Plågsam pepp i stället för opinionsbildning
20 feb 2023 • 3 min
Den internationella biblioteksfederationens trendrapporter brukar vara gedigna och användbara. Men den senaste uppdateringen bygger inte på forskning och dialog utan på känslor och anekdoter. "När man träffar lagstiftare och andra makthavare måste man ha ett större och mer evidensbaserat perspektiv än så", skriver Karolina Andersdotter.
Iflas trendrapport från 2013, Surfa på vågen eller hamna i bakvattnet?, är om inte mästerlig så åtminstone en väldigt användbar skrift. I en artikel om hållbar utveckling och bibliotek ställde jag trendrapporten sida vid sida med FN:s globala hållbarhetsmål för att koppla ihop informationssamhällets utveckling med de sociala, ekonomiska och ekologiska utmaningar vi står inför.
Trendrapporten uppmärksammade hyperkopplade samhällen, nätbaserad utbildning och de omdefinierade gränserna för integritet och dataskydd långt innan AI-boomen, Cambridge Analytica och dataskyddsförordningen. Den är ypperlig för att undervisa framtidens bibliotekarier om hur informationssamhället varit, är och skulle kunna utvecklas.
Under några års tid har Ifla publicerat uppdateringar av trendrapporten. Det går att förstå att de inte har samma djup och bredd som den ursprungliga rapporten där externa experter uttalade sig och ett gediget bakgrundsmaterial sammanställdes för den som ville veta mer. Men 2022 års uppdatering som publicerades häromveckan skiljer sig så pass mycket att man tappar hakan när man läser den.
Underrubriken är A call for radical hope across our field och berättelsen i den 41 sidor långa skriften bygger på känslor och anekdoter snarare än forskning och dialog. Ett tecken i tiden, kanske, men hade inte biblioteken en uppgift att stävja just denna utveckling?
Ifla har låtit sina emerging leaders (så vitt jag förstår en grupp relativt juniora bibliotekarier som på grundval av intresse för positivt förändringsarbete tilldelats ett stipendium till den årliga Wlic-konferensen) vara medförfattare till uppdateringen. De har tagit fram rekommendationer för dels biblioteksfältet, dels federationen (Ifla), och konstaterar bland annat att ”vi behöver känna en känsla av handlingskraft när vi möter framtiden”, ”vi måste se oss själva som en viktig beståndsdel i utbildningens infrastruktur”, ”vi bör investera seriöst i våra nätverk och partnerskap” och ”vi måste omfamna och dela nya innovationer”. Tesen verkar bygga på att bibliotekarier har en gammaldags bild av sig själva och att vi behöver släppa sargen (nåja, hyllan) och hänga med i utvecklingen.
Jag kan förstå om man känner denna matthet på sin arbetsplats eller under bibliotekarieutbildningen. Alla är inte intresserade av förändring och i synnerhet inte av att driva den. Men hur kan detta vara en nyhet i Ifla-sammanhang, där målet är just att i framkant driva bibliotekens intressen? Och varför är individens självkänsla och handlingskraft i centrum när organisationen representerar kollektivet? Jag ser naturligtvis också ett värde i bibliotekariens självreflektion och personliga utveckling men jag ifrågasätter om det har en plats på den nivå Ifla verkar på. Bättre vore kanske att man botaniserade bland självhjälpsböckerna på närmsta bibliotek.
Därtill saknas en koppling till vad det faktiskt är vi möter i framtiden, vilka innovationer det är vi ska omfamna och dela. Jag tänker att det finns en hel del innovationer vi inte ska omfamna utan till exempel förhålla oss till med den rimliga skepsis – denna grundpelare i källkritiken! – som krävs när andra värden ligger i vågskålen (såsom mänskliga rättigheter och skyldigheter).
Kanske finns det behov av ett peptalk hos både nya och gamla generationer bibliotekarier. Kanske behöver vi unga, påstridiga ledare som likt en bibliotekens Greta Thunberg driver oss mot en bättre framtid där information, kunskap och bibliotek står högt i kurs (både idémässigt och fiskalt). Men som uppföljning av den väl underbyggda trendrapporten från 2013 är denna uppdatering tyvärr ett oironiskt ”bla bla bla” i talarstolen och kammar därför noll Gretapoäng. Hjulet snurrar, men hamstern är död.
Det finns någonting plågsamt i att den organisation som kanske har bäst möjlighet att driva opinion globalt för biblioteken och dess användare tycks vilja möta de stora samhällsutmaningarna med gemenskapskänsla, pepp och individuella framgångssagor. När man träffar lagstiftare och andra makthavare måste man ha ett större och mer evidensbaserat perspektiv än så.
