Vart tog allting vägen?

För många strategiskt utplacerade sittgrupper, alltför öppna ytor – och ingen doft av böcker. Stefan Svallfors om att vara vilse på biblioteket när det har förvandlats till ett ställe som administrerar databaser.

Essän är publicerad i Biblioteksbladet 3/2026

Skolbiblioteket i Jockfall bestod av ett enda litet rum, där de båda långsidorna var fyllda med böcker. Det kan inte ha varit mer än högst femtio hyllmeter, de olika fackbokssektionerna tog någon meter var, resten lämnades till barn- och ungdomslitteraturen. Ett stort bord i mitten, ena väggen bestod mest av fönster ut mot skolgården. På den motsatta väggen en svart tavla, där jag en kväll skrev det längsta och mest svårbegripliga ord jag kunde: ecklesiastikminister.

Min mamma var skolbibliotekarien, biblioteket höll öppet för allmänheten en kväll i veckan. Jag var ofta kvällens enda besökare, det var helt tyst, skolan kändes så märklig när inga barn eller lärare befolkade rummen och korridorerna. Mamma störde aldrig mitt läsande.

Hon hade tretton syskon och växte upp i en småbrukarfamilj i Norrbottens kustland. Hon älskade att läsa, men fick sällan ägna sig ostört åt sin passion. Det fanns alltid något som behövde göras på gården och skulle det finnas en stund över var mormors bestämda uppfattning att den inte skulle användas till att sitta inne med näsan i en bok. Nej, ut i solsken eller regn, frisk luft och fysisk aktivitet.

Mamma protesterade, ofta förgäves, och lovade tyst för sig själv att om hon själv fick några barn skulle de alltid få läsa så mycket de ville, aldrig att hon skulle köra ut dem att göra annat. Det löftet höll hon, ingen störde mig någonsin när jag läste, hur mycket solskenet än flödade där ute fick jag ostört ägna mig åt mina böcker om det var det jag ville.

Denna etta till bibliotek blev ganska snart för trång. Men lyckligtvis bodde farfar och farmor inte så långt bort, bara 40 kilometer nedströms Kalixälven, i Överkalix huvudort. ”Bränna” enligt lokalinvånarna, även om det namnet aldrig återfunnits på någon karta. I Bränna låg kommunbiblioteket, denna skattkista fylld med böcker jag inte läst.

”Mängden böcker som togs med hem bestämdes av hur mycket jag orkade bära.”

Biblioteket var placerat i källaren i kommunhuset. Tunga glasdörrar, fönsterrutorna högst uppe under taket. Till vänster barn- och ungdomsavdelningen, snett till höger vuxenavdelningen. Av de böckerna fick man inte låna förrän man fyllt tretton, men om en förälder lånade så gick det bra. Doften av böcker var underbar, inget av mina senare bibliotek har doftat så som detta.

Ungdomsavdelningen räckte gott för mig. Jag minns, kanske att jag var i tioårsåldern, hur jag greps av sorg när jag med blicken tog in hela Enid Blytons författarskap. Det var alla Fem-böckerna, men inte bara dessa, hon hade skrivit flera bokserier till av samma omfattning. Hyllmeter efter hyllmeter. Och det gick upp för mig, som i ett kallt ljus, att jag aldrig skulle hinna läsa alla hennes böcker innan jag hunnit bli för gammal för att längre tycka om dem.

Men jag försökte. Mängden böcker som togs med hem bestämdes av hur mycket jag orkade bära. Det var säkert två-tre veckor tills nästa besök så det gällde att få med sig så mycket som möjligt. De smala handtagen på bibliotekets plastkassar skar in i barnahänderna, jag var tvungen att stanna flera gånger på vägen tillbaka till farfar och farmor för att få liv i de stelnade fingrarna. Väl framme förevisades fynden för de vuxna innan vi vände åter till Jockfall.

”Så snart någon bok återlämnades som jag ville läsa så smugglade jag iväg den under disken”

Enid Blyton byttes allt eftersom mot Alistair MacLeans hårdkokta berättelser, men plasthandtagen skar fortfarande in i händerna och regeln att alltid låna så mycket jag orkade bära bestod.

När jag var fjorton flyttades biblioteket till en helt ny byggnad. Samma år flyttade vi själva ner till Bränna och jag kunde nu tillbringa hur mycket tid som helst på det nya och ljusa biblioteket.

Men det var som om färden upp från källaren hade berövat böckerna deras doft, istället luktade det nybyggnad om hela stället. Jag kände mig vilsen, det här var på något vis inget riktigt bibliotek. Ett riktigt bibliotek var en halvskum källarlokal där det doftade böcker, inte ljust och öppet och doftlöst.

Men efter en tid hade jag kommit över desorienteringen och på köpet etablerat en egen relation till bibliotekarierna. Denne tonåring vars lästörst aldrig tycktes släckas blev kanske ett kvitto på att deras verksamhet var viktig. När det blev dags för pryandet i nionde klass var det lika självklart att det var på biblioteket jag ville vara som det var för biblioteket att ta emot mig.

