Många faror lurar. Allra farligast är att sluta försöka vara relevant.

Vissa texter får det eviga surret att stiga till ett upphetsat sorl. Som när Timbros webbtidskrift Smedjan i början av ­augusti publicerade en krönika av en skribent med idéer om att offentligt finansierade bibliotek borde hålla lägre profil och få ett krympt uppdrag: 

”Ett minskat ­offentligt åtagande, med ­förändrad lagstiftning och mer ödmjuka strategidokument, skulle ge utrymme åt stiftelseförvaltade samlingar, barnbiblio­tek understödda av civilsamhället, specialiserade eller utmanande bokbytarföreningar, ökad antikvariathandel, och ja, kanske rentav ­kommersiellt drivna projekt.”

Ni som missade reaktionerna i sociala medier kan nog ändå föreställa er dem. Det var till och med någon som utnämnde skribenten, en ung juridikstuderande som är vice ordförande i Fria Moderata Studentförbundets lokalförening i Uppsala, till ”hotet mot biblioteken”.

Det är förstås skönt med en så enkelt ­identifierad fara, men slutsatsen var en grov överdrift. De verkliga hoten kommer från andra håll, vilket bekräftas av Sveriges Kommuner och Landstings ekonomirapport från i maj. 

Det är dyster, oroväckande men ändå starkt rekommenderad läsning om en lågkonjunktur som nalkas och att var fjärde kommun redan förra året gick med ­ekonomisk förlust.

Bättre lär det inte bli på ett tag.

I bästa fall klarar sig biblioteken hyggligt men de som har illusioner om fantastiskt ­positiva nyheter framöver lär nog bli besvikna.

Desto lättare är det att föreställa sig fortsatta nedläggningar av filialer, oförändrat underskott av antalet skolbibliotek – och att fler faktiskt börjar fantisera i samma libertarianskt romantiska banor som skribenten hos Timbro.

Det finns nog bara ett sätt för biblioteken att förhålla sig till utvecklingen, och det fångas väl i den globala strategi som biblioteksorganisationen Ifla offentliggjorde under sin världskongress i slutet av augusti. En av strategins fyra inriktningar handlar om att möta användarnas behov och krav genom att utveckla sin kompetens.

Kort sagt: biblioteken måste fundera på hur de fortsätter att vara relevanta på 2020-talet.

Ett misslyckat eller uteblivet ­tankearbete kring det skulle vara direkt farligt – ännu ­farligare än den ­krympande offentliga ­ekonomin och vilt svingande ungmoderater.

Det främsta hotet kommer inifrån, inte utifrån.