6 kommentarer
Senaste nytt
Därför har Biblioteksbladets coronagrupp bytt namn
Biblioteksbladet hade en stor men sedan länge avsomnad grupp på Facebook. Kunde vi stöpa om den för att få nya insikter om vad som rör sig i bibliotekssektorn? Vägen till ett svar på frågan blev kort och krokig – men nu hoppas jag att vi har hittat fram.
10 okt 2024 • 2 min
Ljudboken har tagit över
Ljudböcker säljer bäst, mer tid läggs på lyssning än på läsning, några av de mest framgångsrika författarna publiceras bara digitalt. Papprets dominans har brutits. Utom på biblioteken.
9 okt 2024 • 10 min
Förbjudna böcker uppmärksammas på norska – ”fantastiskt gensvar”
För första gången hakar hela Norge på Banned books week, men i norskt namn. Gensvaret har varit enormt, berättar initiativtagare på Oslo universitetsbibliotek.
8 okt 2024 • 3 min
Efter ett år av krig – ”Skrämmande tyst”
I våras kritiserade bibliotekarien Soledad Cartagena sina kollegor runtom i landet för passivitet om kriget mellan Israel och Hamas. Vad har hänt sedan dess?
7 okt 2024 • 3 min
Fokus på livet ska slå hål på fördomar
Med fokus på judiskt liv, i stället för på förintelse och död, vill resursbiblioteket för jiddisch öka förståelsen och minska fördomarna mot judar. Ett år efter Hamas attack på judar i Israel kämpar svenska judar mot eskalerande antisemitism.
7 okt 2024 • 3 min
Över 700 deltar i vecka mot bokförbud
Bröderna Lejonhjärta, Hungerspelen och The handmaid's tale. Det är bara några av alla böcker som har förbjudits i något sammanhang. I veckan riktas särskilt fokus på alla förbjudna böcker.
4 okt 2024 • < 1 min
Efter Stärkta bibliotek: ”Utmaning att bibehålla framstegen”
Det statliga stödet Stärkta bibliotek var framgångsrikt, konstaterar Kulturrådet. Nu kvarstår en utmaning i att bibehålla och vidareutveckla de framsteg som blev möjliga tack vare stödet.
3 okt 2024 • < 1 min
V och C efterlyser skarpare lagstiftning om skolbibliotek
Både Vänsterpartiet och Centerpartiet vill se skarpare skrivningar i nya lagen om vilka skolor som kan undantas från kravet på att ha bemannat skolbibliotek.
2 okt 2024 • < 1 min
Internet Archive fällt för pandemibibliotek
Efter ett utslag i domstol reducerar just nu Internet Archive mängden tillgängliga böcker. I ett uttalande skriver arkivets grundare Brewster Kahle att han respekterar domstolen men står fast vid målet att göra skapa nätåtkomst till all kunskap.
2 okt 2024 • 2 min
Hon tar kampen mot bokförbuden
Situationen för bibliotekarier hårdnar på många håll i USA. I ett besök på Bokmässan berättade Tricina Strong-Beebe, skolbibliotekarie i New Jersey, om trakasserierna. Men också om det bästa vapnet mot förbudsivrarna.
1 okt 2024 • 3 min
Äldre äldre i digitalt utanförskap
Hur mår svenskarna på internet år 2024? Både bra och dåligt, visar Internetstiftelsens årliga rapport. Gladast är Facebook-användare i pensionsåldern, medan 00-talisterna lever utsatt på sociala medier och de allra äldsta behöver stort digitalt stöd.
30 sep 2024 • 3 min
Ny bok om samisk kultur till hjälp för bibliotekarier
Med kortfattad och konkret information vill Hanna Schimmer ge folkbiblioteken enkla verktyg för att förbättra sin verksamhet gentemot den samiska befolkningen med nysläppta boken Nya stigar. ”Ingen ska kunna säga att de inte har tid att läsa.”
27 sep 2024 • 2 min
Tack, men jag ville inte få sista ordet. Snarare tvärtom.
Håller med om att flera av de organisationer som är med i Just Net Coalition inte är särskilt benägna att samarbeta med bibliotekarier eller förstår vilken roll bibliotek kan ha. Men detta gäller rätt allmänt och även i våra högutvecklade industriländer.
