I biblioteksvärlden pratas det ofta om bibliotekens betydelse – men samtalet förs nästan uteslutande bland likasinnade på insidan. Från utsidan är det ofta svårt att höra och tolka det som sägs. 

Thord Eriksson, chefredaktör och ansvarig utgivare

thord@biblioteksbladet.se

I början av förra året intervjuade jag Richard Ovenden, chef för det Bodleianska biblioteket vid Oxforduniversitetet i Storbritannien. 

”Vi”, sa han och syftade på alla som jobbar i bibliotekssektorn, ”måste bli skickligare på att tala om och för det arbete som bibliotek och arkiv gör. Vi måste engagera oss mer i den offentliga debatten.”

Jag har tänkt på dessa ord under arbetet med den senaste utgåvan av Biblioteksbladet, som på tröskeln till årets valrörelse kallas ”det politiska numret”. 

Sedan 2019 följer jag biblioteksvärlden från utsidan och har förstått att det är en plats där det pågår ett ständigt samtal om denna världs samhällsbetydelse. Men samtalet förs nästan uteslutande bland likasinnade på insidan. Från utsidan är det svårt att höra och inte alltid lätt att tolka det som sägs. 

Det är samtidigt tydligt att det finns en vilja att kommunicera vad bibliotek kan bidra med i samhället. Men de flesta tycks snegla på varandra och undra vem som ska kliva fram och höja rösten. Vem skriver debattartikeln i lokaltidningen? Vem siktar på DN debatt?

Nu invänder säkert någon att Svensk biblioteksförening skriver artiklar och att folk därifrån ibland hörs på radio och syns i tv – och självklart, fattas bara annat! Lobbyism är en av föreningens kärnuppgifter.

Andra påpekar kanske att det faktiskt publicerades en artikel om bibliotek på just DN debatt för bara några veckor sedan. Texten var en kraftfull argumentation för det demokratiskt nödvändiga i att digitalisera det tryckta kulturarvet och att skapa en nationell plattform för e-medier: 

”Den som söker efter information på nätet kommer inte åt bibliotekens skatter utan riskerar att hamna på desinformationens skräphög.”

Artikelns skribent var dock inte en person från biblioteksvärldens inre utan Erik Fichtelius, som förvisso var samordnare av Kungliga bibliotekets nationella biblioteksstrategi, men är journalist till yrket.

Vad skulle det ha för betydelse om biblioteksvärlden var mindre introvert? 

Jag tror att en självklart plats i det politiska samtalet under ett valår skulle höja den allmänna kunskapen om biblioteks betydelse och möjligheter. Jag är också övertygad om att detta vore ett skydd mot de värsta dåraktigheterna, som när S-ledda Uppvidinge beslutar att skära nästan halva kommunens biblioteksbudget. Och det skulle göra småtafsandet på bibliotekens professionella handlingsutrymme, särskilt synligt i en kommun som SD-ledda Sölvesborg, mindre tänkbar.

I intervjun med Richard Ovenden pekade han på en annan kulturarvssektor, museivärlden, och beskrev dem som jobbar där som skickliga i offentligheten. 

”Det gäller däremot sällan bibliotekarier och det måste absolut förändras”, sa han.

Han hade förstås helt rätt.

Thord Eriksson, chefredaktör och ansvarig utgivare

thord@biblioteksbladet.se

0

Skriv ut