Transparens och debatt för att laga trasig tillit

Biblioteket värnar inte demokratin bara genom att finnas. Det krävs ett strävsamt och ibland konfliktfyllt arbete, skriver Sofia Lenninger.

Sofia Lenninger

redaktionen@biblioteksbladet.se

Jag hann knappt lägga ifrån mig årets julklappsbok, innan Anne Applebaums Demokratins skymning blev kusligt aktuell. Bara halvåret innan en hel värld analyserar vad som hände på Capitolium den 6 januari, ger hon ut sin personligt skrivna essä om de senaste 10 årens utveckling mot en allt tydligare polarisering av politiken, och demokratins försvagning till följd av denna. Det är en mörk bild hon tecknar. I land efter land har styret drivits mot ledare som inte alls står främmande för auktoritära inslag. 

Bakom utvecklingen hittar Applebaum inte ett enkelt svar, ingen samordnad aktion eller konspiration, men likväl en återkommande häxbrygd av stora mängder kunskapsförakt, systematiskt presenterade lögner och kålsupar-retorik. I alla samhällen, i alla tider finns det delar av befolkningen som längtar efter den ordning och reda som en auktoritär ledare kan förmedla. Men vi lever nu i en tid när de här strömningarna får betydelse, skriver Applebaum. Den polariserade politikens aggressiva tonläge streamad i sociala medier, de ständiga angreppen på att vetenskapligt grundade fakta inte är fakta, flödet av sanningar som obemärkt flyter samman med osanningar – allt detta kontrasterat av den långsamma, stegvisa beslutsprocessen bakom demokratiskt fattade beslut, domstolars rättssäkrande arbete, myndigheternas trögrörlighet som kommer sig av att offentlighetens rättsvårdande principer ska värnas. Strävsam byråkrati för att samla samförstånd, tillskrivs allt mindre  värde och blir därmed mer utsatt för att inte vara behövd, inte uppfylla vad den lovar, svag. 

Här lämnas många vilsna, utan förtroende för vetenskaplig forskning, intellektuella, journalister eller, för den delen, för själva moderniteten. Det som hänt och händer i USA, Polen och Ungern kan också hända här. Så klart är det viktigt att biblioteken i det här sammanhanget tänker över hur man inte själv blir en del av polariseringen. 

På SVT-play följer jag Vaccinkrigarna och två journalisters wallraffande arbete för att förstå upplägg och drivkrafter bakom Vaxxed, ett konkret exempel på systematiskt planlagd desinformation, i det här fallet runt vacciner. Vi får också möta en ung mamma, som inte vet vad hon ska göra, vad hon ska tro. Vad är bäst för det hon värnar allra, allra mest, sin fina lilla baby? Vaccinera eller inte? Genom kvinnans sätt att återge hur hon söker och sorterar information, hörs ekon från Vaxxedkampanjen. Hon pratar med BVC, men det är uppenbart att hennes förtroende för yrkesfolket där sviktar. Hon ser så mycket som motsäger deras information på andra håll. Att mässling dödar och att vaccin räddar liv, är inte fakta som räcker. 

Men, varför söker sig den oroliga mamman aldrig till den lokala kunskapsinstitution som biblioteket är? Det framstår aldrig som ett alternativ, vare sig för kvinnan eller de undersökande reportrarna.

När jag läser Anne Applebaum och tittar på Vaccinkrigarna, blir det tydligt inte bara hur viktiga biblioteken är som folkbildningsinstitutioner utan också vilka svårigheter biblioteken har med att nå ut med att vara just detta. Varför ska en tvivlande allmänhet lita på att just folkbiblioteket tillhandahåller en objektiv vägledning till kunskap? 

I senaste rapporten från SOM-institutet, som årligen mäter hur allmänheten  ser på svenska myndigheter och institutioner, uppmärksammas en åtskillnad mellan olika gruppers tilltro till biblioteken. Bland yngre, högutbildade och  storstadsbor ser tilliten till biblioteken ut att vara högre än bland äldre, lågutbildade och boende på landsbygd. I det här sammanhanget är det inte enbart mätbara skillnader i tillit som är intressant och oroväckande ur ett jämlikhetsperspektiv, utan om de här siffrorna visar på en över tiden växande klyfta mellan grupperna. Biblioteken har, liksom andra offentliga kunskapsinstitutioner, ett tillitsproblem som vi inte kan och inte får bort se ifrån. 

För att  de ska användas och utvecklas som lokala kunskapsinstitutioner och bidra till att motverka polarisering och inte öka den, är det viktigt att allmänheten har förtroende för att den vägledning som ges på biblioteken är relevant och att den tillhandahålls på ett objektivt vis. Grunden i ett förtroendeskapande arbete är transparens. 

Det finns ett dokument, välkänt för varje bibliotekarie, men förmodligen helt okänt för allmänheten, som skulle kunna bli ingången till en process där biblioteken både praktiserar demokrati (och därmed verkligen blir en del av den), och samtidigt gör till allmän kunskap på vilket sätt  de arbetar för att upprätthålla sin professionella neutralitet. Jag tänker på medieplanerna.

Genom medieplaner formulerar biblioteken de ställningstaganden som ligger bakom inköp och gallring, det vill säga vad som genom hela processen av urval blir kärnan och innehållet i ett bibliotek. Medieplanen borde därför vara lika känd hos allmänheten som det är känt var biblioteket ligger. Här övervägs hur beståndet ska svara upp mot aktuell samhällsdebatt, förväntningar på litterära upplevelser och aktuell kunskapsutveckling. Jag tänker, att för bibliotekens trovärdighets skull , borde medieplanen göras till föremål för allmänhetens inflytande. Låt arbetet med medieplanerna ske för öppen ridå och involvera allmänheten, författarna och bibliotekets alla intressenter. Se till att det finns beslut på hur åsiktsmångfald och yttrandefrihet tillgodoses och se till att någon princip om balans mellan åsiktsriktningar formuleras och upprätthålls. Sätt in en annons i lokaltidning varje gång det är dags att se över den.

Biblioteket är inte en institution som värnar demokratin bara genom att finnas. Biblioteket kan ha massor av genomtänkta projekt för att sprida kunskap i syfte att främja demokratin. Men demokratin behöver sin praktik, sin kultur av respekt för kunskap och andras perspektiv. Det är ett strävsamt och ibland konfliktfyllt arbete, det kräver sina kompromisser. Men detta arbete skulle kunna ge allmänheten ytterligare tillit till biblioteket som objektiv och relevant tillhandahållare av kunskap. Tilliten vinns inte utan inflytande, transparens och saklig debatt. Till på köpet får biblioteket massor av tillfällen att prata kunskap, fakta och vilseledande information. Kanske skulle både småbarnsföräldrar och journalister komma på att checka av om biblioteket kan vara en relevant aktör i sökandet efter hur man kan skaffa sig kunskap.

Sofia Lenninger var tidigare kultur- och bibliotekschef i Sölvesborg. Hon är nu doktorand i historia vid Lunds universitet.

Sofia Lenninger

redaktionen@biblioteksbladet.se

0

Skriv ut