliotekarierna.

I dag finns ingenting kvar av forskningsbibliotekens gamla lärlingssystem. Högskole­sektorns kraftiga expansion från 1960-talet och framåt innebar att detta inte längre fungerade. Det var resurskrävande för forskningsbiblioteken att lära upp sin egen personal och nu fick man dessutom konkurrera med ämnes­institutionerna om de nyutexaminerade doktorerna när studentkullarna växte, nya utbildningar tillkom och det uppstod brist på universitetslärare. Flera nya universitet och många nya högskolor grundades, vilket också innebar att helt nya forskningsbibliotek växte fram med behov av att anställa kompetent personal. När bibliotekarieutbildningen i Borås startade
i början på 1970-talet skapades därför en inriktning specifikt mot forsknings­bibliotek, och en mot folkbibliotek. Under slutet av 1980-­talet och början av 1990-talet gjordes temporärt några försök även med speciella, kortare utbildningar för personer med doktorsexamen som kunde tänka sig en framtid som forskningsbibliotekarie. Men generellt sett försvann alltså kravet på forskarkompetens hos forskningsbibliotekarierna, vilket gjorde att fler kvinnor hade möjlighet att söka sig till yrket. Samtidigt måste det slopade kravet på forskarkompetens ha inneburit att yrkets status påverkades negativt. Sammantaget torde alltså högskolesektorns expansion i kombination med den förändrade utbildningsgången för forskningsbibliotekarier utgöra en viktig grund till feminiseringen av forsknings­bibliotekarieyrket.

Är det rimligt att tro att bibliotekarieyrkets attraktionskraft kommer att öka bland män fram­över, så att vi på sikt kan få en bättre jämvikt inom yrket?

Vad betyder det då för allmänhetens bild av biblioteken att merparten av bibliotekarierna är kvinnor? Det faktum att yrket förblivit och till och med stärkt sin ställning som kvinnoyrke är utan tvekan en viktig förklaring till varför föråldrade och ofta negativt färgade stereotypa bilder av bibliotekarier och bibliotek ännu finns hos allmänheten; sådana negativa stereotyper är snarare regel än undantag i fråga om just kvinno­yrken. Den manhaftiga och barska hyssjande äldre kvinnliga folkbibliotekarien har sina rötter i det sena 1800-talets USA och genom mediernas och litteraturens försorg har hon levt vidare här i Sverige, i USA och i andra länder. Det är också välkänt att män i typiska kvinnoyrken ofta beskrivs som löjliga eller feminina, vilket under senare år drabbat de manliga bibliotekarierna.
Samtidigt har det gjort mig lite förundrad över hur engagerade bibliotekarier verkar vara i bilden av dem. Mycket har skrivits och sagts om detta på senare år, men ämnet tycks inte upphöra att engagera. Stereotyper finns när det gäller många yrkesutövare, utan att dessa för den skull bryr sig så mycket om dem. Varför är detta så viktigt just för bibliotekarier? Kanske har det att göra med vad som hävdas ibland, nämligen att yrkesidentiteten är svag bland bibliotekarier – att man har svårt att beskriva vad biblioteksverksamheten innebär och svårt att ge allmänheten en korrekt uppfattning om vad som är yrkets egentliga innehåll och kompetens, eftersom mycket av arbetet inte sker i allmänhetens åsyn.

Frågan är då vad en ökad jämvikt mellan könen inom bibliotekariekåren skulle betyda för hur besökarna uppfattar och använder bibliotek. Skulle de negativa stereotyperna försvinna och bidra till att synen på bibliotek successivt förändras? Ja, kanske, även om stereotyper rent allmänt brukar vara sega och svåra att förändra. Skulle fler manliga bibliotekarier få fler män att söka sig till biblioteken? Omöjligt att veta. Kvinnor har länge dominerat bland folkbibliotekens användare. Av biblioteks­statistikens uppgifter över aktiva låntagare på folkbiblioteken under de senaste åren framgår att kvinnorna utgör drygt 60 procent. Det är dock svårt att tro att den höga andelen kvinnliga folkbibliotekarier skulle vara en avgörande faktor för den kvinnliga dominansen bland låntagarna. Kvinnor har sedan den moderna romanen växte fram i slutet av 1700-talet – alltså långt före de moderna folkbiblioteken fanns – varit flitigare läsare än män och kvinnor konsumerar generellt mer kultur än män.
I dagens diskussioner om allmänhet­ens och inte minst ungdomars läsvanor brukar ofta betonas att framför allt män och pojkar läser lite, och att det bland annat beror på att läsning inte förknippas med vad som anses ”manligt”. Kanske är det så. Men att detta skulle påverkas på något avgörande sätt om andelen manliga bibliotekarier ökar har jag också svårt att tro. Vi är i dag utsatta för intryck och påverkan från så många olika håll, att det nog vore orealistiskt att hoppas att något så enkelt som fler manliga bibliotekarier skulle åstadkomma en förändring i synen på manlighet.
Samtidigt är det förstås viktigt att alla verkligen känner sig hemma på biblioteket och finner service och medieutbud relevant – men här gäller frågan inte bara genus, utan har snarare en intersektionell dimension eftersom den även omfattar klass samt olika etniska, sexuella och religiösa minoriteters biblioteksbehov och intressen, liksom behov och intressen hos människor med olika typer av funktionsvariation.

