Svenska bibliotek är mästare på att erbjuda kunskap och möjligheter till fri åsiktsbildning. Men för det behöver man inte bjuda in våldsbejakande extremister, skriver fackförbundet DIK:s ordförande Anna Troberg i en replik till Johanna Hanssons debattinlägg ”Biblioteken ska inte skydda mot åsikter”.

Nyligen arrangerades ett uppmärksammat panelsamtal på Hornstulls bibliotek. En av paneldeltagarna är representant för den högerextrema organisationen Nordisk Ungdom. Sedan dess har en tidvis hetsig debatt rasat kring frågan om vem som ska ges utrymme att tala på våra svenska bibliotek. Johanna Hansson, ordförande för Svensk Biblioteksförening skriver i en julkrönika att frågan är ”svår”, men att det inte kan skada att ”provprata” lite. Det är oroväckande.

Frågan är långt större än ett enskilt panelsamtal på ett bibliotek, men så svår är den banne mig inte. Åtminstone inte så länge man redan från början har en tydlig demokratisk kompasskurs klar för sig. Just nu snurrar kompassnålen som om hela den här debatten träffats av en elektromagnetisk puls. Så är det i debatter, men det är lite förvånande att just ordföranden för Svensk Biblioteksförening – en förening som till dagligdags gör ett mycket gott arbete för att stärka bibliotekens förutsättningar och möjligheter – också slirar i den här frågan.

I Biblioteksbladet har Hansson nu utvecklat sin tankegång, men frågetecknen kvarstår. Hon slår fast att ”Bibliotek ska vara trygga platser”, men att de måste få rymma ”kontroversiella tankar och åsikter”. Det är påståenden som alla biblioteksintresserade kan skriva under på, naturligtvis även DIK – facket för kultur och kommunikation. Men, här handlar det inte bara om obekväma åsikter, utan om faktiska handlingar. Senast Nordisk Ungdom var på tapeten var när de 2017 försökte stoppa Prideparaden i Stockholm – något som tyvärr inte är en isolerad händelse. Man har också bland annat attackerat ett flyktingboende för ensamkommande.

Svenska bibliotek är – tack vare kompetenta bibliotekarier – mästare på att erbjuda den bredd som krävs för att förmedla kunskap och möjligheter för fri åsiktsbildning. Vem som helst kan gå in på vilket bibliotek som helst och (fjärr)låna allt från Mein Kampf till Das Kapital och allt däremellan. Man kan låna en dator och söka valfri information på nätet. Även som fysisk samtalsarena erbjuder biblioteken en imponerande bredd. Det är bra. Det är till och med fantastiskt. Alla har rätt att fritt söka kunskap och bilda sig en egen uppfattning – även om uppfattningen ter sig gräslig för demokratiskt sinnade människor – och de är välkomna att göra det på biblioteken.

För att denna demokratiska bredd och inkludering ska vara möjlig är det dock en absolut grundförutsättning att själva biblioteket – det fysiska rummet – är en trygg plats för alla att vistas på. Biblioteken och deras besökare står bevisligen pall för alla möjliga obekväma åsikter – bokhyllorna är fyllda av dem – men i samma stund som man bjuder in representanter för organisationer som regelmässigt använder hot och våld för att tvinga igenom sin ideologi upphör biblioteken att vara trygga. De seriösa demokratiska samtalen tystnar och vanliga fredliga människor stannar hemma. Denna röta har redan drabbat Almedalsveckan i och med Nordiska Motståndsrörelsens destruktiva närvaro. Det är vår plikt att värna biblioteken så att de inte går samma dystra öde till mötes.

Vi har åsikts- och yttrandefrihet i Sverige. Den som vill arrangera panelsamtal med våldsbejakande extremister är fri att hyra en lokal för det specifika ändamålet. Våldsbejakande extremister återfinns också på bibliotekens hyllor. Den som vill bekanta sig med dem där är fri att göra det. Det utgör inget direkt hot mot någon. Men, våldsbejakande extremister hör inte hemma på bibliotekens samtalsscener. Där utgör de och deras anhängare ett reellt fysiskt hot mot anställda och besökare.

Hansson gör det inte lätt för de bibliotekschefer som tar sitt arbetsgivaransvar på största allvar och försöker skapa en trygg arbetsplats. Hon skänker inte heller vägledning till alla de bibliotekarier som runt om i landet står vid demokratins frontlinje och varje dag måste fatta beslut för att på bästa sätt fullfölja sitt uppdrag i enlighet med bibliotekslagen och lokala biblioteksplaner.

Den enes extremist är nödvändigtvis inte den andres extremist, men DIK drar en skarp och absolut gräns vid våldsbejakande extremister. Bibliotekschefer och bibliotekarier fallerar inte sitt uppdrag när de väljer att inte bjuda in representanter från Nordisk Ungdom, NMR, AFA eller någon annan våldsbejakande organisation till sina samtalsscener. De är inte heller antidemokrater som hämmar åsikts- och yttrandefrihet. Tvärtom. De värnar tryggheten i det fysiska demokratiska rummet.

Och handen på hjärtat, vad är det egentligen man är så rädd ska gå förlorat om biblioteken inte ger våldsbejakande extremister talarutrymme? Det skapar naturligtvis uppmärksamhet att bjuda in dem, men hur givande är det egentligen? Vad bidrar de med? Inte mycket, förutom att skrämma iväg andra besökare från biblioteken. Om man tror att ett seriöst panelsamtal om all världens kulinariska läckerheter blir bäst om man bjuder in Hannibal Lecter, så har man kort och gott fel.

Läs mer: 

http://biblioteksbladet.test/redaktionellt/vad-sager-min-biblioteksforening/