Risken för smittspridning fick många andra länder att stänga biblioteken tidigt. I skrivande stund har inget sådant samlat beslut fattats i Sverige, trots att personalen möter många människor utan att kunna skydda sig som i vården. Rimligt?

På eget initiativ har många bibliotek försökt minska smittorisken genom att vidta olika åtgärder: möbleringen har gjorts glesare (fysisk distans), möjligheten att låna datorer har begränsats (smittspridning via tangentborden) och delar av verksamheten har på olika sätt flyttats utanför lokalerna, som i Höganäs. Skulle tydligare riktlinjer från myndigheterna ha gjort det enklare att fatta beslut av den här typen?

På nätet har det florerat rykten och falska påståenden om coronaviruset – det talas till och med om påverkansoperationer från andra länder. Hur har denna MIK-utmaning egentligen tacklats?

Sverige har under smittoutbrottets första fas agerat senare och mindre resolut än andra länder (det kommer att visa sig om strategin varit riktig eller inte). Den som varit medveten om skillnaden, har kunnat ta tidiga egna initiativ för att skydda sig själv och motverka smittspridning. Vilken betydelse ska biblioteken ha för möjligheten till detta individuella ansvarstagande?
I sinom tid kommer vi att kunna fundera över dessa och andra frågor, men först har vi en kris att rida ut.

Ta hand om er.