Slutligen: är det rimligt att tro att bibliotekarieyrkets attraktionskraft kommer att öka bland män fram­över, så att vi på sikt kan få en bättre jämvikt inom yrket? För 20 år sedan hade jag nog svarat ett ganska bestämt ja på den frågan. Då fanns föreställningen att den kraftigt ökande användningen av digital teknik skulle locka fler män. I dag vet vi att det inte blivit så. Andelen män inom utbildningen i biblioteks- och informationsvetenskap har varit ganska konstant under hela den period på 25 år som jag kan överblicka, och det syns inga tecken på förändring. Så svaret måste nog bli att sannolikheten tyvärr inte verkar så stor inom den nära framtiden.

Text: Kerstin Rydbeck, professor i biblioteks- och informationsvetenskap vid Uppsala universitet

Litteraturlista

  • Gere, Anne Ruggles (1997). Intimate Practices: Literacy and Cultural Work in U.S. Women’s Clubs, 1880–1920. Urbana: University of Illinois Press.
  • Hamrén, Sofie (1999). Folkbibliotekariekårens professionaliseringssträvanden under 1940- och 1950-talen. En undersökning av utbildning, rekrytering, arbetsmarknad och facklig organisation ur ett genusinriktat professionaliseringsperspektiv. Magisteruppsats i biblioteks- och informationsvetenskap, framlagd vid Uppsala universitet.
  • Harris, Roma M. (1992). Librarianship: The Erosion of a Woman’s profession. Norwood, N.J.: Ablex Publishing Corporation.
  • Rydbeck, Kerstin (2001). ”Från argsint tråkmåns till farlig sexbomb: om bibliotekariestereotyper i modern fiktionsprosa och deras ursprung”, i: Från handskrift till XML: informationshantering och kulturarv, red. K. Rydbeck. Bidrag från Humanistdagarna i Uppsala 2002. Uppsala: Uppsala universitet, s. 107−146.
  • Thomas, Barbro (1991). ”Status efter lön och kön”, i: Bibliotekarieyrket: tradition och förändring, red. H. Järv. Stockholm: Carlssons Bokförlag, s. 135–147.
  • Torstensson, Magnus (1996). Att analysera genombrottet för de moderna folkbiblioteksidéerna: exemplet Sverige och några jämförelser med USA. Licentiatavhandling. Göteborg: Göteborgs universitet.

1 kommentarer

  1. Inom många områden vill man öka jämställdhet t.om inom försvaret. Och mycket positivt har skett. Tyvärr inte inom biblioteksområdet där inga ansträngningar
    görs för att häva den extrema ojämställdheten.

    Jan

Kommentarer är avstängda.

Senaste nytt

Essä

Politik utan det politiska gör det svårt att göra rätt

I en tid då politiken inte är konkret och tydlig utan bara sätter upp övergripande mål, blir det upp till tjänstepersoner att ta ut riktningen. Egna initiativ ses därför som tillgångar – men beskrivs ibland som hot mot demokratin. En motsägelsefull kritik som brister i kunskap och förståelse, anser Nick Johnson Jones.

15 okt 2021 • 5 min

Nyheter

Läge att ta bort förseningsavgifterna?

När förseningsavgifterna togs bort under pandemin visade det sig att det inte gjorde någon större skillnad på återlämningen. Nu funderar både Malmö och Trosa på om de över huvud taget behövs.

14 okt 2021 • 3 min

Nyheter

En värld helt utan män

På nästan vart fjärde svenskt folkbibliotek består personalen uteslutande av kvinnor. Biblioteksbladet undersöker en obalans som varken är omdiskuterad eller tycks ses som en brist. Text: Anne Ralf. Illustrationer: Nanna Johansson.

7 okt 2021 • 12 min

Nyheter

Efter attacken fanns en berättelse att rädda

Minst 21 bibliotek förstördes vid terrorattacken i New York för 20 år sedan. Många ville bidra till att rädda skadade samlingar, men det mesta var antingen borta eller helt oskadat så akuthjälpen behövdes inte. I stället visade sig behoven av dokumentation och arkivering stor efter katastrofen.

6 okt 2021 • 6 min