I många delar av landet är biblioteken de enda professionellt drivna kulturinstitutionerna. Ändå nämns de inte när regeringen talar om kulturens omstart efter pandemin.

Sofia Lenninger,

redaktionen@biblioteksbladet.se

Vår 2021. Viporna tjoar i luften, lärkorna drillar så fort solen värmer en aning. Jag njuter av att bo nära fågelmarker i södra Sverige. Men i år finns det sug efter något mer. Att vara med, att komma ut och se folk i rörelse. Det finns förväntningar på biblioteken när väl de öppnar upp som mötesplatser igen.

Biblioteken har liksom så många andra kultur- och bildningsverksamheter fått ställa om under pandemiåret som gått. Frilansande kulturutövare som i vanliga fall berikar scenkonstinstitutionerna med solister, specialkompetens och nya ansikten söker förtvivlat vägar för att överleva. För att snabbt komma in med relevant stöd har regeringen tillsatt en utredning för återstart av kulturlivet. Hur kan erfarenheter från nya sätt att nå ut med kultur tas till vara post-pandemin? Vilka svagheter i kulturlivet blev synliga genom pandemin och hur kan de avhjälpas?

Jag letar efter folkbildningen och folkbiblioteken i utredningsdirektiven men hittar inget, och inte bland de underlag som samlas in som stöd för utredningen heller.

Under 2019, pre-pandemin, tog folkbiblioteken emot fler än 62 miljoner besök och arrangerade drygt 90 000 publika program med kulturinnehåll. Tillsammans med kulturskolorna är biblioteken i många kommuner och på små orter de enda professionellt drivna kulturinstitutionerna. Här har barnkulturen en av sina viktigaste arenor. Författare kommer i närkontakt med sina läsare för att prova eller diskutera texter och tankar. Människa till människa.

I det här sammanhanget är det konstigt att biblioteken och folkbildningen inte omnämns i utredningsuppdraget. Det borde inte betyda att utredarna inte kommer att ha med folkbiblioteken som viktiga delar av den infrastruktur kulturen behöver för att nå ut och engagera (för det kommer väl med?). Men vad jag tänker på är ändå något annat. Jag tänker på hur biblioteken och folkbildningen genom sitt uppdrag att underlätta individens personliga bildning, i sig själv kan betraktas som en kulturform där ständigt nya tankar om samtid, dåtid och framtid föds och att man utifrån detta har mycket att bidra med i en återstart av kulturen.

Det är några år sedan nu, jag hamnade framför två mycket enkla, bilder av den amerikanske konstnären Mike Kelley. Många konsthallsbesökare gick snabbt förbi de oansenliga teckningarna till större och maffigare verk, men för mig blev bilderna viktiga. Jag tänker på dem när jag försöker förklara varför jag tycker det är viktigt att historia inte blir missbrukat – varför historia måste hanteras med ansvar för den mångfald av erfarenheter den utgörs av och hur historia inte kan frånkopplas vad vi förväntar oss om framtiden. Jag inser nu att bilderna är minst lika bra illustrationer av vad ett bibliotek kan bidra med genom att faktiskt vara mitt i skärningspunkten mellan historia och tankar om framtiden.

Bilderna heter The Past och The Future (1980). Låt mig få lite tid att förklara:

Den ena bilden, Bilden av Framtiden, visar en rak väg rätt mot horisonten där solen stiger upp. ”The future” ligger i horisontlinjen mitt framför solen. Från den utkikspunkt, där jag står och betraktar bilden, ser jag en ljus framtid – och vägen dit är okomplicerad. Jag kan inte se att det finns något som stör på de flacka fälten vid sidan om vägen. Där är den. Det känns som att jag redan befinner mig på vägen jag ska gå!

Men så vänder jag mig om…

På den andra bilden är det som om vi blickar tillbaka där vi nyss kommit från. Långt där borta, ”the past” på en liten kulle som reser sig vid slutet av en krokig väg med nerkörda, djupa hjulspår i ett skugglikt och diffust landskap.

Det visar sig att vägen hit inte var så enkel. Vi fick ta många svängar och kringelikrokar för att nå fram till där vi står nu. Det förgångna ser jobbigt ut. Jag kan inte riktigt säga, att jag vet exakt var jag kommer ifrån eller varför vägen blev som den blev. Det blev nog inte bara som det var menat?

Jag tror Mike Kelley med de två bilderna ville få oss att tänka till inför allt för enkla föreställningar om hur vi skapar en framtid i ett gott samhälle. Låt dig inte luras om någon pekar ut en enkel väg, utan hinder eller tvetydigheter, och som säger att de vet den ”rätta” vägen. Den historiska erfarenheten säger oss något annat och förmodligen kommer vägen till framtiden mer likna vägen från ”the past”.

På biblioteken sammanstrålar en mångfald av texter och tankar om historia, samtid och framtid och bildar ett rum där allt detta står ordnat sida vid sida i alfabetisk ordning – men utan ambition att vare sig peka ut vilka erfarenheter som är mer eller mindre relevanta, eller vilka föreställningar om framtiden som är mer eller mindre riktiga. Jag vet faktiskt, när jag går genom rummet, att allt detta finns konkret tillgängligt för mig att ta del av. Jag kan se det. Genom exponering, författarsamtal, föredragsserier, utställningar, sagostunder eller tonsatt diktläsning ges ytterligare förutsättningar för intryck och möjliga möten och debatter mellan idéer och uppfattningar. Från olika tider, från olika platser, från människor med olika erfarenheter av livet.

Biblioteken, dessa kvadratmeter av samlat vetande, är i sig själv en konkretion av den mångfaldighet som är vår verklighet. Det gör dem till en av våra viktigaste kulturinstitutioner. Det är svårt att se att en återstart av kulturlivet inte också handlar om att återstarta biblioteken.

Sofia Lenninger,

redaktionen@biblioteksbladet.se

1

Skriv ut