Hur blev det nu med Tidöregeringens läs- och bibliotekspolitik?

Politiken behöver bygga på insikten om att det inte räcker att bara skicka ut fler böcker i systemet. Det behövs bibliotekarier och bibliotek med resurser att arbeta läsfrämjande, skriver Helene Öberg.

När jag skriver det här är det bara veckor kvar till valdagen och det är ett dags att utvärdera Tidöregeringens läs- och bibliotekspolitik.

Regeringen har beslutat om en lässtrategi med målet att vända den svenska läskrisen, öka fokus på fysiska böcker, minska skärmanvändningen i skolan samt stärka barns och ungas läsförmåga.

Det har kommit extra medel för att förskolor och skolor ska köpa in tryckta böcker. Skollagens bestämmelser innebär också att elever ska ha tillgång till läroböcker, andra läromedel och lärverktyg, och Skolverket har tagit fram fina läslistor som blivit väldigt uppskattade.

Och naturligtvis, nu är det äntligen lagstiftat om tillgång till bemannade skolbibliotek, den lagstiftning som vi arbetat så hårt för och tror så mycket på.

Men för att reformen verkligen ska få effekt på elevernas läsning, skolresultat och medie- och informationskunnighet krävs att bibliotekarierna får tillräckligt med tid att arbeta läsfrämjande och att resurserna räcker så att skolorna har råd att erbjuda riktiga anställningar. Elva timmar i veckan är just nu den genomsnittliga bemanningstiden på skolbibliotek. Elva timmar.

Vad gäller bibliotekspolitiken ser det tuffare ut. Det statliga stödet till Stärkta bibliotek upphörde 2023. Flera statliga servicecenter har lagts ner och folkbibliotek tar utan ekonomisk kompensation över stödet till medborgarna.

Politiken behöver bygga på insikten om att det inte räcker att bara skicka ut fler böcker i systemet. Det behövs bibliotekarier och bibliotek med resurser att arbeta läsfrämjande.

Samtidigt har resurserna till folkbildningen minskat, och folkbibliotekens budgetar urholkas eller till och med minskas i många kommuner. Den infrastruktur som ska bära ett läsande land är bräckligare nu än när förra mandatperioden inleddes, trots satsningar på läsfrämjande på folkbiblioteken.

Med vår valplattform har vi påverkat politikerna att prioritera och ge genomtänkta vallöften till bibliotekssektorn. Att valdagen passerat är ingen deadline för det, utan arbetet för en stark biblioteksinfrastruktur och läsfrämjande går in i ett annat skede.

För att reformen om bemannade skolbibliotek ska fungera så måste skolbiblioteken få ordentligt med resurser, och det behövs fler utbildningsplatser för att möta bristen på utbildade bibliotekarier.

Bibliotekarierna också ses som en resurs för den pedagogiska verksamheten i skolorna, det är först då vi fullt ut kan se de positiva effekterna av bemannade skolbibliotek.

Finansieringen av folkbiblioteken är primärt en kommunal angelägenhet, men för att den ska vara likvärdig i hela landet behövs ett permanent statligt stöd. Erfarenheterna från Stärkta bibliotek är goda och bra att bygga vidare på.

Och kanske viktigast av allt: politiken behöver bygga på insikten om att den som vill stärka läsningen inte bara kan skicka ut fler böcker i systemet. Det behövs en infrastruktur av bibliotekarier och bibliotek med resurser att arbeta läsfrämjande.

Och när vi nu går in i en ny mandatperiod hoppas jag också att vi slutar ställa tryckta böcker mot digitala. All läsning är värdefull och behövs.