Lokala bibliotek deltar i kampen mot autokrati

Konspirationsteorier och desinformation föds ur brist på tillit. Om bibliotek stärker sociala relationer i lokal-samhället stärker de också motståndskraften mot förenklade lösningar.

Sverige går in i valrörelsen när demokratin är under press. Världsledare sprider desinformation om allt från kopplingar mellan paracetamol och autism, till att kinesiska och ryska fartyg ”kryllar” utanför Grönlands kust (Läkartidningen, 23/9 2025, SVT verifierar, 10/1 2026). Samtidigt färgas sociala medier av konspirationsteorier och missledande information. Det förstärks av algoritmer och AI-verktyg och används som vapen i nationella och internationella konflikter.

Också i Sverige pågår en strid om information, kunskap och åsiktsfrihet.

Ett riksdagsparti har orkestrerat en egen trollfabrik i sociala medier. Samtidigt visar politiker från andra partier misstro mot traditionella kunskapsprocesser. Regeringen har upprepade gånger ignorerat kritik från utredningar och remissinstanser, till exempel gällande sänkt straffmyndighetsålder, och infört lagar som Nils Funcke, yttrandefrihetsexpert, anser hotar åsiktsfriheten (DN, 8/8 2025). Misstron mot vetenskap och expertkunskap framträder på så vis allt tydligare, både i sociala medier och i nationella beslutsprocesser.

Tillgång till fri information, demokratiska rättigheter och spridning av desinformation skiljer sig åt mellan länder och geografiska områden. Men det finns tydliga globala tendenser. Detta bekräftas av V-Dem-institutet som i sin demokratirapport från 2025 skriver om en global våg av autokratisering och tillbakagång av demokratiska statsskick. Institutet framhåller att detta hänger ihop med alarmerande minskad yttrandefrihet, desinformation och krympande möjlighet till respektfulla diskussioner (V-dem Institute, 2025).

Att ett fåtal techjättar styr informationsflöden med verktyg som hålls bortom insyn, påverkar utvecklingen. Informationsinfrastrukturen, likväl som informationskulturen, formar synen på kunskap och expertis. Hur kan man veta om det Trump eller någon annan politiker hävdar stämmer? Går det att lita på någon information när AI-verktyg används för att framställa ljud och bild som blir allt svårare att avslöja med blotta ögat?

Vi som på olika sätt arbetar med bibliotek är förtrogna med deras roll att bidra till fri åsiktsbildning och öka informationskunnigheten. Vi framhåller ofta bibliotekslagens portalparagraf att de ska ”verka för det demokratiska samhällets utveckling”. Sverige går nu in i valrörelsen i ett världsläge som känns som kvicksand under fötterna. Det finns inte längre några fasta punkter. Positioner som varit förgivettagna, såsom erkännandet av folkrätten och mänskliga rättigheter, har på kort tid blivit förhandlingsbara. Vad kan bibliotek göra som har någon som helst betydelse för utvecklingen?

Svaret är: allt och inget.

Givetvis kan inte enskilda små aktörer som folkbibliotek, utan vare sig ekonomisk eller annan makt att tala om i ett globalt perspektiv, genomdriva dramatiska förändringar på egen hand. Men det innebär inte att deras verksamhet är betydelselös eller att all förändring är omöjlig.

När våra blickar vänds mot mer eller mindre autokratiska ledares utspel på världsscenen och techjättarnas monopol över vår vardagliga informationsinfrastruktur framstår demokratiska processer som något svårgripbart och avlägset. Men demokrati är också något som görs väldigt nära och konkret. Det är vardagliga praktiker som vi själva och alla runt omkring oss är delaktiga i, och som kan bidra till gemenskap och tillit som möjliggör samhällsbyggande.

I forskningsprojektet Infrastructuring Libraries in Transformation undersökte jag och kollegor i både Sverige och Europa hur bibliotek kan fungera som sociala infrastrukturer. Forskningen visar hur biblioteken är platser i närsamhället som personer vänder sig till för att få hjälp med allt från myndighetskontakter till skolarbete och utskrifter. Men oavsett om besökarna var där för att få hjälp med en blankett, för att låna en bok, för att studera eller för att bara sitta i en fåtölj och göra ingenting så tog de del av något större. De bäddades in i och bidrog till den sociala infrastrukturen som biblioteket utgör i närområdet.

