Juridisk tvångströja kräver kreativa omvägar

1 jul 2024 • 7 min

Tidigare har det krävts lagbrott för att rädda kulturarv som annars gått förlorat. Kanske går det att dra nytta av dessa exempel när en digitalt uppdaterad pliktexemplarslag ska implementeras, skriver Pelle Snickars, professor i digitala kulturer.

Artikeln är publicerad i Biblioteksbladet 2/24.

Pelle Snickars, professor i digitala kulturer vid Lunds universitet.

Det hävdas ofta att medieutvecklingen går i rasande fart. Om man ska tro Pliktmaterialutredningens betänkande från 2021 är utvecklingen i dag ”så snabb att det är svårt att veta vilka publikationer som [den] bör omfatta”. De reptilsnabba medierna låter sig liksom inte fångas in. Men huruvida utvecklingen går fortare än tidigare är faktiskt omöjligt att veta; frågan är relativ och medier har nästan alltid utvecklats i rask takt. Enligt medieteoretikern Marshall McLuhan låg det i mediers natur ”to accelerate existing processes” – han tänkte då närmast på tv under 1960-talet. Några år senare i boken Framtidschocken (1970) diagnostiserade teknikforskaren Alvin Toffler sin samtid med begrepp som förändringens snabbhet, ökat livstempo och beständighetens död. På en betydligt torrare kanslisvenska hade Videogramutredningen kring 1980 svårt att hänga med i den blixtsnabba formatutvecklingen av videoteknik. Och 1987 figurerade det normativa begreppet ”snabb” faktiskt på fler än tjugo sidor i Ljud- och bildbevarandekommitténs utlåtande, Ljud och bild för eftervärlden.

Att hitta former och praktiska lösningar för pliktleverans av digitala medier är tveklöst en svår uppgift. Men medielandskapets hastighet bör inte stå i vägen för konkreta åtgärder; för det har gått fort även tidigare. Mediehistorien är inte alltid till hjälp, men när det gäller den aktuella frågan om pliktleveranslagens förändring gör man klokt i att påminna sig om att alla mediekulturer i det förflutna rymmer dominanta, frambrytande och kvardröjande element, åtminstone enligt kulturteoretikern Raymond Williams. Sådana förändringar har olika hastighet, men processerna är snarlika. De flesta medier bygger på varandra; alla medier har en gång varit nya – de har uppfunnits, lanserats, förändrats (ofta snabbt) och ibland fallit i glömska. Och om mediehistorien lär oss något, då är det att internet och webben inte kommer att finnas för evigt.

Där är vi inte än, men i väntan på de politiska beslut som Pliktmaterialutredningen kan leda till finns det goda skäl att fundera på erfarenheter och lärdomar kring hur mediala pliktleveranser tidigare hanterats, inte minst som ett korrektiv mot föreställningen om en unik samtid präglad av medial acceleration. En ofta förbisedd mediehistorisk förbindelselänk går via betänkandet e-plikt. Att säkra det elektroniska kulturarvet från 1998, en utredning som förpassades till arkivet (och riksdagens server) men där multimodala frågor och mediekonvergens diskuterades; den nya webben innehöll ju både text, ljud, bild och rörlig bild. Den naturliga jämförelsen då – liksom i dag – var att utgå från hur pliktexemplarslagen hade reviderats under 1970-talet från att enbart handla om tryck till att även omfatta audiovisuella medier. e-plikt och av-plikt hade mycket gemensamt; att den särskilde utredaren 1998 var Sven Allerstrand, som då varit chef för Arkivet för ljud och bild i nästan två decennier, är signifikativt.

