Sofia Lenninger: Statistik och verklighet går isär

Vad säger det om bibliotekens verkliga värde att utlån och besök minskar? Inget alls, skriver Sofia Lenninger i sin första krönika för Biblioteksbladet.

Sofia Lenninger,

redaktionen@biblioteksbladet.se

”Framtidens bibliotek” finns redan. Det växer med oändlig långsamhet fram i skogarna norr om Oslo. Under tiden samlar konstnären Katie Paterson manus som ska ligga olästa i 100 år, för att sedan tryckas på papper gjort av träd som planteras idag.

Han Kang har skrivit en text, Karl Ove Knausgård en annan, och jag kommer aldrig få stilla min nyfikenhet om vad de har att säga till framtiden, död och begraven som jag kommer att vara när ”The Future Library” väl öppnar sina magasin.

Genom andra, lika optimistiska men mer konkreta projekt, byggs bibliotek för att synas och ta plats här och nu. Gärna precis där så många människor som möjligt kan mötas, centralt placerade i Köpenhamn, Oslo, Helsingfors.

Här i Sverige samlar vi statistik. Jag tror vi är mycket duktiga på att samla statistik. Vi vet, snart nog på femte decimalen när, om utlånen i vårt samlade bibliotekssystem gått upp eller ner från senaste mätning. Vi publicerar statistiken med vånda, eftersom siffrorna mest går ner. Men, om lån går upp eller ner, hur viktigt är det egentligen för bibliotekens allra främsta uppdrag – att verka för det demokratiska samhällets utveckling?

Det svenska biblioteksväsendet bygger på en lång tradition av folkbildning där alla människors lika värde är utgångspunkten för det samhälleliga engagemanget i läsfrämjande och fri tillgång till litteratur. Biblioteket utgör ett bildningens växthus för den enskilde medborgaren, tillhörigt alla genom den samfällda skattekronan. Styrkan i Sverige, det som kulturpolitiken här gjort möjligt och som skyddas i lagstiftning, är att biblioteken finns överallt, varje kommun måste ha ett folkbibliotek, och att servicen är gratis. Mycket bra.

Men – tänk om denna vardagliga, och nästan förgivettagna närvaro av biblioteken gjort oss blinda för den allmännytta som biblioteken producerar, denna utjämning mellan den som har utbildning och den som inte har, denna möjlighet till livslångt lärande vid sidan av skolor och universitet?

Jag undrar, har gapet mellan lagstiftningens högt ställda ambitioner, och den vardagliga upplevelsen hos allmänheten av vad ett bibliotek är, blivit allt för stor? Så stor att man faktiskt inte upplever lånet av mer eller mindre nyutkommen litteratur och tidningsläsningen i bibliotekets myshörna som en viktig del av hur vi lever och verkar i en demokrati? Tänker verkligen allmänheten att biblioteken är en del av demokratins infrastruktur? Varför får då vi som jobbar (eller jobbade) i branschen, svara upp mot frågan, som vi inte kan förneka att vi får: ”Men du, Sofia, lånar folk verkligen fortfarande böcker?”

Det är väl konstigt, att vi står där med detta ”ifrågasättande” när vi har ett så viktigt uppdrag att fylla?

På andra håll, utanför Sverige, finns städer och universitet som uppenbart vill synas genom sina bibliotek. Framsynt lyfts nerslitna och outnyttjade spårområden bakom nerlagda tågstationer, hamnområden eller platser där stora vägar efterhand trängt ut varje möjlighet för människor att vara, just genom att bygga bibliotek. Århus, Birmingham, Wien och Amsterdam, alla är de exempel på städer där man sett, att runt biblioteksverksamhet kan man skapa spännande och intressanta platser. Biblioteket utvecklar en stad, en plats. Jag är inte övertygad om att bakom dessa mycket stora satsningar på mötesplatser för bildning, forskning och kultur, har man räknat eller kalkylerat på om utlånen kommer att gå upp eller ner. Det är nog andra mer svåranalyserade värden politiker och beslutsfattare utgår från här. Då behöver man invånarnas hjälp för att det ska lyckas. Varför? Jo, för att stadsutvecklare och arkitekter vet, att det är när människor vill vara på en plats som platsen blir intressant.

Platser skiljer sig inte mycket från texter på det viset, det intressanta uppstår när människor tar del av dem.

Återkommande hos många bibliotek som tagit omtag och jobbat med förnyelse, är ett tydligt och klart uttalat brukarperspektiv, där man vidgat brukar-begreppet från att omfatta låntagare och biblioteksbesökare till att faktiskt omfatta samhället. Föreningsliv, föräldragrupper, företagarföreningar, lokalt aktiva öppna och demokratiskt grundade sammanslutningar av andra slag, har inneslutits i själva utvecklingsprocessen och volontärer engagerats. När allmänheten är med och utformar verksamheten blir biblioteken mer relevanta för brukarna. Det är inte att urholka bibliotekets folkbildande uppdrag, tvärtom. Men det är lite att släppa taget.

Jag tror det är svårt att få statistiken att visa det vi vill säga: att biblioteken är viktiga i ett demokratiskt samhälle. Lånestatistik från boksamlingar går ohjälpligt ner i en värld där människor söker kunskap på så många fler sätt än genom att läsa i lånade böcker. Men det innebär ju inte att vare sig mediesamlingar eller platser och institutioner för att tillgängliggöra det samlade och aktuella vetandet blir mindre viktiga för det. Mycket i vår värld just nu talar för att det är tvärt om. Vi behöver platser där det faktiskt syns och upplevs att vi har och är ett gemensamt samhälle och att vi vill vara det utifrån alla människors lika värde.

Inom arkitektur och stadsutveckling finns flera exempel på hur man ser att just biblioteken kan vara sådana magneter som drar människor till sig och som har potential att föra staden och stadens befolkning framåt. Det finns uppenbart möjlighet att ta vara på den expansiva roll som bibliotek kan ha i ett modernt samhälle.

Jag tror heller inte att Margaret Atwood och Elif Shafak hade varit med och lagt sina bidrag till framtidens låntagare i ”The Future Library”, om de inte trodde på att människor också i framtiden kommer att söka sig till bibliotek och gemensamma platser för att läsa, utbyta tankar och känna samhörighet med människor de kanske aldrig annars skulle träffa.

Sofia Lenninger,

redaktionen@biblioteksbladet.se

1

Skriv ut