Prenumerera på vårt nyhetsbrev
De viktigaste nyheterna direkt i din inkorg!
Är det alltid bra att läsa? Eller finns det skadliga böcker?
25 apr 2025 • 3 min
Dark Romance är populärt bland ungdomar – men något vi borde prata om, skriver Magnus Johansson som undrar över biblioteksvärldens tystnad om genren. Beror det på glädje över att unga faktiskt läser och att deras läsval därför inte ifrågasätts?
Är dark romance-böcker, där unga kvinnor faller för psykopater, lämpliga för tonåringar? Det frågar sig Magnus Johansson, bibliotekarie i Ludvika.
På Ludvika bibliotek har vi just nu ett litet läsprojekt för personalen där vi läser och diskuterar olika typer av litteratur. Senast läste vi böcker från vår hylla med BookTok-favoriter. Eller ja, de andra gjorde det. Själv lånade jag in en annan BookTok-favorit från ett av våra samarbetsbibliotek: Haunting Adeline av H.D. Carlton som en 14-årig tjej jag pratade med i disken för några månader sedan med översvallande entusiasm beskrev som den bästa bok hon någonsin hade läst.
Boken börjar med att den unga författaren Adeline, som lever ensam i ett stort hus på landet, upptäcker att hon har en stalker. Snart visar sig det sig att inga lås eller larm klarar av att hålla denne borta från hennes hem, och då en man följer med henne till huset för att ha sex med henne slutar det med att stalkern dödar denne. Och ja, nu tänker nog många av er att det där inte verkar vara en lämplig bok för en 14-åring. Det håller jag med om, men då har jag ändå inte nämnt våldtäkten än. Till sist bryter sig nämligen stalkern in i Adelines hus och våldtar henne med en pistol. Vilket Adeline förstås finner både otäckt och förnedrande. Fast mest av allt ändå sexuellt upphetsande…
En undergenre… där unga kvinnor faller för män vilka vanligen befinner sig någonstans på en skala från skitstövel till fullblodspsykopat.
Välkomna till den spännande nya genren ”dark romance”! En undergenre till romance kännetecknad av mörka teman och tabubrytanden, där unga kvinnor faller för män vilka vanligen befinner sig någonstans på en skala från skitstövel till fullblodspsykopat. Och böckernas läsare, vilka väldigt ofta är tjejer i tonåren, faller också för dessa män. Stalkern i Haunting Adeline ska vad jag förstår finnas med på många listor som unga kvinnor lägger ut på nätet över vilka fiktiva karaktärer de helst skulle vilja ha en relation med. (Det ska dock sägas till hans försvar att han vid sidan om stalkandet, mördandet och våldtagandet har vigt sitt liv åt att rädda kvinnor och barn undan sextrafficking. Vilket ju är fint av honom… Nej, ni har rätt, psykologisk trovärdighet är verkligen inte bokens främsta styrka.)
Men är detta en genre av någon betydelse eller bara ett synnerligen marginellt fenomen som jag valt att blåsa upp för att ha något att skriva om? Att Haunting Adeline har över 700 000 betyg på boksajten Goodreads och vissa andra böcker inom genren, till exempel Shantel Tessiers The Ritual, också har betyg vilka kan räknas i hundratusental, tänker jag ger ett tydligt svar på den frågan. Må sedan vara att just Carltons böcker nog är lite grövre än de flesta, men de är knappast helt exceptionella. I en av recensionerna jag läst på sidan för Haunting Adeline konstaterar en kvinna att det faktiskt finns en mycket hetare skildring av våldtäkt med pistol i en viss annan bok…
Jag har svårt att inte se denna genres tilltagande popularitet som problematisk och något vi verkligen borde prata om. Men dagens biblioteksvärld verkar hårt ha bundit upp sig vid dogmen om att all läsning är bra läsning. Åtminstone så länge det handlar om ungdomar. Kanske delvis som en motreaktion mot bibliotekscensur i USA. Kanske delvis för att vi är så glada över att en hyfsat stor grupp ungdomar plötsligt blivit ivriga bokläsare att vi helt enkelt inte kan förmå oss att vara ifrågasättande gentemot deras läsval.