Internet är någonting mycket speciellt — ett nytt slags institution, som till sin natur är global och därför behöver förvaltas globalt. Att sköta internet governance, som förvaltningen av internet kallas på engelska, innebär först och främst att ta hand om den stora katalogen av IP-nummer och domännamn. Till en början, sköttes denna uppgift av en ensam nörd vid namn Jon Postel. Därefter togs den om hand av en tämligen dunkel organisation vid namn Internet Corporation for Assigned Names and Numbers (ICANN). Yrkesbibliotekarierna kunde, med hjälp av nördarna, utan tvivel ha skött den stora katalogen men fick av rent politiska skäl (det militärindustriella komplexets maktanspråk) inte göra det Till saken hör att internet, cyberrymden, till sin natur är i hög grad självstyrande, vilket möjliggör en långtgående decentralisering av internetförvaltningen. Biblioteken är i sin tur globalt förekommande, om än deras globala spridning är ojämn. För att verkligen möta nutidens krav kunde och borde varje bibliotek se till att ha sin egen, politiskt och förvaltningsmässigt självständiga internetserver. Under åren 1993-94 var jag med om att bygga upp en sådan server, den första, i Helsingfors stadsbibliotek. Därför vet jag att det är möjligt.
Bibliotekens politiska påverkansarbete — och alla andras för den delen — är alltid en fråga om politisk vilja. Vi hyser uppenbarligen inte samma åsikt i kärnvapenfrågan, om hur angeläget det vore att förbjuda och avskaffa kärnvapnen. Om bibliotekarierna, genom IFLA och sina nationella föreningar, gjorde gemensam sak med ICAN (internationella kampanjen för kärnvapnens avskaffande) så kunde det, som du säger, lätt bli ett slag i luften, ett tomt ord, som på sin höjd fick en liten momentan inverkan, som vilken annan tidningsnyhet som helst. Men det kunde också bli någonting som biblioteken gör till en del av sin institutions identitet. Häromåret frågade du, Karolina Andersdotter ”Vad kan bibliotekarierna göra för att skapa ett mer socialt och ekologiskt hållbart bibliotek?” (Biblioteksbladet 5.11.2019). Men kan någonting överhuvudtaget bli mer socialt och ekologiskt hållbart utan att vi får stopp på den pågående nukleära upprustningen och avskaffar kärnvapenhotet?
Jo, jag tycker att Karolina Anderdotters kritik av Iflas uppdatering (av trendrapporten från 2013) är skarp och befogad. Men hennes frammanande av en ny Greta Thunberg är inte riktigt rättvist — mot Greta Thunberg.
Greta Thunberg är en skolelev (kanske numera studerande) som avslöjar kejsarens blabla men Karolina Andersdotter är av allt att själv döma en av de vuxna. Vad anser K.A. att Ifla borde göra, hur ska problemen tacklas?
Det står som någon sagt sagt några elefanter i Iflas rum. Skulle Karolina vilja peka ut en eller ett par av dem? För att driva oss mot en bättre framtid där information, kunskap och bibliotek står högt i kurs.
M.B.: Kul att du frågar! Jag hade en lång konversation om detta med Stephen Wyber (som jobbar på IFLA med informationspolitiska frågor) förra veckan. Det handlar bland annat om att se ett perspektiv för biblioteksväsendet bortom FN+underorgans olika ramverk, att ha ett bredare perspektiv på informationssamhället än bibliotekssektorn när trender identifieras och följs upp samt att hitta sätt att arbeta med IFLA:s engagerade på alla plan kring vilket teoretiskt policyramverk som är användbart för politiskt påverkansarbete för bibliotek på lokal, nationell, regional och globalnivå. Vi talade dock inte om ditt Kartago, NPT.
Jag tycker att det vore intressant med en diskussion bland biblioteksengagerade (dvs inte bara IFLA-engagerade) i Sverige (och annorstädes, men nu hör ju BBL till SvBib så jag avgränsar mig) om vad det är för information och material man behöver från ett globalt håll, och vad det ska användas till. Vad behöver vi veta för att engagera oss i det lokala internet governance-forumet till exempel?
Tack, Karolina Andersdotter, för att tala för ett politiskt påverkansarbete för bibliotek på lokal, nationell, regional och globalnivå. Det kan visserligen kännas övermäktigt för en enskild bibliotekarie att ta itu med. Jag tänker mig då en tydligare politisk insats inte bara *för*, utan också *av *biblioteken. och att en sådan insats är möjlig och mycket önskvärd — i små och rimliga doser. Samtidigt ska bibliotekarierna och biblioteken naturligtvis fortsätta göra vad de gör, och ofta gör väldigt bra, särskilt på lokal nivå men också på regional och nationell nivå.
Miljö- och fredsrörelsernas devis ”tänk globalt och handla lokalt” är redan till åren kommen men fortfarande högst aktuell. Låt biblioteksvärlden genomsyras av den!
