Replik till Thord Erikssons ledare i Biblioteksbladet 7/2017, ”Ideologisk enögdhet är alltid skadligt”.

Det är glädjande att senaste numret av Biblioteksbladet ägnar stort utrymme åt en väldigt viktig fråga i biblioteksvärlden, den om privatiseringar av eller ”alternativa driftsformer” för bibliotek. Det är en fråga som också vi lyfte i senaste numret av tidskriften Bis (3/2017), i och med Tobias Willstedts text om fallet Nacka, där samtliga av kommunens folkbibliotek snart är satta i privat drift.

Thord Eriksson nämner Bis i sin ledare i senaste Biblioteksbladet, men enbart för att på ett faktiskt rätt ohederligt sätt avfärda vår ambition att problematisera privatiseringsfrågan och presentera berättigad kritik mot den borgerliga privatiseringsivern som verkar vara förhärskande bland Nackas kommunpolitiker. Eriksson verkar inte ha läst längre än redaktionens inledartext på sidan 3 – och inte ens den har han läst ordentligt. Han skriver: ”Samma spår av ideologisk enögdhet återfinns hos dem som bara ser mörker när de hör talas om upphandlingen. För den socialistiska tidskriften Bibliotek i samhälle är det till exempel naturligt att i samma andetag skriva om Nacka och marscherande nazister i Göteborg. Båda positionerna gör intelligenta samtal omöjliga.”

Först en nödvändig korrigering: Situationen i Nacka och marscherande nazister i Göteborg var mycket riktigt två av tre exempel på viktiga frågor som lyftes i vår inledartext. Dock gjordes ingen koppling mellan dem utöver att de alla är viktiga kampfrågor i bibliotekspolitiken och för det demokratiska samhället i stort, vilket utvecklades på numrets resterande sidor.

Eftersom vi inte anser att Erikssons fräcka retorik utgör skäl nog att avskriva oss från ”intelligenta samtal” kring biblioteksprivatiseringar vill vi nu återgå till sakfrågan.

Eriksson förespråkar en mittenväg gällande privatiseringar av bibliotek. Han skriver att ”[d]et kan vara en väldigt dålig idé att låta företag driva bibliotek” samtidigt som att ”[d]et kan vara en lika dålig idé att helt motsätta sig att det sker” eftersom han menar att det potentiellt skulle kunna föra med sig ”något verkligt gott”. Man ska vara öppen för att privatisera bibliotek, men samtidigt får man inte privatisera bibliotek alldeles för mycket, är kontentan av Erikssons argumentation. Nacka är den ena extremen, och på något sätt lyckas Eriksson också beskriva ett principiellt ställningstagande för att behålla bibliotek i det allmännas regi som något extremt, eller kontroversiellt.

Den här sortens driftformsagnosticism är en del av en normalisering av privatiseringar av det allmänna som nyliberala politiker och vinsttörstiga företag älskar. Genom att ställa upp offentligt och privat driven verksamhet som två fullgoda alternativ kan man hoppa över diskussionen kring den strukturella förändringen det innebär att privatisera offentlig verksamhet och låtsas som att den redan är avklarad – vilket den inte är, varken inom biblioteken eller inom skola, vård och omsorg, dit Eriksson drar paralleller. Tvärtom, det finns ett starkt folkligt motstånd mot privatiseringar av offentlig sektor och det faktum att vi låter företag ta ut vinst från skattemedel avsedda för grundläggande välfärdsverksamheter. Att det här motståndet gäller även folkbiblioteken är vi ganska övertygade om.

Eriksson anför inga starka sakargument för varför vi ska släppa på garden och välkomna biblioteksprivatiseringar. Han gör en koppling till privatiseringar inom äldreomsorgen, vilka han tycker har varit av godo (igen, alla skulle inte hålla med om detta), och hänvisar lite fluffigt till konkurrens som en positiv drivkraft. Bibliotekens särskilda villkor utelämnas också i Erikssons text. Argumentationen blir tunn, precis som hos de politiker i Nacka Eriksson försöker distansera sig ifrån, som framhärdar i sin privatiseringsiver trots att kommunens egen utvärdering inte kan visa på några positiva effekter, utan snarare tvärtom. Det är helt enkelt väldigt svårt att hitta bra argument för att privatisera bibliotek.

