Prenumerera på vårt nyhetsbrev
De viktigaste nyheterna direkt i din inkorg!
En obalans som inte väcker reaktioner
15 sep 2021 • 2 min
Kvinnor dominerar biblioteken. Men medan andra samhällsaktörer agerar för att ändra sådana skevheter, tar bibliotekssektorn det med ro. Varför? undrar Biblioteksbladets chefredaktör i sin ledare i det aktuella numret av tidningen, som helt ägnas åt könsobalansen på biblioteken.
Biblioteket i Ockelbo är unikt. Där är tre av de fyra anställda män.
Så ser det, enligt Kungliga bibliotekets statistik, inte ut på något annat svenskt folkbibliotek, bortsett från filialen i Våxnäs i Karlstad där det inte jobbar någon kvinna alls.
Annars är kvinnodominansen total.
”… det är svårt eftersom könsfördelningen inte problematiseras eller diskuteras särskilt mycket”, säger bibliotekschefen Lasse Persson i reportaget från Ockelbo i senaste numret av Biblioteksbladet, om möjligheterna att skapa mer balans i sektorn.
På andra samhällsfält brukar det ena eller andra könets dominans betraktas som något negativt. Följaktligen finns det många exempel på strategier för att få fler kvinnor att bli ingenjörer och brandmän, eller fler män att jobba inom förskolan och i vårdens omsorgsyrken.
Men i bibliotekssektorn tycks obalans varken väcka oro eller några andra känslor. ”Jag tror att vi bara har accepterat att det blivit så här”, säger Lasse Persson i Ockelbo.
Frånvaron av problematiserande och långsiktigt arbete för att ändra sektorns strukturer är förvånande för en sektor som både av sig själv och delar av omvärlden tillmäts särskild betydelse, inte minst om att med sin blotta existens slå vakt om demokratiska värden.
Men är det verkligen möjligt att göra det utan en bemanning som bättre speglar hur samhället är sammansatt?
Knappt halva Sveriges befolkning besöker någon gång per år ett folkbibliotek. Skulle personal med högre grad av representativitet – inte bara avseende kön utan också när det gäller språk, religion och etnisk härkomst – kunna locka fler?
Skulle fler män göra det lättare för landets pojkar – som läser allt mindre och ligger efter flickorna i snart sagt alla skolämnen – att hitta mening och trygghet där?
Om någon part ska lastas för skevheterna så är det arbetsgivarna. I senaste numrets reportage om de många bibliotek i landet där män helt lyser med sin frånvaro, säger bibliotekarien Katarina Hellstrand att kommunpolitikerna, som har det yttersta arbetsgivaransvaret i Köping där hon jobbar, aldrig visar engagemang för biblioteket.
”Att vi faktiskt är en global demokratirörelse pratar de nog aldrig om på kommunfullmäktigemötena.”
Ansvaret för sektorns strukturer vilar även på de lärosäten som utbildar bibliotekens personal. Trots att könsobalansen slår igenom redan i ansökningarna görs inte mycket för att bredda rekryteringen till utbildningarna, visar Biblioteksbladets granskning.
Det är inte nödvändigt att vara likgiltig, uppgiven eller handfallen. Kungliga Tekniska Högskolan vänder sig till flickor på mellanstadiet för att locka fler att sikta på ingenjörsyrket. Och till Volvo i Köping, några minuters bilväg från biblioteket, bjuds flickor i åttan varje år in under ett par sommarlovsveckor.
Ytterst är dessa satsningar egennyttiga: att utbilda eller anställa de bästa ingenjörerna, ger fördelar.
Hur skulle bibliotekssektorn utvecklas om den attityden fick genomslag även där?
Biblioteksbladet nummer 3, 2021, finns att läsa som e-tidning här.
Det här är anekdotiskt men:
När jag studerade (BIV) så var vi många som var nervösa när det gällde jobb. En manlig klasskompis sa till mig att det var svårare att få jobb som man, men då man väl får jobb så blir man chef.
Jag har aldrig riktigt trott på det, men å andra sidan kan jag konstatera att för mig så blev det faktiskt precis så.