Insamling av grammofonskivor

I en kommentar till den senaste Pliktmaterialutredningen menade riksbibliotekarie Karin Grönvall att den föreslagna revideringen var helt nödvändig för att nationalbibliotekets insamling av kulturarv ska gå i takt med medieutvecklingen. I sitt remissvar har Kungliga biblioteket också tillstyrkt utredarens förslag om tre typer av insamling: leveransplikt, rekvisition och egeninsamling. Att KB skulle tilldelas möjligheten att delvis själv bestämma över vad som ska samlas in är utmärkt, men det är också en praktik med en längre mediehistoria. Egeninsamling har nämligen sin historiska parallell i hur Nationalfonoteket på KB byggdes upp under det sena 1950-talet. Riksbibliotekarie Uno Willers önskade då att profilera KB genom att förvärva grammofonskivor – men inte genom lagstadgad insamling utan genom frivilliga leveranser från skivbranschen. KB kom att korrespondera flitigt med tidens skivbolag, och under 1960-talet byggdes en ansenlig samling med grammofonskivor upp inom Nationalfonoteket, bland annat genom publika samarbeten som Operation Stenkaka, där folk via radio och tv uppmanades att skänka sina gamla 78-varvare. Att Willers inte förordade en lagstyrd insamling hade praktiska skäl, men han var också på det klara med att juridiken bara alltför lätt kunde bli en tvångströja och binda upp personella resurser. All lag måste följas; genom frivilliga leveranser kunde KB själva styra över intag.

Under efterkrigstiden började även forskare intressera sig för audiovisuella medier, framför allt film, radio och tv. Om statsmakterna under lång tid endast brytt sig om filmmediet ”i två avseenden: såsom skatteobjekt och såsom föremål för censur”, som det syrligt hette i en statlig utredning under 1940-talet, så innebar inrättandet av Svenska Filminstitutet (SFI) 1963 en rejäl filmkulturell satsning – även i filmarkivariskt hänseende. Noterbart är att filmen fick stöd eftersom mediet hotades. Biobesöken hade halverats åren kring 1960; folk tittade på tv istället. Genom filmreformen togs den så kallade nöjesskatten bort och ersattes av en avgift på tio procent på alla sålda biobiljetter som fonderades i stiftelsen SFI, en betydande statlig transferering. Filmen hade då blivit ett äldre medium; ungefär lika gammalt som internet är i dag – vilket nog gjorde sitt för att blidka finansminister Sträng.

Värre var det med etermedierna. Sveriges Radio hade under efterkrigstiden ringa intresse för forskning och betraktade inte alls sina samlingar som något nationellt kulturarv. Alla utsända program var SR:s egendom och det stora programbolaget tog inget som helst ansvar för att att bevara program annat än i egenintresse. sr var sig själv nog – då liksom nu (om man som SR och SVT har åtta miljarder i budget gör man som man vill). Men i takt med televisionens genomslag under 1960-talet, då den enda tv-kanalen inte sällan kunde samla halva befolkningen hemmavid, blev det uppenbart för många inom arkiv- och bibliotekssektorn att etermedier inte bara intresserade akademiker, de utgjorde också ett nytt slags medialt kulturarv. Men hur skulle de samlas in och bevaras?

Ett initiativ kom från riksarkivarie Ingvar Andersson, som våren 1961 – efter att ha varit på bio och imponerats av hur Gardar Sahlberg berättade om det gamla Sverige i klippfilmen När seklet var ungt (baserad på gamla journalfilmer) – anmodade ecklesiastikministern att ”föranstalta om en utredning [kring] problemen rörande bild- och ljudupptagningar samt deras vård, bevarande och tillhandahållande”. Denna skrivelse blev liggande på departementet, men bildade upptakten till inrättandet av Dataarkiveringskommittén (DAK). Med start 1967 kom DAK att under nästan tio års tid utreda hur landets audiovisuella kulturarv skulle arkiveras och göras tillgängligt för forskning. Pliktmaterialutredningens mödor i dag med digitala format har på flera sätt sin motsvarighet i hur DAK då tänkte sig att etermedier skulle bevaras. Liksom webben genererar ett överflöd av innehåll flödade radio- och tv-program bokstavligen genom etern – alla dagar i veckan, och i allt fler kanaler. Om böcker, grammofonskivor och filmer var singulära materiella medieobjekt som kunde placeras på arkiv- och bibliotekshyllor, var det betydligt bökigare att föreställa sig hur flödet av radio- och tv-program skulle arkiveras. Situationen med digitalt bevarande är snarlik.

