KB:s lektion i förakt mot fria medier

Just nu diskuteras samhällets förhållande till innehållet i media och forskning. Stat, kommun och myndigheter ska hålla sig på avstånd. Det gäller även Kungliga biblioteket.

Thord Eriksson, chefredaktör och ansvarig utgivare,

thord@biblioteksbladet.se

Låt endast ansvarstagande redaktioner vars journalistik präglas av hög kvalitet, ta del av offentligt mediestöd.

Det här är ett aktuellt förslag från Myndigheten för press, radio och tv som säkert kan verka vettigt. I synnerhet som ”ansvarstagande” i sammanhanget betyder att inte sprida felaktig eller manipulerad information och att avstå från publiceringar som vilseleder kring etablerad vetenskap och kunskap.

Men förslaget är i själva verket väldigt kontroversiellt – den som inte förstår varför är med största sannolikhet inte journalist.

”En myndighet bör inte och kan inte recensera journalistik utifrån vad som är vilseledande och falsk bevakning av till exempel vetenskapsfrågor”, sa Thomas Matsson, tillförordnad vd för branschorganisationen Tidningsutgivarna, till radioprogrammet Medierna för ett par veckor sedan.

Förslaget har nyss varit ute på remiss och yttrandena visar att fler delar Mattssons uppfattning: Svenska journalistförbundet, Utgivarna, Sveriges tidskrifter, Publicistklubben – alla tunga medieinstanser är kritiska. ”… en indirekt inskränkning i den grundlagsskyddade yttrandefriheten”, skriver till exempel Svenska journalistförbundet i sitt remissvar.

Det finns ett annat likartat exempel just nu:

I regeringens aktuella forskningsproposition föreslås att all vetenskap ska bedrivas utifrån ”den värdegrund som gäller”, vilket kanske vid första anblicken kan verka lika sympatiskt som tankarna om att bara stötta kvalitativa och ansvarstagande medier.

Men även dessa formuleringar är på goda grunder ifrågasatta:

”Vad händer den dag som värdegrunden plötsligt ändrar sig, kanske med en demagog till statsminister?”, skrev professorerna Christina Moberg och Lars Hultman nyligen på DN debatt. Deras varning handlar om att subjektiva och föränderliga normer kan hota den akademiska friheten – en problemformulering som starkt påminner om publicisternas farhågor om de föreslagna reglerna för mediestöd.

Det finns kanske en dunkel logik i den oreflekterade auktoritetstro och uppenbara skepsis mot journalistik som KB demonstrerar

Bristande insikt om när samhället överträder gränserna för det passande kan också hittas i biblioteksvärlden.

I slutet av förra veckan belönades Kungliga biblioteket med Internetstiftelsens och Källkritikbyråns utmärkelse Det gyllene förstoringsglaset, som ges till personer och organisationer som gjort ”enastående insatser för källkritik och kritiskt tänkande på nätet”. KB får priset för initiativet att under en tid förra året göra det digitala tidningsarkivet fritt tillgängligt och för sitt arbete med Digiteket, alltså den uppskattade kompetenshöjande webbresurs som under några år byggts upp med hjälp av extramedel från staten och som i budgetpropositionen i höstas fick klartecken att fortsätta i några år till.

Vad finns det att lära sig om källkritik där?

Den som söker efter begreppet på Digitekets webb får många träffar, men väljer kanske lektionen Coronainfodemin – Ett lackmustest på din motståndskraft mot falsk information, eller kommer dit via länken på Statens medieråds webbplats.

Lektionen innehåller metoder för att hantera och orientera sig i informationsmängden, utlovar KB. Målet är att det ska bli lättare att ”undvika än mer stress och oro”. (Möjligen är det lite oväntat att just KB, med ett bestånd som fyller uppemot tjugo hyllmil, beskriver tillgång till information som ett problem.)

Efter ett inledande avsnitt kommer det reflektionsfrågor:

”Har ni i arbetslaget diskuterat vilken information det är lämpligt att ni förser människor med?”

”Ger ni för lite information eller kanske för mycket?”

Den som tvekar över vilket svar som är det rätta på den sistnämnda frågan, får i ett senare avsnitt hjälp på traven genom följande instruktion:

”Välj ett par nyhetskällor, till exempel P1 och välj bort resten.”

Fler tips från KB:

I synnerhet bör man handskas särskilt varsamt med ”sensationalistiskt inriktade massmedier”. (Kvällspressen? I så fall ett nyansfattigt och fördomsfullt avfärdande.) Och den som vill informera sig om pandemin rekommenderas att röra sig i myndigheternas riktning:

”Gå till Folkhälsomyndighetens webbsida om du vill veta mer.”

Kortfattat går KB:s källkritiska riktlinjer alltså ut på att undvika det mesta som media producerar om pandemin och att vända sig till ett annat statligt organ för att orientera sig.

När blev mångfald sämre än få källor?

När blev myndigheter absoluta garanter för förmedling av det främsta kunskapsläget? (Diskussionen om munskyddens effektivitet är bara ett tydligt exempel på att den som önskat orientera sig för att förstå läget, har behövt söka kunskapen på fler håll.)

Det finns kanske en dunkel logik i den oreflekterade auktoritetstro och uppenbara skepsis mot journalistik som KB demonstrerar – men främjar det verkligen fri åsiktsbildning? Gagnar det demokratisk utveckling? Och framför allt:

Är det den statliga myndigheten KB:s sak att sätta sig till doms över arbetet som utförs av etablerade medier?

Det hela är högst genant och helt obegripligt – inte minst i ljuset av att Digiteket i övrigt verkar gediget och genomtänkt. Förmodligen har inte KB:s ledning begrundat de tips man sprider. Inte heller kan någon ansvarig på Statens medieråd ha tagit en närmare titt på dem.

Det är de enda tänkbara förklaringarna till att lektionen ännu ett år efter publiceringen ligger kvar på KB:s webb och att Statens medieråd fortsätter att länka till den.

Thord Eriksson, chefredaktör och ansvarig utgivare,

thord@biblioteksbladet.se

2

Skriv ut