Prenumerera på vårt nyhetsbrev
De viktigaste nyheterna direkt i din inkorg!
Mänsklighetens ödesfråga – var är biblioteken?
25 nov 2021 • 2 min
Bibliotek gör gärna anspråk på att kunna göra nytta när samtidens svårigheter ska lösas. Rasism, hotad demokrati, till och med gängvåld, få frågor är främmande. Så varför är de så osynliga i klimatkrisen?
På väg mot något annat.
Rubriken på förstasidan av det nya numret av Biblioteksbladet hade varit lika giltig på en tidning för en allmän läsekrets. För när samhället ställer om är det naturligtvis inte bara biblioteken och deras personal som måste uppdatera eller skaffa helt nya roller.
Enligt FN:s klimatpanel har världen mindre än tio år på sig att reducera klimatutsläppen från dagens nivå till noll, om det ska finnas en chans att begränsa den globala uppvärmningen till 1,5 grader.
Bibliotek brukar inte vara blygsamma i sina anspråk på att vara av betydelse när samtidens stora frågor ska lösas. Rasism, jämställdhet, hotad demokrati, informationsattacker, till och med gängvåld – buden är många om var det är möjligt att göra nytta.
Därför är det märkligt att sektorn hittills inte har gjort sig mer synlig i anslutning till mänsklighetens största fråga.
Men nu sker faktiskt förändring. När Iflas generalsekreterare Gerald Leitner talade vid klimattoppmötet i Glasgow som nyligen avslutades, var det första gången en biblioteksrepresentant framträdde i det sammanhanget. Leitners budskap var att det behövs strategier för att bygga en värld med tillräcklig motståndskraft att tackla klimatkrisen och kraven på förändringar den leder till.
»Därför vill biblioteken och Ifla – som deras globala röst – driva på för läskunniga, informerade, delaktiga och motståndskraftiga samhällen«, sade Leitner och utlovade att miljontals bibliotek världen över står beredda att bidra till arbetet.
Inom just Ifla var det först nyligen som miljö och klimat växlades upp från att avhandlas i en intressegrupp till att hanteras av en kommitté med 20 ledamöter.
»Att vi fått en officiell status så sent säger något om hur nya klimatfrågorna är för biblioteken«, konstaterar kommitténs ordförande Harri Sahavirta i det nya numrets reportage från Finland.
Är det tvekan hos personal på bibliotek, framkallad av oro över att beskyllas för aktivism, som förklarar den låga profilen här i Sverige? Karolina Andersdotter, tjänstledig från Uppsala universitetsbibliotek för att doktorera i informationsvetenskap, funderar i de banorna i en annan artikel.
»De hamnar i en stor osäkerhet om vad de får och vad de inte får göra, vilket är olyckligt.«
Karolina Andersdotter avslutar sitt resonemang med att konstatera det som alla känner till men många nog drar sig för att uttrycka av rädsla för att självklarhet kan låta banalt:
»Vi har bara en värld och en planet.«
Men mindre än ett decennium innan 1,5-gradersmålet spräcks och vi fortsätter vidare ut i ovissheten, finns det inget banalt i den meningen. Den ger bara en isande visshet om situationens allvar.
Jag hoppas att det nya numret av Biblioteksbladet kan bidra med några idéer om sektorns fortsatta utveckling i en tid då omställning är nödvändigt.
FÖR ÖVRIGT:
Vid förra årets presentation av höstbudgeten meddelade kulturminister Amanda Lind att hon under det kommande riksdagsåret hoppades lägga fram en nationell biblioteksstrategi.
Men någon strategi dök inte upp under 2020 och första halvan av 2021. Från kulturdepartementet har beskedet hela tiden varit att frågan bereds.
När det i september åter var dags för presentation av en höstbudget fick Lind en fråga om förra årets besked.
– Det var min ambition då att vi skulle få biblioteksstrategin på plats, men sedan har pandemin tagit oerhört mycket kraft och energi. Arbetet pågår fortfarande och om jag ska våga ge någon ny utfästelse så är vårt mål att lägga fram biblioteksstrategin innan det här årets slut, sa ministern till Biblioteksbladet.
Det sista hoppet om detta löfte släcktes i veckan när riksdagen röstade fram en SD-förhandlad budget.
Hela Biblioteksbladet nummer 4, 2021 hittar du här.
Nej! Nej! Nej! Biblioteken ska vara bibliotek och inget annat. Vi bör inte riskera vår trovärdighet genom någon som helst form av aktivism, där vi ändå har små förutsättningar att påverka annat än ytterst marginellt.
(Det är sorgligt att så många inom sektorn inte längre tror att vi bidrar till en bättre värld genom att helt enkelt utföra vårt kärnuppdrag…)