Det behövs en gemensam kraftsamling mot kulturkriget

Sverigedemokraterna leder den kulturpolitiska idédebatten – och det finns ingen motvikt. "När tystnaden breder ut sig och metoden att angripa chefer och artister blir lyckosam för att tysta verksamhet och konstnärliga uttryck, lär den användas igen och igen", skriver Karin Linder.

Karin Linder, Kanslichef i Svenska journalistförbundet, tidigare generalsekreterare i Svensk biblioteksförening

I mars 2020 träffades socialdemokratiska kulturpolitiker från hela landet i Sölvesborg för att kraftsamla för kulturpolitiken. Det var ett ambitiöst program med arbetsgrupper, inbjudna talare – jag var en – verksamhetsbesök och paneldiskussioner. Syftet var att blåsa liv i det kulturpolitiska program partiet antagit 2018. Mötet följdes av flera andra i en serie kulturbesök och var en socialdemokratisk uppmaning till andra partier att ta kulturpolitiken på allvar. Valet av Sölvesborg som startpunkt var en outtalad men ändå närvarande markering mot att Sverigedemokraterna verkade leda den kulturpolitiska idédebatten. Programmet manade till engagemang i alla förvaltningsnivåer, från kommunala musikskolan till nationell politik om armlängds avstånd. Upptakten var stark och gav på många sätt hopp inför valåret 2022 och den redan då starkt polariserande politiken.

De konsekvenser som kulturchefer, bibliotekschefer och medarbetare får hantera efter att artister eller verksamhetschefer hängs ut som deltagare i ett slags kulturkrig, kan bli långvariga.

Vad har hänt sedan 2020?

För några veckor sedan stod den 22-åriga lokalpolitikern Jonathan Sager i talarstolen under Sverigedemokraternas landsdagar och deklarerade att kulturkriget inte är över förrän dragqueenen ”Skamlös vinhora” är ute ur landet. Ungefär exakt ett år tidigare stormade han mot Kalmars stadsbibliotek och ville granska hela bibliotekets verksamhet och bestånd för att försäkra sig om att inga olämpligheter skedde med stöd av skattepengar. Detta efter en numera rikskänd sagostund med Miss Shameless och Lady Busty. Att en politiker ger sig på enskilda artister och vill beröva dem medborgarskapet är långt över gränsen för vad som är acceptabelt. Jag vet mycket väl vad ordet kulturkrig står för men jag kommer aldrig att acceptera det. Kultur är oftast mycket långt ifrån krig.

I Norrköpings kommun kallar kommunstyrelsens ordförande konsertbesökare för bortskämd elit och avskaffar stadens kultur- och fritidskontor.

Politiska utspel uppmärksammas kortvarigt medialt men de konsekvenser som kulturchefer, bibliotekschefer och medarbetare får hantera efter att artister eller verksamhetschefer hängs ut som deltagare i ett slags kulturkrig, kan bli långvariga. Det blir mycket svårare att våga och orka stå för arbetsordningar, armlängds avstånd och professionell integritet. Flera bibliotek har fått en tuffare vardag än för några år sedan och måste allt oftare förklara sin verksamhet och försvara sig själva. När angreppen blir personliga är de utsatta oftast mycket ensamma och stigmatisering som besvärlig tjänsteperson ligger nära till hands.

När tystnaden breder ut sig och metoden att angripa chefer och artister blir lyckosam för att tysta verksamhet och konstnärliga uttryck lär den användas igen och igen.

Steget från 2020 års diskussioner till den idémässiga och verksamhetsmässiga nedmontering som sker nu är enormt. Vill vi få dynamik i diskussionerna och utveckling inom de olika kulturområdena gäller det att ge akt på sin egen position och hur lätt man själv blir del i en förflyttning utan att märka det. Gemensamma kraftsamlingar kan vara en metod att hitta en bättre väg.

Karin Linder, Kanslichef i Svenska journalistförbundet, tidigare generalsekreterare i Svensk biblioteksförening

0

Skriv ut