Platsen bakom lånedisken gav mig en maktposition. Så snart någon bok återlämnades som jag ville läsa – nu var det framförallt Sjöwall Wahlöös samhällskritiska polisromaner som lyste mig – så smugglade jag iväg den under disken istället för att låta den återvända till sin hylla. Den sista delen av den långa sviten om polismannen Martin Beck, Terroristerna, hade precis kommit ut och jag la beslag på den så snart den dök upp. Innan biblioteket stängde för kvällen stämplade jag ut böckerna i eget namn.

Dessa ljuvliga månghundrasidiga tingestar fyllde snart mitt sovrum. Jag läste halva nätterna, tillbringade dagarna vid lånedisken och hade inom kort plöjt hela Sjöwall Wahlöös författarskap.

Tiden vid lånedisken gav mig sedan ett sommarjobb i böckernas tjänst. Det handlade om bokbussen, detta ambulerande bibliotek, där det behövdes en bisittare till den bussförande bibliotekarien. Färden gick till de allra ensligaste byar som Överkalix glesbebyggda kommun kunde uppbringa. Överallt lånades det böcker. Jag minns särskilt ett stopp i trakterna av Tansjärv, i den oändliga barrskogen i kommunens västra del. Inte ett hus fanns att se, vi hade bara stannat till mitt ute i ingenstans.

Men plötsligt fick jag syn på människor som närmade sig. Det såg nästan ut som om de vuxit fram ur skogen. De bar på bokkassar, lika välfyllda som dem jag en gång i tiden släpat hem från kommunbiblioteket. De lastade upp en hyllmeter eller två på den lilla disken, rotade runt i hyllorna efter nytt, lånade precis lika mycket som de lämnat tillbaka.

”Det är maken som läser så mycket”, sa en av låntagarna en smula ursäktande, ”han kommer hem från skogen och lägger sig på kökssoffan och läser, och där blir han kvar hela kvällen”. Åter fullastade med böcker gick de så rakt ut i vildmarken igen, det var som om skogen svalde dem med böcker och allt.

Ett år senare, ett nytt bibliotek, nu i gymnasieskolans Kalix. Här insåg jag för första gången att bibliotek inte bara var ställen där böcker förvarades när de inte lästes, utan mötesplatser mellan människor. Min väntan på fredagsbussen tillbaka till föräldrahemmet tillbringades oftast på biblioteket.

”Biblioteket inramade starten på vår resa, dämpade kanske svindeln nog för att våga språnget.”

En iransk medelålders man undrade om jag ville spela schack, jag antog utmaningen och snart var fredagseftermiddagarna tidpunkten för landskampen i schack mellan Sverige och Iran. Min motståndare kändes obekvämt annorlunda, var mycket vänlig men liknade ingen jag någonsin träffat, efter ett tag rann partierna ut i sanden.

Den amerikanske sociologen Eric Klinenberg kallar biblioteken ”folkets palats”, en egenskap han menar att de delar med andra offentliga rum. Här möts människor från olika delar av samhället utan krav på att konsumera något. Dessa palats är en del av samhällets ”sociala infrastruktur” och det är med risk för samhällets fredliga fortbestånd vi låter dem förfalla eller försvinna. Mitt första möte med det multikulturella var kanske obekvämt men det var ändå ett möte, inte ett undvikande eller avståndstagande. Chansen att vi hade träffats förutan biblioteket hade varit nära nog noll.

Några år senare tillbringade jag mycket av min tid på fiket på universitetsbiblioteket i Umeå. Fiket var beläget mitt emellan kursbiblioteket, där jag och andra studenter oftast höll till, och det stora universitetsbiblioteket med sina skrämmande stora samlingar.

Där någonstans, mellan bibliotek och bibliotek, gjorde jag de första trevande försöken att närma mig henne som skulle bli min första hustru och mina barns mor. Låtsades ett behov av att låna något, försökte verka intressant under fikasamtalen. Biblioteket inramade starten på vår resa, dämpade kanske svindeln nog för att våga språnget.

Till huvuddelen av biblioteket vågade jag mig efterhand allt oftare. Där var böckerna prioriterade på ett annat vis än vad jag hittills stött på. Den enda skönlitteraturen som stod att finna i hyllorna var sådan som litteraturhistorien bedömt som intressant. Istället var det bokstaven O som betydde samhällsvetenskap, och i synnerhet Oa som var sociologi, som mina besök centrerades kring.

I de smala gångarna mellan bokhyllorna var jag ofta alldeles ensam, att de andra människorna fanns kvar därute kunde bara anas genom de dämpade röster som nådde in till bibliotekets inre regioner.

Vissa av doktoranderna hade egna bord i biblioteket, med namnskylt. Det stod en air av prominens kring dessa bord – trots att de bara betydde att denne doktorand ansökt om ett eget bord och fått ett sådant emedan deras forskningsmaterial inte fick lämna biblioteket. Den som hade ett sådant bord skulle det nog bli något av.