I Bis 3/2017 lyfte Tobias Willstedt några argument mot privatiseringar av just bibliotek, som också påtalats av föreningen BiS vid andra tillfällen. Det finns fler, men redan nedanstående punkter utgör goda skäl för ett principiellt ställningstagande mot privatiseringar av bibliotek (ett ställningstagande som alltså inte grundar sig i ”ideologisk enögdhet” utan i en kritisk utvärdering av sakfrågan).

Med privata bibliotek bryter man upp den samverkan på lokal, regional och nationell nivå som sker i det nätverk de svenska offentliga biblioteken bildar. Konkurrens försvårar samverkan och riskerar att på sikt luckra upp det samarbete som har funnits mellan olika biblioteksformer i det svenska sambiblioteket. Bibliotekens samverkan är nödvändig utifrån ett demokratiskt perspektiv. Den ger alla samma tillgång till biblioteksresurserna och människor som bor i mindre tättbefolkade områden och distansstuderande är exempelvis grupper som har stor nytta av samarbetet. Intern konkurrens mellan biblioteken i kommunerna försvårar ett sådant samarbete. Målet för landets biblioteksverksamhet måste vara att biblioteksbesökaren får en likvärdig service och tillgång till landets samlade biblioteksresurser – på vilket sätt leder privatiseringspolitik och bibliotek i konkurrens oss dit?

Problemet med offentlig verksamhet som värderas med kvantitativa mått är att man oftast mäter det som är lätt att mäta. Kvalitativ biblioteksverksamhet kan inte utvärderas enbart genom kvantitativa mått, något som utgör grunden för utvärdering och intern medelsfördelning i Nacka. En god biblioteksverksamhet är helt enkelt för bred för att värderas på detta sätt. Svårigheten att hitta mätbara prestationer som pekar till uppfyllnad av vår bibliotekslag är ett exempel på detta.

Personal på privat drivna bibliotek omfattas inte av meddelarskyddet och är bundna av lojalitetskrav till det företag som köper deras arbetskraft. Detta försämrar deras möjligheter att påtala missförhållanden eller kritisera verksamheten. Bristande meddelarskydd försvårar medborgarens möjlighet att få insyn i biblioteksverksamheten och ansvarsutkrävande blir mer komplicerat. Och vem ska medborgaren ställa till svars när den har synpunkter på hur ett företag driver bibliotek? Vi riskerar att få en styrning av kommunala bibliotek där frågan om ansvar blir otydlig för medborgaren. Om ett bibliotek misslyckas på ”marknaden” och som konsekvens därav måste skära ned sin verksamhet, hur ska biblioteksbesökaren göra? Enligt en marknadslogik så ska hen väl helt enkelt uppsöka ett annat bibliotek, men de flesta vill nog bara ha tillgång till en bra och heltäckande biblioteksverksamhet i sitt område.

Att fler kommuner har planer på att lägga ut bibliotek på entreprenad, som framgår i Biblioteksbladets undersökning, ser vi på med stor oro. Det kräver att vi som – på goda grunder – är emot biblioteksprivatiseringar organiserar oss och mobiliserar vårt motstånd. Då även Svensk biblioteksförening drabbats av driftsformsagnosticism är Bis den enda biblioteksföreningen i Sverige som tar ställning för att våra bibliotek ska drivas i offentlig regi. Föreningen välkomnar varmt nya medlemmar och prenumeranter på tidskriften Bis!

Martin Persson, Stellan Klint och Charlotte Högberg, bibliotekarier och redaktörer för tidskriften Bis

Tobias Willstedt, bibliotekarie och BiS-medlem