Svårt läge för biblioteken – men politikerna duckar för frågorna
4 mar 2026 • 2 min
Biblioteksbladet årliga enkät till folkbibliotekens chefer visar en sektor där hälsoläget inte alltid är på topp. Därför har vi många frågor till politiker – som ofta väljer taktiken att hålla tyst.
Bibliotekens hälsoläge är inte på topp, men politiker undviker att svara på pressens frågor.
Det nya numret av Biblioteksbladet handlar om fenomen, tendenser och förhållanden som kunde ha sett ut på andra sätt – om de folkvalda velat det.
Därför kallar vi tidningen för Numret om politik.
Inte bara för att det råkar vara valår, utan ännu mer för att frågorna är viktiga och har betydelse för biblioteken.
Resultatet av den enkätundersökning som vi årligen skickar till landets 290 folkbibliotekschefer är utgångspunkt för flera artiklar.
Vi har fått 229 svar vilket motsvarar en frekvens på nästan 80 procent.
Att det är fler än något tidigare år kan förstås vara en slump. Men jag tolkar det istället som att fler än vanligt har behov av att berätta om en allt svårare situation.
Enkätsvaren bär vittnesmål om krympande resurser, om lokalpolitiker med tvivelaktigt förhållande till armlängds avstånd och om hur biblioteken berörs när studieförbundens statliga anslag minskar.
Vi har sedan vänt oss till ansvariga beslutsfattare med en lång rad frågor – och en känsla av att ställa dem för hela bibliotekssektorns räkning.
Problemet är att politikerna sällan har varit särskilt intresserade av att prata.
Jag har tappat räkningen på alla gånger sedan regeringsbildningen hösten 2022 som vi bett om att få intervjua kulturminister Parisa Liljestrand om folkbibliotekens situation. Alltid har det saknats utrymme för oss i kalendern, även när vi varit beredda att ge henne möjligheten att svara i språnget, på väg mellan andra åtaganden.
Jag har noterat att hon däremot har lyckats pressa in deltagande i faktaförvillaren Henrik Jönssons kanal på Youtube och i den högerpopulistiska podden Sista måltiden.
Frågan om intervju upprepades förstås under arbetet med den här tidningen. Ännu en gång blev det nej.
Vi ville också tala med utbildningsminister Lotta Edholm, om studieförbunden och pliktlagstiftningen. Även från henne har svaret blivit nej.
En liten specialtidskrift kan kanske inte förvänta sig samma tillträde till makthavare som stora redaktioner. Men även de får nobben. För intervjuprogrammet 30 Minuter i SVT krävdes det under ett års tid 16 förfrågningar om intervju innan klimatminister Romina Pourmokthari till slut kom till studion.
Taktiken att inte utsätta sig för kritiska frågor känns igen från andra sidan Atlanten. Trump-administrationen nonchalerar och utestänger vissa medier, favoriserar andra – och ger sig på de misshagliga med hot om stämningar.
Där är vi inte än, men något delar vi redan med USA där censurlagar breder ut sig och bibliotekarier i flera delstater riskerar straff för att de gör sitt jobb:
Bibliotekens hälsoläge är inte på topp.
Även framöver kommer det att finnas frågor om det, oavsett hur det går i valet i höst.
Och vi kommer att fortsätta be om svar.
3 kommentarer
Finns enkäten och svaren någonstans att läsa?
Vänligen
Hej, nej, vi publicerar inte själva grundmaterialet.
Är det inte lite faktaförvillande att avfärda Henrik Jönsson som faktaförvillare? Jag menar, helt klart har han haft fel ibland och helt klart är allt han gör färgat av hans politiska övertygelse, men skiljer han sig därigenom på något väsentligt sätt från DN:s och Aftonbladets ledarredaktioner? Givetvis inte! Och att Sista Måltiden skulle vara ”högerpopulistisk” har jag väldigt svårt att se. Chang Frick är förvisso själva personifikationen av högerpopulism och Omar Makram försvarar ganska ofta åsikter vilka vanligen återfinns inom den ideologin, men att stämpla Ashkan Fardost, Mustafa Panshiri och Hanif Azizi som ”högerpopulister” tänjer verkligen på begreppet. – Och är inte detta illustrativt för varför medlemmar av en högerregering är tveksamma till att låta sig intervjuas mer än nödvändigt i traditionella medier? Allt för ofta kan ju medias representanter inte låta bli att ge uttryck för sitt ogillande av regeringen eller dess väljare och ideologiskt närstående debattörer, vilket får allt tal om ”saklighet” och ”objektivitet” att klinga falskt.