En viktig aspekt av denna infrastruktur är att bibliotek är en delad resurs. Användarna måste ständigt förhandla med varandra och med personalen om hur materialet och platsen ska användas. Böcker, datorer, sittplatser och utrymmet är gemensamt och då krävs det ett samspel för att verksamheten ska fungera. Vi som varit mycket i bibliotek vet att det uppstår spänningar och ibland till och med konflikter kring hur rummet och resurserna ska användas. Men lösningar nås genom skyltning, medveten möblering och både verbal och ickeverbal kommunikation. Bibliotek är på så vis relationella i sin grundstruktur.

De sociala relationerna sker mellan användare likväl som mellan användare och personal. Men de sträcker sig också bortom bibliotekets väggar, genom materialet och informationen som tillgängliggörs, och genom de aktiviteter som tar plats i biblioteksrummet. När studieförbund eller lokala föreningar har verksamhet där stärks nätverken mellan olika aktörer. Genom att vara den plats där dessa aktiviteter äger rum bidrar biblioteket till den sociala infrastrukturen i närsamhället.

Begreppet ”social infrastruktur” kan framstå som krångligt och lura en att tro att det handlar om något svårgripbart. Men de demokratifrämjande görandena som sker i bibliotek är många gånger vardagliga, oansenliga och konkreta. Det handlar om bibliotekarien som hjälper användaren att hitta material om Grönland till ett skolarbete. Om personen som får hjälp att skriva ut blanketter från Komvux. Om de som möts på språkkaféet som arrangeras av Röda Korset och diskuterar matlagning och odling. Det handlar också om bokcirkeln där klimatfrågan diskuteras eller programverksamheten där en författare berättar om sin uppväxt i Turkiet. I alla dessa sammanhang byggs relationer och erfarenheter, och åsikter kan utbytas.

Demokratin är på så vis ständiga praktiker och interaktioner som pågår i vardagen. Här spelar det roll att bibliotek till skillnad från många andra samhälleliga institutioner inte är myndighetsutövande. Detta är också ett skäl till att vissa människor hellre vänder sig till bibliotekarien för att få hjälp med blanketten från socialtjänsten, än till socialtjänstens handläggare. Att bibliotek är platser dit personer i behov av hjälp eller stöd vänder sig är en manifestation av förtroende. Men detta är inte enkelt och självklart. Exempelvis måste bibliotekarier ständigt förhandla gränserna för vad som ska göras och hur, utifrån den kommunala och samhälleliga ansvarsfördelningen,
bibliotekets begränsade resurser och användarens personliga integritet.

Det är dock sällan politiker lyfter dessa vardagliga situationer när de talar om bibliotek och demokrati. De talar istället gärna om bibliotek som ”öppna platser för kunskap” och de vill ofta dra sig till minnes hur det var när de som barn besökte det lokala biblioteket där de kände sig trygga och fick ta del av ”all världens klokhet”. Det är enkelt att skriva in bibliotek i ett folkhemsnostalgiskt skimmer. Jag anser att bibliotek är allt för viktiga för att de ska tillåtas att kvävas i en sådan berättelse. De ska vara nära i människors liv, och där är det sällan rosaskimrande och fluffigt idag.

Vi bör också akta oss för att förenkla bibliotekets demokratifrämjande uppdrag. I en omvärld präglad av kriser och en samtid med ökad polarisering kan det kännas lockande att längta efter samförstånd. Men demokrati

är inte detsamma som konsensus, och demokratiska processer behöver inte vara fria från konflikter. Tvärtom. När de sociala, ekonomiska och politiska klyftorna ökar behövs det arenor där personer med olika erfarenheter, livssituation och åsikter kan mötas. Bibliotek brukar beskrivas som just sådana offentliga platser.