Dagens biblioteksvärld verkar hårt ha bundit upp sig vid dogmen om att all läsning är bra läsning
Den litteratur som på ytan är mest förargelseväckande behöver dock givetvis inte vara den i realiteten mest problematiska, det medges. Kanske är böcker som Haunting Adeline i själva verket så överdrivna och så långt ifrån läsarnas vardag att de inte blir annat än ren litteratur? Det vill säga att de faktiskt inte på något sätt influerar läsarnas förståelse av verkligheten. Kanhända är alla dessa på ytan realistiska böcker där kvinnor genom sin kärlek förvandlar en mer nedtonad ”bad boy” till en god partner skadligare läsning? För vi som kan något om personlighetspsykologi vet att en ”bad boy” i verkligheten lär förbli en ”bad boy” hur mycket kärlek någon kvinna än öser över honom, men det är knappast uppenbart för alla. Eller är den allra mest rosenskimrande romantiken ändå den mest skadliga läsningen inom romance, genom det sätt på vilket den skapar helt ouppnåeliga ideal?
Nej, jag har verkligen inga fasta övertygelser på det här området. Utom alltså den att vi borde prata mer om saken. Om hur viss litteratur (givetvis inte bara inom romance-genren!) faktiskt kan tänkas ha ett negativt inflytande på sina läsare, eller åtminstone på en betydande del av dessa. Det är knappast ett mer orimligt antagande än de som ofta görs om att till exempel tonen i sociala medier, pornografi eller gangsterrap skulle ha negativt inflytande. För inte är väl skönlitteraturen så otroligt impotent att vi därför inte behöver oroa oss över just dess innehåll?
En intressant och till synes nyanserad artikel. Men det här är politik och en unken sådan, som mer andas manlig ängslighet över kvinnors sexualitet än rent samhällsengagemang… Litteraturen ska vara fri.
Kan bara utgå ifrån mig själv: att läsa morsans samling av kriminalromaner när jag var 12 år gammal var kanske inte det mest genomtänkta valet av litteratur, men bokslukaråldern är som den är och jag kan bekräfta att det inte var farligt att jag råkade läsa ”olämpliga” böcker. Lite mardrömmar vart det, av de grafiska beskrivningarna av våld och sexuella scener, men upplevelsen var definitivt inte värre än när jag råkade se skräckfilm på TV och jag kan inte påstå att det hade någon påverkan på min egen moral.
Den här cykeln av ”farliga medier” har vi ju traskat runt och runt och runt åtminstone sedan 1700-talet. Kan rekommendera ”Dangerous Media? Panic Discourses and Dilemmas of Modernity” som skrevs av Kirsten Drotner redan 1999 och finns tillgänglig på researchgate. Konservativ mediepanik närhelst ungdomar läser/lyssnar på/ser/spelar ”fel” media är en minst sagt gammal nyhet.
Jag började mest fundera på vad det är som så lockande med genren för så många unga kvinnor.
Den här artikeln känns som en bra ingång:
https://theconversation.com/reading-dark-romance-the-ambiguities-of-a-fascinating-genre-243982
En kort saxning ur texten:
”For many, the appeal lies in the safe exploration of extreme emotions within a fictional framework. Similar to the thrill of horror movies, readers can experience fear, tension, or desire, knowing they remain in control of the story. This emotional catharsis may reflect broader societal unease, particularly among young people navigating conversations around gender equality, consent, and power dynamics in the post-#MeToo era.”
Hon lyfter också problematiken som skulle kunna uppstå när allt för unga flickor läser böckerna och att följande råd att ge:
”… dark romance can serve as a tool for introspection and emotional processing – though its impact varies significantly based on the reader’s maturity and age. Concerns often arise regarding very young readers, particularly girls who may lack the emotional tools to process such content effectively. This underscores the importance of providing guidance and fostering environments where young people can discuss these narratives openly, whether with trusted individuals or within critical reading communities, …”
Utmärkt text, Magnus! Viktig diskussion. Heja!
Intressant artikel!
Jag blir bedrövad av kommentarerna.
Författaren skriver ”Nej, jag har verkligen inga fasta övertygelser på det här området. Utom alltså den att vi borde prata mer om saken.”
Det är vårt jobb att prata om urval, eftersom urvalet är vårt och vi har ett ansvar. Jag jobbar på ett skolbibliotek f-6, kanske man har en annan inställning då jämfört om man jobbar på folkbibliotek. Men diskussionen måste vi ju kunna ha utan att vara rädda för ordet censur!
