I trumpismens slagskugga

Att svenska politiker väljer att gå anpassningens väg ställer oss medborgare inför ett tungt moraliskt vägval, skriver Jan Scherman. Ska vi också anpassa oss till Donald Trumps vulgariteter?

När USA nyser får Sverige influensa.

Detta gamla talesätt handlar om att vårt lilla land i hela sin moderna historia nästlat sig in i ett omfattande och ensidigt beroendeförhållande till mäktiga USA. Vi påverkas av allt från börsen på Wall street via MacDonalds hamburgare till kultur, språk, tonläge och politisk färdriktning.

Trumpismen är i det perspektivet ingen liten nysning, utan en aggressiv pandemi. Och efter Trumps jordskredsseger riskerar påverkan att accelerera.

Om någon hoppats på en återgång till en värdig och respektfull inrikespolitisk dialog här hemma, så glöm det!

Vulgariteterna vann valet i världens mäktigaste land. Våra svensk partier har varit ”over there” under valkampen – även partiledare som Magdalena Andersson och Muharrem Demirok. De har studerat presidentkandidaternas kampanjer och lärt sig framgångsrecepten.

”Val mellan autokrati och demokrati”

För svensk del förebådar detta ett dystert, men tyvärr ytterst sannolikt, framtidsscenario. Ju hårdare personangrepp desto bättre. Polarisering och brutalt hatisk retorik vinner. Trump överst på prispallen med bombastiska och aggressiva värjstötar. Harris totalt utslagen. Kom för sent in i matchen, för svag i riposten och hennes personangrepp om Trump som fascist passerade som en blinkning.

Dock, och vad betydligt värre är, handlade valet inte främst om Donald Trump eller Kamala Harris. Det handlade inte heller om ekonomin och den illegala invandringen, även om just de två sakerna lyftes fram. Presidentvalet november 2024 blev ett val mellan autokrati och demokrati, vilket till del tappats bort i eftervalsanalysen. Trump är ogenerat öppen med sitt demokratiförakt och lika tydlig med sin beundran inför diktatorer som en Vladimir Putin eller en Kim Jong-un.

Nu suddas denna mest centrala punkt ut, och istället lyfts Donald Trump fram som en osannolik fighter. En beundransvärd vinnarskalle som trotsade alla rättegångar, överlevde attentat, och kom undan med sina oräkneliga lögner och ännu fler förnedrande personliga attacker på politiska motståndare.

Sverige och USA är olika, men det vore ett naivt misstag att underskatta den pandemiska smittokraften i trumpismen. Detta inkluderar undermineringen av demokratins grundvalar.

Jag inser självfallet att det finns många som tycker att jag överdriver. Och att jag själv skulle kunna ifrågasättas som en del av det medieetablissemang trumpismen kallar för fake news media, med CNN i spetsen. Alltså, hela det ”vänsterliberala klägget”, som ju Jimmie Åkesson valde att kalla journalisterna på TV4.

Den nya ordlistan i USA har sina likheter med nya partiledarutspel i Sverige. Den där nysningens smittoeffekt.

Men jag tänker framhärda med att hävda att Trump-attackerna mot demokratin blir som stötvågor som även når oss.

När vallokalerna i USA stängde kom en så kallad exit-poll, vallokalsundersökning, av Edison Research. Den gällde inte hur folk röstat, utan handlade om amerikanernas inställning till demokratin. 73 procent anser att den är hotad.

När Novus i Sverige ställt liknande frågan blev svaret 40 procent. Den undersökningen presenterades under Almedalsveckan i somras.

”Våldsförespråkarna växer i antal”

Jag studsade redan över Novus-rapporten (för allas kännedom är jag ordförande i Novus). USA-siffran fick mig att studsa till ännu mer. En kraftfull majoritet anser att demokratin är i gungning. Till detta lägger jag en serie undersökningar, gjorda vid olika amerikanska universitet och publicerade i bland annat CNN och Washington Post, som visar att allt fler amerikaner kan tänka sig använda våld för att få igenom det de vill. 40 procent av republikanerna och 25 procent av demokraterna anser att våld mot den demokratiskt valda regeringen med presidenten i spetsen är berättigat. En majoritet är förvisso fortfarande emot. Men våldsförespråkarna växer i antal.

När Trump kallat dem som blev dömda för attacken på Kapitolium i januari 2021 för ”patrioter”, beskrivit händelsen som ”kärlekens dag” och även sagt att ”ingenting gjordes fel alls” så är det en ytterligare legitimering av våldet som politiskt redskap.

Hit hör också den verbala smutskastningen av politiska motståndare. I åminnelse ”Crooked Hillary”, som tillvitats att hon är korrupt och borde fängslas. Alltmedan Kamala Harris bara är ”oförmögen”.

För min del är det inte så långt till en svensk partiledardebatt av i dag. Liberalernas Johan Pehrson kallade ju den senaste för ”gyttjebrottning”. Den verbala vulgariseringen eskalerar med Trumpistisk inspiration.