Även om jag aldrig fick något namngivet bord tillbringade jag så småningom hela dagar och veckor på universitetsbiblioteket, på spaning i riksdagstrycket efter material till min avhandling. Träligt bortom det rimliga, texterna lyste upp bara de få gånger Olof Palmes briljanta retorik avlöste de sövande inläggen från genomsnittliga riksdagsledamöter. Idag hade en large language model gjort arbetet på en kvart.

Jag kan förnimma den än, känslan som satt i hela kroppen. Den sena höstluftens skarpa kristallkänsla när jag steg ut från biblioteket och mörkret redan fallit, känslan av klarhet och rymd. Av mening och tillhörighet.

Men mina band till biblioteken började nu försvagas. Skönlitteratur köpte jag numer och lånade inte på bibliotek. Jag hade ju fått egen lön och vad bättre vis att använda den än att fylla hemmets bokhyllor? Och banden till forskningsbiblioteken blev också svagare, nu när jag hade ett eget tjänsterum, besöken började bli rätt så instrumentella i jakt på en specifik bok eller tidskriftsartikel.

”Biblioteket var en i flera våningar uppförd engelsk parodi av ful arkitektur, sittovänliga stolar och bristfällig belysning.”

Nästa bibliotek låg i huvudstaden. Men universitetsbiblioteket på Stockholms universitet var mest en tillfällig tillflyktsort undan det påvra intellektuella klimatet på det forskningsinstitut jag gästade. Många av mina doktorandkollegor blev precis som jag professorer och gjorde lysande akademiska karriärer. Men böcker utanför sin strikt professionella sfär läste de inte, åtminstone pratade de aldrig om litteratur. Inte heller var de som jag intresserade av essäer och filosofiska betraktelser.

De var sobert och inskränkt inriktade på den litteratur som omedelbart kunde användas i den egna forskningen. Det var åtminstone så jag tolkade deras litterära tystnad – kanske läste de romaner och essäer i hemlighet. När den intellektuella andnöden blev för stor kunde jag lite vilset och halvt sorgset strosa runt ett tag bland tidskriftshyllorna innan jag tvingades återvända till institutets torftighet. Men Stockholms universitetsbibliotek blev aldrig riktigt hemma.

Ett annat gästforskarbesök strandade mig för en tid på det berömda British Library of Political and Economic Science, biblioteket på London School of Economics and Political Science som jag besökte. Tillvaron både i och utanför biblioteket var på en och samma gång fruktansvärt ensam och fullständigt kittlande.

Det var Thatchers 80-tal, det var uteliggare och svartarbete och obskyra musikklubbar. Efter några timmars ögonshoppande på universitetets anslagstavlor kunde jag lätt sätta ihop ett eget föreläsningsprogram där den ena världsberömdheten avlöste den andra.

Biblioteket var en i flera våningar uppförd engelsk parodi av ful arkitektur, sittovänliga stolar och bristfällig belysning. Men precis vad som helst stod att finna i öppna hyllor, där böckerna sorterades på ett helt annat vis än jag var van vid, en märklig sifferkombination angav böckernas placering.

Inte sällan hittade jag något annat än det jag letade efter, fynd som ledde mig i nya riktningar än dem jag först tänkt mig. Jag tillbringade dag efter dag i denna fysiskt motbjudande men intellektuellt berusande miljö. Kanske var jag lycklig mitt i ensamheten.

Men sedan tog det slut. Tiden hade skiftat, eller så var det jag som förändrades. När jag så småningom återvände till Umeå hade universitetsbiblioteket fullständigt byggts om. Ljust och fräscht, men var det längre ett riktigt bibliotek? För många strategiskt utplacerade sittgrupper, alltför öppna ytor, ingen doft av böcker.

Biblioteket förvandlades allt eftersom till ett ställe som administrerar databaser, inte en bokskog där man går på upptäcktsfärd. De få gånger jag faktiskt tog mig dit kände jag mig mest som en främling bland alla talträngda studenter. Borta var tystnaden, borta var lukterna, borta var känslan av att vara ensam i en grotta under havet, med bara böckerna som sällskap.

Efter fem år i Uppsala har jag fortfarande inte besökt landets mest ärevördiga universitetsbibliotek, Carolina Rediviva. Nog borde jag gå dit någon gång, men varför just idag? Där finns ju ingenting jag verkligen behöver. Kungliga biblioteket och Stadsbiblioteket i Stockholm har jag varit inne i någon enstaka gång, en tillfällig besökare i en främmande värld, med oklart syfte och diffust obehag. Vart tog allting vägen?

I min dröm är jag tillbaka i kommunhusets källare, jag rör mig från barnavdelningen in mot det vuxna. Där borta någonstans finns det jag söker. Sikten skyms och jag tycks ha glömt vad jag letar efter. Men där inne i det dunkla finns det. På en hylla liksom bakom de andra hyllorna, en hylla som bara framträder om jag förmår fästa blicken tillräckligt skarpt. Snart vet jag.

Stefan Svallfors

Författare och professor i sociologi, verksam vid Institutet för framtidsstudier. Hans senaste bok är Retur Överkalix (Fri Tanke, 2025).