Den här typen av diskussion kring vad unga bör eller inte bör läsa lämpar sig bättre på en kultursida än på biblioteken. Vår uppgift som bibliotekarier är inte att moralisera kring litteratur eller agera smakdomare för våra låntagare.
Jag skrev ett arbete en gång som bl.a handlade om hur man har sett på barn och ungdomars läsning historiskt. Man har alltid förfasat sig över vad ungdomen läser. Den här sortens litteratur har alltid funnits. Du skriver att vi borde prata om detta – okej. Vad finns det att diskutera? Vari ligger problemet? Din text är rätt vag vad gäller den biten. Du skriver att detta är problematiskt och kan ha en negativ effekt på ungdomar. På vilket sätt menar du? Det framgår inte på vilket sätt du menar att detta är problematiskt. Jag kan bara gissa att du tror att det har någon påverkan på hur ungdomar förhåller sig till relationer. Eller är det något annat du tänker på? Det framgår som sagt inte i texten. Är du bara förfärad personligen och gör antaganden eller har du någon forskning eller information om varför detta är problematiskt?
Kan inte påstå att jag skulle rekommendera en sådan bok till en ungdom men jag tycker för den sakens skull inte att vi ska begränsa vad de får läsa. Det är farligt och blir fort en fråga om ”vem bestämmer vad som är lämpligt för vem” och leder i längden till begränsningar och förbud av viss litteratur. Det är väl knappast något vi strävar efter.
Träffsäker krönika, där kommentarerna som kommit hittills ger exempel på det författaren belyser om att ”dagens biblioteksvärld verkar hårt ha bundit upp sig vid dogmen om att all läsning är bra läsning”.
Reaktionerna på krönikan antyder att frågan inte ens får lyftas utan att möta spydig kritik om moraliserande. Är det så vi vill ha det? Är det verkligen så självklart att all läsning är god läsning?
Författaren avslutar dessutom krönikan med en öppenhet om att han inte har några fasta övertygelser på området, vilket ett par av svaren tycks blunda helt för.
Jag vill också bemöta kommentaren om att använda Goodreads ”som en måttstock för ungdomars läsvanor” och att det skulle vara ”både ohederligt och intellektuellt slött”. Varför dylika påhopp?
Som skolbibliotekarie för unga vuxna har jag fått in ett antal inköpsönskemål om böcker i genren och jag har hört det från kollegor på andra bibliotek också. Mitt intryck är en trend även bland svenska ungdomar, men jag ser inte på vilket sätt det skulle vara ohederligt att nämna att en bok har många kommentarer på Goodreads som exempel på att det är ett större fenomen?
Slutligen. Jag tycker att det är en relevant fråga och att vi behöver våga tala om saken. Vi som får inköpsförslagen behöver ta ställning till dem. Är det det här vi ska lägga pengarna på? Hur balanserar vi på linjen mellan att som skolbibliotekarier å ena sidan ha skolans värdegrund att förhålla oss till och en elevhälsa som aktivt arbetar för att motverka romantisering av sexuellt våld och å andra sidan inte hamna i det moraliserande diket och censur?
Är den enda rätta vägen att alltid köpa in allting?
Om du ska använda ai för att göra ett svar, så se till att det inte är så otroligt uppenbart!
Att agera moralpolis och börja bestämma vilken litteratur som passar bäst i vems händer, det är en kort väg till ett censur-departement. Som bibliotekarie är det snarare mitt uppdrag att jobba inkludernade och läsfrämjande, istället för exkluderande och dömande. Vad kan jag veta om personen som står framför mig och vill läsa just den här boken? Vad har jag för rätt att säga att det är fel bok för dem?
Ska vi börja plocka bort böcker eller bestämma vem som får läsa böcker, pga ålder, kön, klass, hudfärg, då säger jag upp mig.
Man måste väl kunna ta upp en sådan här fråga utan att överösas med spott och spe och att man är en moraliserande ytterhögerkraft.
Karin Christensen: Man måste kunna skriva en sån här krönika och förvänta sig att folk svarar med sina egna synpunkter. Det är därför det finns ett kommentarsfält här.
