53 878 ska rapportera papperslösa – sista ordet är inte sagt

Bibliotekarier och andra yrkesgrupper undantas från plikten att rapportera papperslösa. Men så länge andra offentliganställda förväntas ägna sig åt angiveri kan företeelsen sprida sig.

Det här är en utökad och bearbetad version av ledaren i Biblioteksbladet 4/2024.

På tisdagsmorgonen lade Utredningen om stärkt återvändandeverksamhet fram sitt slutbetänkande. Där ingår ett lagförslag om att vissa offentliganställda ska bli skyldiga att anmäla personer utan uppehållstillstånd till polisen. Det senaste numret av Biblioteksbladet kretsar kring denna lag, motståndet den väckt och betydelsen den skulle ha för de direkt berörda, alltså de papperslösa.

Vid presentationen stod det klart att regeringens särskilda utredare Anita Linder tagit till sig de starka invändningar som bibliotekarier och andra yrkesgrupper har fört fram. Bibliotekspersonal liksom personal i bland annat vården, skolan och socialtjänsten ska inte omfattas av lagen.

Men om den ändå träder i kraft 1 juli 2026, det datum som föreslås, kommer skyldigheten att anmäla papperslösa ändå att omfatta 53 878 personer. Så många jobbar i de sex myndigheter – Skatteverket, Kronofogdemyndigheten, Pensionsmyndigheten, Arbetsförmedlingen, Försäkringskassan och Kriminalvården – som förmodas bistå med den information som ska underlätta verkställandet av fler utvisningar.

När angiveri lagstadgas i en del av samhället, kan det lätt föras över till fler områden. Sista ordet lär därmed inte vara sagt om det här.

Så länge lagen kan bli verklighet i någon form – även i detta snöpta miniformat som förmodligen är källa för gränslös frustration hos några av Tidöpartierna – fortsätter därför en fråga att sväva över alltihop:

Kan ett bibliotek som anger sina besökare fortfarande betraktas som ett bibliotek?

En kartläggning gjord av riksdagens utredningstjänst visar att åtta av EU:s tjugosju länder redan har angiverilagar. Sju av dessa har historisk erfarenhet av angiveri satt i system under kommunistisk och/eller nazistisk regim, vilket förstås kan vara en ren slump.

Att Sverige skulle kunna ingå i denna grupp vore ytterst ett resultat av att angiveriet målmedvetet har drivits av Sverigedemokraterna. Som har sitt ideologiska ursprung i…

Jajustja.

Stark mellanmänsklig tillit är ett utmärkande drag i Sverige, visar SOM-institutet i sina undersökningar. I lag påbjuden misstänksamhet skulle kunna förstöra det.

Det skulle drabba hela samhället, men mest alla med mörkare hudtoner, lite ovanliga namn och annat modersmål än svenska. Det skulle orsaka splittring i familjer, mellan vänner, på arbetsplatser.

Vem rapporterar papperslösa?

Vem rapporter dem som inte rapporterar papperlösa?

På Sergels torg i Stockholm manifesterades i höstas motståndet till en angiverilag. Men de många kraftfulla talen skingrade inte det uppenbara:

En rätt gles skara hade sökt sig dit, långtifrån alla verkade tycka att det här är särskilt angeläget.

Kommer landets offentliganställda trots allt att inrätta sig om lagen blir verklighet?

Sedan S, MP, M och SD i juni 2016 gjorde gemensam sak i riksdagen för ett första jättekliv mot en stram migrationspolitik, har Sverige genomgått en djup värderingsmässig förändring. Att vi sedan dess fattar utvisningsbeslut i högre grad än EU-snittet – trots att detta snitt dras ned av länder som helst inte ger skydd åt en enda asylsökande – är inget som väcker särskilt starka reaktioner. Att asylprocesserna ofta präglas av bristande rättssäkerhet har inte heller gjort djupare intryck på opinionen.

Stödet för invandringsfientlighet har snarare blivit starkare och spridit sig till fler politiska läger.

Det väcker oundvikligen några olustiga tankar.

Är protesterna mot lagen om anmälnings-plikt egentligen bara obetydliga krusningar på ytan?

Kommer en angiverilag att fylla de lydiga med känslan att göra det som är rätt och viktigt?