Program raderades på löpande band

Till saken hör att DAK:s ordförande, riksarkivarie Åke Kromnow, blev förfärad när han insåg hur mycket programinnehåll som SR förstörde. Arkivnämnden för radio respektive tv på SR hade sedan 1950-talet raderat enskilda program på löpande band. Det handlade om en huvudlös destruktion av uppemot nittio procent av programutbudet, framför allt radio. Att fler än nio av tio radioprogram slängdes bort var faktiskt något av ett svenskt raderingsrekord inom offentlig förvaltning (om SR nu kan räknas dit). Förmodligen går det att hitta aktörer som gallrade lika hårt i sitt material, men säkerligen var det ingen vars material hade lika starkt allmänintresse som Sveriges Radio.

Pelle Snickars var med i Biblioteksbladets samtal om ”ett förlorat kulturarv” som hölls i Almedalen. Övriga i panelen var riksbibliotekarie Karin Grönvall, Ewa Pihl Krabbe (S) och Marie-Louise Hänel Sandström (M). Foto: Annika Clemens

DAK famlade efter lösningar – och juridiken kom till undsättning. Vid årsskiftet 1966/67 hade nämligen radioansvarighetslagen trätt i kraft, vilken reglerade yttrandefriheten i radio- och tv-program, varför SR tvingades göra referensinspelningar av utgående signal. Kvaliteten var undermålig, videoinspelning av tv krävde mycket handpåläggning och radiobanden var sex timmar långa. Men DAK insåg att en förbättrad teknik kunde utgöra modell för hur etermedier skulle pliktlevereras. Insamling var långt ifrån optimal, metadata var skral och tillgänglighet minst sagt bökig – men likafullt kom de etermediala referensinspelningarna att utgöra en prototyp. I betänkandet Bevara ljud och bild (sou 1974:94) argumenterade så DAK för en utvidgad pliktexemplarslag vilken även skulle omfatta audiovisuella medier, samt att en ny myndighet – Arkivet för ljud och bild (ALB) – skulle ansvara för insamling, bevarande och tillhandahållande.

Verksamheten på ALB startade vid årsskiftet 1978/79, en statlig myndighet inkilad mellan KB, SFI och SR. Etermedier levererades på långa magnetband från SR, Nationalfonoteket och dess grammofonskivor införlivades i samlingarna, och även spelfilm kom att pliktlevereras – på video, till SFI:s förtret eftersom de menade att film borde sparas på filmbas. Under alla förhållanden var det en remarkabel politisk bedrift av den borgerliga utbildningsministern Jan-Erik Wikström att under oljekris och lågkonjunktur baxa igenom etableringen av en helt ny myndighet med tjugotalet anställda. ALB blev en borgerlig satsning, på samma sätt som filminstitutet hade socialdemokratisk prägel. Relationen mellan SFI och ALB förblev bottenfrusen; direktör Jörn Donner sade sig till och med hata ALB. Filminstitutets remissvar på Pliktmaterialutredningen 2021 bär än i dag syn för sägen; endast SFI är ”en naturlig mottagare av pliktexemplar för rörlig bild”, hävdas det trots att filminstitutet aldrig haft någon forskarservice värd namnet (Filmhusbiblioteket undantaget).