Jag tror att det är bra att frågan lyfts. Det kan vara så att mycket rekrytering sker i personalgrupper på små orter där också tjänsterna är mer allmänna och i större orter med lite högre rekryteringskrav är könsfördelningen en större fråga samtidigt som tjänsterna mer preciserade. Konsekvensen blir att urvalet för de större orterna är beroende på mindre orter (man efterfrågar arbetslivserfarenhet) samtidigt som det kanske är lättare för de män som väl tagit sig in i branschen att hamna på mer specialiserade tjänster? Och som chef då förstås. Av oklar anledning.
Anekdotiskt evidens i och för sig men det vore väldigt intressent med en större undersökning.
Jag tror att alla vill se balans både ur ett rättsvise och nyttoperspektiv.
Bra att det lyfts. Hade även varit bra att problematisera hur det ser ut på chefsnivå. Hur stor andel män respektive kvinnor som är chefer och specialister och varför. Har en känsla av att det finns en oproportionerlig övervikt av manliga chefer på biblioteken i förhållande till det totala antalet manliga bibliotekarier. Beror det på att kvinnor inte vill eller inte är tillräckligt kompetenta eller beror det helt enkelt på att det är svårare för kvinnor att bli chefer, att de måste prestera mer och bättre, bedöms och döms hårdare, straffas hårdare för misstag och så vidare. Detta verkar inte heller ses som ett problem.
Jag har gått och fundera lite på den här artikeln. Vem är det som anställer bibliotekschefer egentligen? Är det kulturchef/kommunchef och hur ser könsfördelningen ut där? Det är väldigt många aspekter av yrket där man i alla fall skulle behöva ha en diskussion. Vårt kulturuppdrag exempelvis.
När jag pratar med ungdomar så brukar jag ibland berätta hur jag som liten kille uppvuxen i Malå kanske intellektuellt förstod att det fanns jobb som psykolog, forskare eller bibliotekarie men känslomässigt hade jag fastnat vid att man skulle jobba på sågen, truckförare etc… Det är enormt viktigt med manliga och kvinnliga förebilder inom alla yrken.
Ganska förvånande att det inte tyck betraktas som ett problem. Från andra områden vet vi ju och har fått lära oss att tolerans för könsobalans (och den underliggande synen på professionen) på ett område normaliserar det på ett annat.
Jag kan inte påstå att jag i vardagen upplever det som ett problem att jag som man utgör en minoritet på min arbetsplats (och alltid har gjort sedan jag började inom yrket), men det är klart att det är bra med åtminstone någon man på varje bibliotek. Det kan ju, generellt sett, bidra till lite andra perspektiv på inköp och verksamhet. (Och jag syftar inte enbart på att manlig personal antagligen innebär fler böcker om andra världskriget…)
Men varför är då inte fler män intresserade av att jobba på bibliotek? Ja, till att börja med så är det väl ganska naturligt att ett yrke som framförallt handlar om att hantera böcker blir kvinnodominerat när nu kvinnor står för den överväldigande majoriteten av all bokläsning. Vill biblioteken ha litteraturkunnig och entusiastisk personal är det helt enkelt bland kvinnor man huvudsakligen finner denna. Det är nog inget vi kan göra åt detta på kort sikt.
Lika naturligt är att den låga lönen skrämmer bort många män. För det finns väl knappt någon grupp (kanske socionomer?) som har lägre lön i förhållande till sin utbildningsnivå än vad vi bibliotekarier har. Och jag vet att många inte vill låtsas om det, men hög lön för en man handlar inte bara om att ha pengar att spendera utan också i högsta grad om hans chanser på kärleksmarknaden. Tjänar du inte bra, i förhållande till din utbildningsnivå, ökar risken för att du aldrig ska kunna bilda familj markant. (Se t.ex.: https://fof.se/tidning/2018/8/artikel/farre-man-blir-pappor) Att över hälften av alla manliga kollegor jag haft inom biblioteksvärlden varit ungkarlar är alltså knappast en slump, även om det förstås också finns andra faktorer bakom detta förhållande (jag själv hade tyvärr varit ett hopplöst fall om jag så varit miljonär).
Med allt detta sagt så tror jag dock att vad vi verkligen skulle behöva diskutera mer när det gäller obalanser inom bibliotekariekåren är politik och inte kön. Fast idag hänger förstås det ena tydligt ihop med det andra.