När Trump gick från sin tv-serie ”The Apprentice” till politik ryckte de flest på axlarna. Vi sa väl ungefär som demokratiske vicepresidentkandidaten Tim Walz att han är ”weird”, knäpp. Trump bedömdes inte kunna bli republikanernas presidentkandidat när han började sin kampanj 2015. Sedan tvekade många om hans möjligheter att vinna över Hillary Clinton. Och som president skulle han inte kunna rubba den solida amerikanska demokratin.

Knäppgökstesen har varit förödande och skymt sikten för en väl förankrad politisk strategi uppbackad av tunga företagsledare och dollarmiljardärer som Elon Musk, Pieter Thiel och Robert Mercer . Här finns också statsvetare som professor Patrick Deneen från University of Notre Dame i Indiana vars bok ”Why liberalism failed” tillhör bästsäljarna inom området politisk litteratur och har översatts till ett 20-tal språk. Deneen predikar vikten att återupprätta moraliska normer, dygder, familjen och nationen. Hans teser tillhör trumpisternas grundläggande trossatser.

Donald Trump har varit imponerande konsekvent och uthållig. Det gäller även lögnerna. Som att förra valet mot Joe Biden stals och fuskades bort. Eller att klimatförändringarna är en bluff.

När jag själv var i New York för ett år sedan och besökte organisationen ”Young Republican Club” var det lätt att notera att påståendet om valfusket upphöjts till sanning. Så brukar det bli med lögner som upprepas in i det eviga. Här var deltagarna också övertygade om existensen av ”deep state”, en konspirationsteori om en informell och internationell maktstruktur av toppolitiker, byråkrater och militärer som motarbetar Donald Trump och hans väljare.

Hur var det med nysningen?

Här hemma intensifieras också polariseringen. De verbala hat- och hotattackerna på nätet får näring när förebilden USA med sin främste företrädare signalerar att det oförsonliga tonläget är det politiskt korrekta. Kampen mellan lögnen och sanningen blir allt hårdare också hos oss.

Hela Ulf Kristerssons regering har dragits med i SD-hypotesen att de flesta samhällsproblem är invandringens fel. Att bevisföringen är bristfällig spelar ingen roll. Public service med SVT, SR och UR måste styras hårdare då utbudet är vänstervridet. Här kör SD i par med M, men återigen utan evidens. Invandrarnas värderingar ska kartläggas och vandel bli en del i beslutsunderlaget för utvisning för att bland annat minska gängvåldet. Men vem vet om denna allomfattande försvenskning minskar kriminaliteten?

Den Trumpinfluerade modellen där lögner blir sanning är etablerad också i vårt land. Planerna på en angiverilagstiftning för att kunna få tag i papperslösa invandrare beskrivs som en samhällelig ansvarsuppgift, en plikt. Och ansvar får i sammanhanget därmed ett nytt innehåll som inte nämns vid sitt rätta namn. Alltså, angiveri betyder ansvar. Förebilden finns som bekant i George Orwells roman 1984 där den totalitära regimens ordbok bland annat förestavade att krig är fred och att okunnighet är en styrka. Ord är makt och språket kan vridas för att dölja verkligheten och främja regimens makt.

”Olösta samhällsproblem hamnar utanför dagordningen”

Vi i Sverige leker följa John med USA och stora olösta samhällsproblem som växande ekonomiska klyftor, bristande jämställdhet och allt högre arbetslöshet hamnar helt utanför den politiska dagordningen. De klassiska välfärdsfrågorna om skola, vård och omsorg lika för alla, som bygger på värdeorden som solidaritet och gemenskap är som bortblåsta. Att rensa ut ord är också maktutövning.

Förflyttning från demokratins grundvalar sker steg för steg och får ny fart med trumpismens valseger. Kan de därborta i USA till exempel köra igenom massdeportationer av illegala invandrare så kan väl vi också. Kan de sänka skatterna mest för de rikaste så gör vi väl samma sak. Och så kastar vi ut så många som möjligt som har fel efternamn och inte ser ut som vi.

Anpassningen till USA har pågått i många decennier och med åren blivit mer synlig. När dåvarande försvarsministern och centerpartisten Torsten Gustafsson för längesedan råkade säga att ”visserligen är vi neutrala, men vi vet var vi hör hemma”, så hoppade många till över klartexten. Det var 1981 när den sovjetiska ubåten U137 gått på grund utanför Karlskrona. Sedan dess har vi nästlat oss allt djupare in i den amerikanska intressesfären, ensidigt på dess villkor. På alla plan, och inte bara genom Nato.

Det blir därför logiskt att partiledarnas kommentarer till Trumps seger är undfallande. Varken statsminister Kristersson eller oppositionsledaren Andersson säger något om Trumps alla åtal, alla lögnerna, hans kvinnosyn eller ens hans isolationistiska nationalism som hotar både Nato och riskerar stödet till Ukraina. Vi ska nu värna vår relationen till vår materiella och andliga partner. På det altaret riskerar många demokratiska principer att offras – Sverige ett land i trumpismens slagskugga. När våra riksdagspartier uppenbarligen har intentionen att gå anpassningens väg ställs vi medborgare inför ett tungt moraliskt vägval. Ska vi också anpassa oss till trumpismen vulgariteter?

Jag låter frågan hänga i luften.