Karin Linder om en frågeställning som ofta hörs i biblioteksvärlden. "Ett fegt sätt att genom låtsat problematiserande styra en framåtsyftande diskussion."

Karin Linder , Kanslichef i Svenska journalistförbundet, tidigare generalsekreterare i Svensk biblioteksförening

I arbetet med den nationella biblioteksstrategin fick vi ofta frågan – vad är egentligen ett bibliotek? Den ställdes av bibliotekarier som en retorisk motfråga och gärna på ett sätt som markerade att det var en interdisciplinär angelägenhet av rang.

Likaså diskuterades detta när vi arbetade med Svensk biblioteksförenings vision. Man sökte något slags minsta gemensamma nämnare som skulle ena de olika biblioteken inom sektorn och som i förlängningen skulle stärka biblioteksväsendet.

Genom åren har det här legat och gnagt. Jag har aldrig förstått frågan. Den följer en retorik som inte leder någonstans.

En varm dag i maj tillbringar jag en halvtimma i bokhandeln i Laholm. Lokalen är nästan planerad efter mina intressen, konst, skönlitteratur och biografier. Köplusten går igång och önskan att bygga sommarens bokhög vinner över mitt eget inköpsstopp. Bokhandlaren kan sitt jobb och sina böcker och den förväntan hon bygger upp påminner lite om ungdomsårens traditionella bokrea 24 februari. Böckerna jag köpte då fyllde lika mycket mitt läsbehov som önskan om att briljera med en bokhylla med personliga och väl valda titlar. Det jag inte kunde uttrycka om mig själv skulle min bokhylla kompensera för.

En av böckerna jag får med mig från Laholm är El infinito en un junco av Irene Vallejo. Den svenska titeln är mindre poetisk: Papyrus – om bokens födelse i den antika världen. Irene Vallejo berättar bokens historia, det skrivna ordets tillkomst och dess utveckling genom seklen. Varje kapitel bygger på djup kunskap och mängder av historiska källor. Hon berättar om tillblivelsen av biblioteket i Alexandria. Det första biblioteket i sitt slag som hyste böcker i alla ämnen, skrivna i olika delar av den kända världen och med en ambition att äga alla existerande böcker. Biblioteket som fullkomlighet.

Vallejos kulturhistoriska berättelse är fantastisk och igenkänningsfaktorn i mycket av det historiska materialet blir genom hennes personligt skrivna text lika samtida som en dag på Twitter. Vår vilja att positionera oss med hjälp av ord och böcker är beständig sedan Alexander den stores tid.

Med Vallejo i tankarna blir frågan om vad ett bibliotek egentligen är både pretentiös och dum. Den amerikanska biblioteksgurun David R Lankes argumenterar för ett bibliotek baserat på kunskap och lärande snarare än viljan att samla allt. Han bygger sina bibliotekstankar kring emancipation och förmågor hellre än statiska samlingar. Ett slags bibliotek med en tydlig plats för invånare i samhället och med ett ansvar att fördela kunskaper likvärdigt. De senaste årens biblioteksdiskussioner utgår till stora delar från Lankes och det kompenserande uppdrag skol- och folkbibliotek kan ta ansvar för.

Ofta ställs samlingar mot aktivitet och digitalitet. Formatet blir viktigare än verksamheten och syftet. Jag kan inte se att de två föreställningarna om bibliotek står i motsats till varandra. Båda grundar sig på makt och maktfördelning med ambitioner till förändring och evighetslånga perspektiv. Jag rycks lika mycket med av Vallejos lärda bibliotekstankar som Lankes mer argumenterande ”new librarianship”. Däremot förstår jag allt mindre hur man kan ställa sig frågan om vad ett bibliotek egentligen är.

Men så plötsligt inne i bokhandeln i Laholm förstod jag plötsligt. Frågan är helt retorisk. Syftet är inget annat än att vara interdiciplinär. Utomstående göre sig icke besvär. Även det en fråga om makt.

Det är ett fegt sätt att genom låtsat problematiserande styra en framåtsyftande diskussion.

Karin Linder , Kanslichef i Svenska journalistförbundet, tidigare generalsekreterare i Svensk biblioteksförening

3

Skriv ut