Möjligt att bevara ett urval

Vilken politik och konkreta beslut som utredning kommer att leda till vet vi inte än, men tre saker är värda att lyfta fram i ljuset av det jag påtalat ovan. För det första är det trots en snabb medieutveckling möjligt att bevara somligt; urval bör göras på en teknisk acceptabel nivå (à la referensinspelningar) med vetskap om att insamling, bevarande och tillgänglighet är långt ifrån optimala, men likafullt tillräckliga både som kulturarv och forskningsmaterial. För det andra kan man slå fast att den audiovisuella medieutvecklingen under andra halvan av 1900-talet gav upphov till betydande mediearkivariska satsningar från statens sida: först genom filmreformen och instiftandet av sfi med dess filmkulturella verksamhet, och drygt femton år senare genom inrättandet av ALB som en helt ny myndighet. I dag finns det ingen anledning att institutionalisera en uppdaterad e-plikt – men ansvariga politiker bör känna till och ha dessa omfattande insatser i minnet. Om de menar allvar med att pliktlagstiftningen behöver revideras, då måste de också ställa sig bakom rejäla tillskott av medel.

För det tredje så innebär (som alltid) juridiken utmaningar i mediearkivariska sammanhang. I Pliktmaterialutredningen om papper och poddar står det en hel del om dataskyddsförordning, integritet och upphovsrätt. Lagar ska förstås följas, men juridik är också en hermeneutisk verksamhet. Här finns lärdomar att begrunda: inrättandet av ALB baserades på en utvidgad pliktexemplarslag, som krockade med Lag (1960:729) om upphovsrätt till litterära och konstnärliga verk. För enligt den senare kunde audiovisuella inspelningar endast sparas för en längre tid om de ansågs ha dokumentariskt värde. Medier utan dokumentariskt värde skulle alltså enligt rådande upphovsrättslagstiftning raderas, åtminstone efter en viss tid. Men ALB insåg att sådan gallring skulle vara närmast omöjlig att praktiskt genomföra; hur radera korta inslag i radioband som var sex timmar långa? Halva mediearkivet skulle då få ägna sig åt avmagnetisering istället för bevarande.

När ALB 1983 publicerade en officiell broschyr om myndighetens första fem år framgick därför med all önskvärd tydlighet att gallring av etermedier – oavsett om de hade dokumentariskt värde eller ej – fick ”anstå till den tidpunkt då banden och kassetterna måste överföras till nya medier”. Och även när det gällde annat mediematerial hade ”ALB beslutat att i princip avstå från gallring”, ett beslut som gäller än i dag. Huruvida en uppdaterad e-plikt kan dra nytta av sådana lagbrott kan jag inte yttra mig om. Faktum kvarstår att ALB rundade gällande lagstiftning. Att juridiken ofta utgör en tvångströja var redan Uno Willers på det klara med; trixet i dag är kanhända att på samma sätt hitta kreativa omvägar som gör det möjligt att implementera en digitalt uppdaterad pliktexemplarslag.

Pelle Snickars är professor i digitala kulturer vid Lunds universitet. Till sommaren utkommer hans bok Audiovisuella arkiv: en svensk mediehistoria 1930–1990 i bokserien Mediehistoriskt arkiv.

0 kommentarer

Senaste nytt

Krönika

I trumpismens slagskugga

Att svenska politiker väljer att gå anpassningens väg ställer oss medborgare inför ett tungt moraliskt vägval, skriver Jan Scherman. Ska vi också anpassa oss till Donald Trumps vulgariteter?

8 nov 2024 • 5 min

Internationellt

Ny rapport: ”USA:s väljare utsätts för manipulation”

Med hjälp av falska gillatummar och annat artificiellt engagemang, trummas politiska budskap in eller förvrängs inför presidentvalet nästa vecka. I bakgrunden anas Ryssland. Trots upptrappad konfliktnivå i världen sedan förra valet, har de sociala medieplattformarnas agerande inte förändrats, visar en ännu opublicerad rapport från Nato Stratcom.

31 okt 2024 • 5 min

Nyheter

Bibliotek stängt efter hotfull situation och droghandel

Öppen droghandel och en hotfull situation mot personalen har lett till att biblioteket Garaget i Malmö har stängt hela höstlovet. Huvudskyddsombud krävde ett arbetet skulle stoppas och arbetsgivaren var överens. ”Vi delar bilden att arbetsmiljön inte är trygg.”

29 okt 2024 • 2 min