Jesper Bengtsson: Mörk parallell med Burma

I Stockholm skingras Internationella bibliotekets personal och i Sölvesborg ska biblioteken inte längre ha böcker på elevers modersmål. Svenska PEN:s ordförande Jesper Bengtsson ser en trend som förskräcker.

En dag för några år sedan besökte jag ett kristet college strax utanför staden Myitkyina i norra Burma.

Rektorn bjöd på grönt te och visade mig lokalerna. Han var särskilt stolt över biblioteket med böcker på det lokala språket jingpaw.

Kachinfolkets språk.

Rektorn drog med fingertopparna över bokryggarna. Det var några få böcker. Knappt mer än en hyllmeter. Så pekade han mot på en tavla på väggen. Den föreställde den svensk-amerikanske missionären Ola Hanson. Bördig från Åhus kom han till norra Burma 1890 som baptistmissionär. Hans uppdrag var att skapa ett skriftspråk åt kachinfolket.

Kachinerna hade ett eget talat språk, kulturella minnen och traditioner. Men inget skriftspråk.

Det tog några år. Han använde det latinska alfabetet och svensk fonetik. När han skapade den första ordboken fick han bokstavligt talat titta in i människors munnar för att förstå det exakta sättet att uttala ett ord och sedan hitta de bokstavskombinationer som bäst beskrev just det ordet.

När han var klar ägnade han 35 år åt att översätta Bibeln.

Kachinerna betraktar Ola Hanson som sin räddare. Utan ett eget skriftspråk, utan böcker på sitt modersmål, hade de upphört att existera som folk. De hade sugits upp av den burmanska majoriteten.

Det mångkulturella är nämligen ett faktum

De flesta i kachinstaten talar både burmesiska och lite kinesiska, men genom att de kan läsa böcker och tidningar på sitt eget språk bottnar de i sin egen historia. Det skrivna ordet har gett dem egenmakt.

Den tidigare militärjuntan i Burma gjorde allt för att det inte skulle bli så. De stoppade alla böcker och tidningar på kachinernas eget språk.

Jag brukar tänka på det lilla biblioteket i Myitkyina när det blossar upp debatter om de svenska biblioteken.

Under sommaren har Sverigedemokraterna i Sölvesborg med stöd av Moderaterna ändrat i den lokala biblioteksplanen. Kommunstyrelsens ordförande Louise Erixon (SD) ville ta bort formuleringen att man ska ”erbjuda böcker/medier på andra språk och samverka med modersmålslärarna”.

Biblioteken i Sölvesborg ska inte längre hålla böcker på elevernas modersmål.

Läs mer: Röster från Sölvesborg om förändringarna i biblioteksplanen

Agerandet ligger helt linje med SD:s politik i andra kommuner. De vill inte att biblioteken ska spegla det mångkulturella samhället. De vill inte ge barn och vuxna med ett annat modersmål än svenska chansen att läsa böcker på sitt eget språk.

Hanteringen av Internationella biblioteket, IB, i Stockholm bär samma prägel av att nedprioritera bibliotekens roll som mötesplats för olika språk och kulturer.

IB är det största biblioteket i Europa i sitt slag. Över 200 000 böcker på 120 språk. Varje dag besöks det av 600 personer.

Läs mer: Protesterna hjälpte inte – IB stänger inför flytt

Men den borgerliga majoriteten, där även MP ingår, vill lägga ned i nuvarande form och flytta en mindre del av IB till Kungsholmens bibliotek. Den språkkunniga personalen kommer att skingras. Det blir svårare för den som vill hitta böcker på sitt modersmål att göra det.

Utan ett eget skriftspråk, utan böcker på sitt modersmål, hade de upphört att existera som folk

Det finns starka bevis för att barn som lär sig sitt att tala och läsa flytande på sitt förstaspråk också står bättre rustade att möta ett annat språk. På samma sätt som att den som bottnar i sin egen kultur har lättare att möta andra grupper, traditioner och sedvänjor.

Och just där blir parallellerna mellan Sölvesborg och Stockholm, mellan Sverige och Burma, så avgörande – och förskräckande.

Vi lever i ett samhälle med människor från hela världen. Man kan, som Sverigedemokraterna, önska att Sverige inte var mångkulturellt. Men en sådan önskan har ungefär samma verklighetsgrund som att önska sig en miljard kronor av jultomten.

Det mångkulturella är nämligen ett faktum.

Du kan inte tänka bort att vi har minoriteter i Sverige. Både inhemska, som samerna, och människor som flyttat hit från andra delar av världen.

Du kan inte tänka bort att integrationen är vår tids kanske viktigaste sociala fråga.

I det läget är det tidstypiskt men helt kontraproduktivt att ge sig på biblioteken och deras uppgift att vara just en mötesplats mellan kulturer, traditioner och människor.

Det är trots allt genom språket vi möts.

Ditt språk. Mitt språk. Vårt språk.

Tyvärr går den politiska trenden just nu i en annan riktning.

Jesper Bengtsson, ordförande Svenska PEN