Jag måste säga att jag blir ganska beklämd när jag läser din text. Inte på grund av de böcker du nämner, utan på grund av den syn på litteratur, ungdomar och bibliotekariers roll som du för fram.
För det första: din oro verkar vila på en väldigt svajig grund. Du hänvisar till Goodreads-betyg (”över 700 000 betyg”) som bevis för att Haunting Adeline är ett ”stort” fenomen bland unga läsare. Men var är underlaget som visar att dessa hundratusentals röster ens kommer från tonåringar? Goodreads är en sajt för alla åldrar, och majoriteten av aktiva användare där är vuxna, ofta 20–40 år. Att använda detta som en måttstock för ungdomars läsvanor är både ohederligt och intellektuellt slött.
Vidare blandar du ihop att en viss genre blivit mer synlig på TikTok och andra plattformar med att den skulle vara ett reellt hot mot ungdomars syn på relationer och sexualitet. Vart är beläggen för att läsning av fiktion har en sådan direkt och skadlig påverkan? Du verkar bekvämt ignorera all forskning som visar att läsning snarare utvecklar empati och kritiskt tänkande – även när man läser om svåra och mörka ämnen.
Vad gäller din förväntan på bibliotekarier, känns det som du vill vrida tillbaka klockan till en tid när bibliotekets främsta roll var att agera moralväktare. Ska vi granska varje ungdomsbok för ”olämpliga” teman? Ska vi avgöra vad som är för farligt för deras ögon? Det är en farlig väg att gå. Bibliotekens styrka är just att erbjuda ett brett, varierat utbud – inte att agera smakdomare eller sitta på höga hästar och bestämma vad unga får och inte får läsa.
Din jämförelse med censur i USA är också märklig. Du verkar antyda att vi i Sverige skulle behöva bli mer som de röster där borta som nu bannlyser böcker som handlar om hbtq-personer, rasism och psykisk ohälsa – allt under flaggen av att ”skydda barnen”. Det är en skrämmande parallell.
Vi ska absolut prata om läsning och innehåll, gärna på ett nyanserat sätt, och gärna tillsammans med ungdomarna själva. Men din text andas mest en rädsla för ungdomars egen förmåga att tänka, tolka och sätta sina egna gränser.
Vi behöver fler bibliotekarier som stöttar unga i att läsa fritt, tänka fritt och samtala fritt – inte fler som vill dra en filt av rädsla över hela litteraturen.
Det är naturligtvis lätt att sparka in öppna dörrar, men det här är ju nästan textbook exempel från det som ALA dagligen rapporterat om dvs försök från högerkanten att moralisera över litteratur och framförallt ungas läsning, för att kunna styra och kurera innehållet på biblioteket, inte till att då vara ett mångsidigt bibliotek utan istället bli en arena där någons politiska och moraliska ståndpunkt förfördelas.
Det största problemet, enligt mig, är inte att dessa böcker läses av unga. Frågan är snarare VAR de har hört talas om de här böckerna och föräldrarnas ansvar över vad unga gör på sociala medier. Jag tror inte att risken med dessa böcker är delvis överhypead; det är ett av de mest ”säkra” sätten för unga att utforska sexualitet och de frågor de bär på kring det för ingen kommer till skada (varken skådespelare eller personer i deras närhet). Snarare tror jag att ungas medvetenhet av dessa böckers existens är ett problem, för det betyder att de rör sig i rum online som inte är ämnade för dem, och de är exponerade för en dialog kring böckerna som de inte kan nyansera eller ifrågasätta på samma sätt. Dessa böcker är en del av ”kinks” (och varför tjejer har dessa kinks är en helt annan diskussion), och för de allra flesta är det inte det faktiska riktiga våldet som attraherar dem. Jag var själv en gång tonåring som läste ”50 shades of gray” när boken fortfarande var en fanfiction, och visst var jag alldeles för ung, men jag liksom de flesta läsarna växte upp med förståelsen att det som stod på sidan inte var vad jag faktiskt ville se i verkligheten… om en 14-åring söker upp och vill läsa Haunting Adeline är det många saker som gått snett, och det är inte läsandet av boken som jag reagerar på främst. Förhoppningsvis betyder det dock att de tonåringar som läser böckerna också exponeras för den problematiserande dialogen, risken är dock att med en dömande dialog stänger de av öronen…