Men istället för att framhålla att målet med dessa möten är att komma överens om den bästa lösningen borde processen i sig stå i centrum. Det är här demokrati görs. Detta är en av slutsatserna av ett annat forskningsprojekt jag deltog i på Linnéuniversitetet: Folkbiblioteken i ett förändrat politiskt landskap – ett demokratiuppdrag för en ny tid? Vi framhöll att dagens polariserade situation kräver att bibliotekspersonal intar en mer aktiv roll för att organisera möten där olika åsikter och erfarenheter ges plats. Sådana utbyten behöver inte utmynna i konsensus, men de kan leda till förståelse för varandras perspektiv och till att ojämlikheter och missförhållanden synliggörs.

En sådan utgångspunkt i demokrati som görande och i konflikt färgar också min syn på biblioteket som social infrastruktur. För bibliotek är inte sociala infrastrukturer, utan vi gör dem till det, och det krävs ett ständigt underhållsarbete för att denna infrastruktur ska upprätthållas och fungera. På samma sätt som tågen slutar rulla om inte rälsen underhålls (ja, vi har nog alla märkt konsekvenserna av detta), kommer bibliotekets sociala infrastruktur att kärva om användarna upplever att det aldrig finns bibliotekspersonal som kan hjälpa dem, eller om de inte får ett bra bemötande.

I dagens omvälvande politiska läge är det också värt att påminna om att sociala infrastrukturer inte nödvändigtvis främjar demokrati samt att bibliotek kan tjäna andra styrelseskick än demokrati. Bibliotek bidrog till förtrycket av svarta personer i USA och bibliotekarier var delaktiga i bokbränningar under apartheid i Sydafrika. I Sverige har folkbibliotekens framväxt varit tätt sammanknuten med demokratins etablering, och idag framhåller etiska koder och styrdokument demokratiska frågor och mänskliga rättigheter som centrala för biblioteksverksamhet i Sverige och internationellt. Att den svenska bibliotekslagen framhåller den demokratiska rollen och att verksamheten ska finnas tillgänglig för alla är ett resultat av den kamp som förts för demokrati och rättigheter. Det är något att slå vakt om.

Bibliotekets infrastruktur kan dock inte, och ska inte heller, sträcka sig överallt. Andra institutioner måste ta vid där ansvaret upphör. En person som saknar bostad ska kunna hänvisas till socialtjänsten och den som söker arbete till Arbetsförmedlingen. Men om det inte finns någon som tar vid där bibliotekets infrastruktur upphör uppstår återvändsgränder. Det påverkar givetvis också bibliotekets roll som infrastruktur.

När regeringen gör stora nedskärningar i studieförbundens anslag drabbas
också biblioteken. Studieförbund har ofta aktiviteter i biblioteksrummet och om dessa upphör blir det färre tillfällen till möten i biblioteket. Bibliotekets roll att knyta samman användare med varandra och med det omgivande närsamhället försvagas – infrastrukturen skadas.

Så, för att återvända till den stora frågan. Vad kan bibliotek göra som har någon som helst betydelse i den rådande situationen i världen?

Orsakerna till dagens politiska läge är givetvis oerhört mångfacetterade. Men en aspekt handlar om hur vi förstår och hanterar den information vi möter. Bibliotek ska bidra till att stärka informationskunnigheten. Detta görs idag genom verksamhet kring sociala medier, it-kaféer, föreläsningar och massor av andra aktiviteter. Här kan användarna få hjälp och lära sig mera.

Men det är inte enbart en fråga om kompetens. Det handlar lika mycket om känslor och tillit. Det påverkar vem som ges kognitiv auktoritet, för att använda ett klassiskt informationsvetenskapligt begrepp. Orsaken till att konspirationsteorier och desinformation kan få fäste är nämligen inte bara, och kanske inte ens främst, bristande kunskap. Utan bristande tillit.

Det är här bibliotekens roll som sociala infrastrukturer kommer in. Om de kan bidra till att stärka de sociala relationerna så kan de i förlängningen stärka motståndskraften mot förenklade lösningar, desinformation och syndabockstänkande. Så hänger träffen med lättlästa nyheter på det lokala biblioteket samman med arbetet mot den ökade autokratiseringen i världen.