Självcentrerade politiker utan koll är de största hoten

De som vill styra med sig själva och sin politiska agenda som utgångspunkt utgör faror för biblioteken. Det finns tyvärr gott om exempel på det, skriver Svensk biblioteksförenings styrelseordförande Helene Öberg.

Som ordförande i Svensk biblioteksförening märker jag att många har starka personliga minnen av framför allt folkbiblioteken. Jag är själv en sådan. Alla mina ungdomsår på biblioteket har påverkat mina val genom livet, inte minst viljan att vara en person som bidrar till utveckling. På biblioteket lärde jag mig att en annan värld är möjlig.

Men tidigt in i uppdraget förstod jag att barndomsminnen av bibliotek och bibliotekarier står lågt i kurs. Ju mer tiden går i min nya roll, desto bättre förstår jag varför.

Mest uppenbart är naturligtvis barndomsminnens konserverande effekt. Mycket har hänt sedan vi var barn. När omvärlden har förändrats så har också biblioteken förändrats. Förstår vi inte det så förstår vi inte vad bibliotek är i dag och vad som krävs för att bibliotek ska kunna bedriva bra verksamhet.

Men kanske är det största problemet med våra barndomsminnen att de är exkluderande.

Vad händer när vi utgår från att biblioteket ska vara just som jag minns det? Och om jag förväntar mig att biblioteket ska göra det som det gjorde för mig? Vad händer med bibliotekens förutsättningar när vi sätter oss själva i centrum?

Det största hotet mot biblioteken är inte den som har fina minnen. Det största hotet är naturligtvis den som vill styra biblioteken med sig själv och sin politiska agenda som utgångspunkt. Det finns tyvärr gott om exempel på just det från de senaste årens debatt. Det har handlat mycket om vad biblioteken inte ska vara. Det ska inte vara en plats för ungdomar för de är för högljudda. Enskilda politiker har inte skämts för att ställa krav på vilka böcker som ska finnas och inte. Och de ska inte vara på vissa språk. Vissa personer ska heller inte få läsa sagor på bibliotek. 

Jag ser ytterligare tecken att vara uppmärksam på. Det är tuffa ekonomiska tider. Många bibliotek kommer att bli utan kompensation för pris- och löneökningar, och stå inför besparingar. Det är knappast ett resultat av en större analys av bibliotekens kollektiva betydelse och vikten av tillgängliga bibliotek. Det är snarare någons enskilda uppfattning om att det inte är så viktigt med tillgänglighet och öppettider. Fler tecken i tiden är kanske regeringens kulturkanon? Det är inte en skolbibliotekarie som ska vägleda barn till en intressant bok. Det är i stället någon som vill använda sin politiska makt att definiera vad som är bäst för varje elev att läsa. 

Biblioteken är en demokratisk funktion, en del av vår gemensamma infrastruktur. De ska inte styras av enskilda politikers minnen, behov eller upplevelser. Det ska dessutom finnas en armlängds avstånd som skapar utrymme för att bibliotek inte ska vara ett verktyg för en politisk agenda. Tilltro till professionaliteten är central i en sådan modell. De verksamhetsnära besluten ska fattas av en profession som kan väga in en större bild. Vad finns det för behov hos medborgarna och hur möter vår verksamhet det bäst. Vi som har fina minnen av bibliotek gör bäst nytta genom att inte bidra till ett alltför jag-fokuserat perspektiv på biblioteken.

Artikeln publicerades i Biblioteksbladet nummer 1 2023, Numret om det ofria ordet.