"Klart DI-gubbarna skäller"

Agnes Kotka om vrede och kamp och att till slut förstå vad allt handlar om.

De var en gång för länge sen… sju ekonomer, revisorer och fastighetsförvaltare. Nu är de pensionärer. De räknades. Kanske satte de folk på plats ibland. Pekade med hela handen. Skällde:

Fruntimmer!

Jag, bibliotekschefen, är ofta fruntimret.

Det spelar ingen roll att makten har förskjutits. Och att de numera har bytt sina kontor till tidningshörnan i biblioteket. De skäller ändå. De är vana att skälla.

Och en dag… kommer de fram och vill småprata. Då har de glömt att jag är fruntimret. Småtrevliga.

Det vore bra med bättre belysning, säger de. Men bara om det går.

Ett tag brevväxlar vi. Jag hämtar ett brev bakom infodisken. Breven handlar om Dagens industri. Jag läser. Det blir ett, två och tre brev. Mejl är inget för dem. De blir arga när jag frågar.

Det är en mänsklig rättighet att inte ha mejladresser, fruntimmer!

Okej, vi fortsätter med breven. Dagens industri, DI, är dyr. Den fysiska prenumerationen är en tredjedel av vår tidningsbudget. Vi sätter läsplattor i deras händer och säger:

Läs DI digitalt, det har vi råd med.

Det vill inte DI-gubbarna. De blir ännu argare. DI på läsplattan duger inte. De skriver fler brev. De kräver möten. Ett, två, tre möten.

Nej, nej, vi vill inte ha kaffe vid mötet!

De skjuter tillbaka kopparna.

Kaffet kan du glömma, säger de. Vi vill snacka allvar.

Jag tar med mig Excelark. Försöker förklara. Visar siffrorna.

Förstår ni läget? Kolla här. Pengarna ska räcka till många. Barn och unga också, säger jag. Förstår ni hur jag tänker?

Nej det gör vi inte för vi har betalt skatt, säger gubbarna. Ge oss vår tidning. Fruntimmer!

De marscherar ut genom korridoren. Näsorna pekande upp mot taket. En kommer tillbaka. Smygande.

Utan Dagens industri förlorar livet sin mening, viskar han. Jag vet inte vad jag ska ta mig till utan Dagens industri.

Inte arg längre. Bara vädjande.

Snälla? Ser sig över axeln. Ingen får höra.

Det blir svårt. Han måste ju ha sin mening. Livsmeningen. Vi beställer den några månader till och kallar det för en avvänjningsperiod. DI-gubbarna tackar och nickar.

Okej, en avvänjningsperiod. Vi accepterar!

Bibliotekarier kommer springande med läsplattorna. Gubbarna ska kolla på dem, bara vi beställer den fysiska tidningen. Under avvänjningsperioden.

På heder och samvete, säger gubbarna. Klart vi kan lära oss!

Vi hjälper er, säger bibliotekarierna och andas ut.

Det går en månad. Och en till. Och ytterligare en. Men en dag, samtidigt som den första snön faller, tar den fysiska prenumerationen slut. Då blir läsplattorna fiender igen.

Bort med dem!

DI-gubbarna marscherar runt i biblioteket och byter plats på möbler. Flyttar mattor och lyssnar på hög musik i sina telefoner. Bråkar med besökare.

Fruntimmer! skäller de åt alla håll.

Ungdomar gömmer sig långt in i hörnen. Bäst att hålla sig undan.

Beställ DI nu!

En blockerar vägen med en stol. En annan blir orolig.

Bäst att vi inte går för långt, säger gubbarna. Fruntimret kanske ringer vakten.

Man ser dem i ögonen och letar efter svaren. DI-gubbar beväpnade med stolar i darriga händer.

Vad vill ni egentligen? Vad är DI? En tidning?

Nej, det verkar inte så. Kanske är det en öppning. Gubbar som närmar sig varandra över en tabell med aktier i skydd av biblioteket. Gubbar som vågar se varandra i de tårfyllda ögonen och kanske nämna något som de annars inte vågar yppa. Det är flyktig förtrolighet gömd mellan bladen och gubbar djupt nedsjunkna i läsfåtöljer. Det är att minnas en identitet som bleknat.

Till slut fattar fruntimret. Det handlar om sammanhang och att få höra till. Utan det är människan förlorad. Klart de skäller. Det kanske jag också borde göra.

Mot en budget som långsamt stryper meningen.