Ja, som du har noterat har jag spanat in ett Kartago som jag ”för övrigt tycker bör förstöras”, dvs kärnvapenrustningarna. Det är en sak för bibliotekarierna att ta upp och hålla framme. Nu, Karolina, får du tåla lite kritik för jag märker att du inte är tillräckligt påläst. Du kallar mitt Kartago för NPT, men det heter TPNW, ”Treaty on the Prevention of Nuclear Weapons”, ett internationellt avtal som vid det här laget har undertecknats av 92 och ratificerats av 68 stater. Det borde också Ifla och världens bibliotekarier ansluta sig till genom att upprätta partnerskap med ICAN (internationella kampanjen för atomvapnens avskaffande), Röda Korset, Mayors for Peace (över 8,200 städers borgmästare är med där). Detta skulle ange en riktning och ett mycket viktigt globalt mål för bibiliotekariernas politiska påverkansarbete, som dessutom ligger i linje med det ursprungliga IFLA/UNESCO-manifestet från åslutet av 1940-talet: ”the belief in the public library as a living force for popular education and for the growth of international understanding, and thereby for the promotion of peace.”
Du efterlyser – till min glädje – att ”ha ett bredare perspektiv på informationssamhället än bibliotekssektorn” och om vad vi behöver ”veta för att engagera oss i det lokala internet governance-forumet till exempel”. Där har jag en rekommendation, en referens: Just Net Coalition, en bred internationell sammanslutning av människor i olika yrken och världsdelar och länder, bl a Indien och Schweiz, som följer med hur förvaltningen av internet utvecklar sig. (Se https://justnetcoalition.org/) Jag följer med dess epostlistor försöker ibland påpeka att det egntligen är bibliotekarierna och biblioteken som borde förvalta internet, , men möts då vanligen av attityden ”det är hopplöst för bibliotekarierna vill inte”. Och jag kan inte påstå att det ser särskilt just ut, för de stora amerikanska IT-bolagen har ju i praktiken lyckats kapa internet. Det är de som idag förvaltar internet. IGF med dess Multistakeholder-struktur är närmast en kuliss som döljer detta dystra faktum.
Jag är väl bekant med Just Net Coalition och jag tycker att det är intressant att du nämner ”det är hopplöst för bibliotekarierna vill inte” (hittar iofs inga spår av detta i mailen, men jag kan ju ha rensat just dessa konversationer från listan) eftersom mitt intryck efter att ha varit på en workshop med dem är att flera av de organisationer som är med i Just Net Coalition inte heller vill samarbeta med bibliotekarier eller inte förstår vilken roll bibliotek kan ha, vilket mkt väl kan bero på lokala förutsättningar för biblioteksverksamhet i respektive samhälle, men också vad yrkeskåren bibliotekarier ägnar sig åt till vardags. Jag tror tyvärr att du har helt fel i att ”bibliotekarierna och biblioteken som borde förvalta internet” för det finns ju faktiskt inget intresse för detta hos bibliotekarier – eller hur menar du att det skulle gå till? Tillgång och medie- och informationkunnighet är något annat än förvaltning, skulle jag säga.
En sak jag f.ö. tycker att du missar att ta i beaktan är att alla bibliotekarier inte är aktivister (det tycks vara vanligare på vissa ställen, t.ex. i USA) medan många av organisationerna och personerna i t.ex. JNC har detta som huvudsyssla (IT for change t.ex.).
Det är sant att jag inte är så påläst om kärnvapenavtal. Med tanke på att hela världen brinner så får man välja sina strider. Jag instämmer inte med dig i att bibliotek och biblioteksorganisationer borde engagera sig i TPNW – eftersom man har begränsat med tid och resurser så finns det betydligt mer angelägna frågor att lägga energi på som biblioteksrörelse, t.ex. de mänskliga rättigheterna rätten till privatliv samt rätten att söka, ta emot och sprida information som ju är direkt relaterade till biblioteksverksamhet och angelägna att försvara eftersom mänskliga rättigheter alltmer betraktas som en radikal politisk åsikt än någonting självklart. Jfr. t.ex. lagändringen om strejker i Finland där de ställde de odelbara rättigheterna (rätten till liv och rätten att strejka) mot varandra. Mycket märkligt! (F.ö. förstår jag heller inte riktigt vilken påverkansmöjlighet du tänker att en internationell biblioteksrörelse skulle ha genom partnerskap med ICAN? Vad innebär detta rent praktiskt, vilka krav är det du ställer på biblioteken – och för den delen på JNC? Är det bara att skriva under ett papper som säger ”det här är dåligt” eller är det något slags aktivt arbete du är ute efter? Det är oklart, men om du kunde förtydliga detta så skulle du nog få mer gehör för denna åsikt.)