Kollegan satt mitt emot mig i soffan i Svensk biblioteksförenings monter på Bokmässan och sa att han inte har tid med sociala medier. Hur skulle han ha det? Han jobbade ju, inte sällan mer än heltid, och dessutom hade han börjat plugga konstvetenskap vid sidan av. 

”Men alltså du”, försökte jag. ”Hur kan du ­hinna inte ha sociala medier?” Med dem kan man ju hålla koll på hela släkten och alla gamla vänner på mindre än fem minuter per dag. Medan man sitter hemma och jobbar med annat.[fakta id=”18723″]

Själv var jag uppslukad av det nya jag lärt mig av Internetstiftelsen under arbetet med det här numret. Att ett av problemen när folk säger att de inte är intresserade av internet är att de helt enkelt inte vet vad som finns där. För hur kan man annars säga att man liksom är ointresserad av alla världens böcker, tidskrifter, tidningar, filmer, teve, radio, poddar, uppgifter, samtal och diskussioner?

Jag likställde raskt Facebook med internet och tog det ett varv till. ”Man kan använda dem i jobbet också, till och med jobba snabbare. ”Hitta kontakter. Nå ut.”

Men kollegan lät sig inte bevekas. Han var verkligen inte intresserad.

Det är faktiskt den vanligaste förklaringen till att en del svenskar inte deltar i det digitala samhället – att de inte är intresserade.

Men samhället ger sig inte med det. För när det gäller internet och medborgare så ­handlar det om pengar. Och när myndigheterna tävlar i effektivisering så måste vi individer hänga med. Ve den som inte kan läsa skolans fredags­brev i Schoolsoft-appen. Ve den som inte har ett bank-id när recepten på läkemedel ska förnyas. Straffet är obönhörligt: en evighet i telefonkö.

De som inte alls kan eller vill delta i det digitala samhället hamnar i alla fall ofta på biblioteket. De tillhör inte sällan bibliotekens prioriterade målgrupper. Och i informationsdisken får de faktiskt hjälp när ingen ­annan hjälper. Men det är mysko att folkbiblioteken ska betala notan för Skatteverkets vinst.

I höst står biblioteken redo för nya strategier. Regionbiblioteken håller digidelkonferenser, det skrivs ansökningar om att starta digidelcenter (ni har redan läst om Motala och Helsingborg) och den digitala kunskapsnivån ska höjas också inom kåren. Läs allt om planerna i temat på sidorna 13-19.

Min kollega från bokmässan behöver dock ingen åtgärd. Jag har kollat. Man kan inte slippa det digitala samhället, men man slipper vara på Facebook om man inte vill.

Det säger i alla fall professorn i statsvetenskap Elin Wihlborg på sidan 17. Jag tar lite skamset tillbaka allt tjat.