Läs utredningen och börja slipa på de egna argumenten

Den SD-präglade majoriteten körde över oppositionen när public service-kommitténs förslag togs fram. Bibliotekssektorn bör studera utredningen noga och fundera på hur de egna villkoren ska skyddas.

Inget politiskt beslut på riksnivå fattas numer utan Sverigedemokraternas inblandning. En unik position – mycket makt men inget ansvar – och med stor sannolikhet väntar en plats i regeringen efter nästa val. Kanske till och med statsministerposten.

Den parlamentariska public service-kommitténs utredning som presenterades tidigare idag speglar i hög grad inflytandet från detta parti som länge haft skrotande, eller åtminstone en omfattande demontering av SR, SVT och UR, på sin att göra-lista.

Hög grad av konsensus har tidigare präglat dessa regelbundet återkommande utredningar om public service. Nu upptas 50 av betänkandets drygt 600 sidor av reservationer och särskilda yttranden där kommittéledamöter från S, V, MP och C turas om att markera avstånd till förslagen.

Cilla Benkö och Hanna Stjärne, vd:ar för Sveriges Radio respektive Sveriges Television, har gett uttryck för att bristen på politisk enighet bäddar för kortsiktighet och lägre grad av oberoende. Om förslagen går igenom sätts public service-bolagen dessutom på en kännbar ekonomisk diet. Den årliga anslagsuppräkning på runt tre procent som företagen säger sig behöva, landar enligt kommitténs förslag i stället på två procent mellan 2027 och 2030 och därefter på en procent fram till 2033.

Det kommer att märkas i programutbudet.

Ett annat grepp som föreslås är att ta bort de nuvarande sändningstillståndens formuleringar om att verksamheten ska bedrivas utifrån ett jämställdhets- och mångfaldsperspektiv. Att motsvarande skrivningar finns i public service-lagen framhålls av utredningens majoritet som tillräckligt, medan minoritetens farhåga är att det ska leda till nedprioritering av dessa perspektiv.

Det går inte att läsa utredningen utan att se paralleller till bibliotekssektorn. I många kommuner viker redan resurserna och politiker, oftast sverigedemokrater, utmanar redan regelmässigt programverksamhet och mediebestånd.

Bristen på konsensus bakom utredningsförslagen är en styrkedemonstration för att visa vilka som har makten. Gränser som är på väg att målas upp är snäva, den som håller sig inom dem får hållas.

Häromdagen ställde Aftonbladets kulturchef Karin Pettersson frågan om Sveriges Television hade vågat göra den granskning av Sverigedemokraternas manipulerande av den politiska opinionsbildningen som Kalla Fakta i TV4 sände förra veckan. Jag befarar att hon har rätt i slutsatsen att SVT nog saknar det modet. Ängsligheten syns redan när ämnen och självklara slutsatser hanteras som om de vore toxiskt kontroversiella och kräver nogsamt balanserande: ”Nu är ju inte Putin här och kan försvara sig.”

Jag törs påstå att samma ängslighet får bibliotekspersonal runtom i landet att redan dra sig för att arrangera vissa program eller köpa in laddade boktitlar.

Än så länge finns det lagstadgade principer att ta skydd bakom – men hur blir det om bibliotekslagen ändras? Majoriteten är beredd att köra över oppositionen i fråga om en demokratiskt känslig företeelse som public service. Vad får någon att tro att samma sak inte kan drabba biblioteken?

Det finns skäl att noga läsa public service-utredningen och fundera på de politiska strömningar som är i rörelse. Vad skulle de kunna innebära för bibliotekssektorn? Och hur lyder de bitande argumenten för en utveckling i en annan riktning?