Det är inte så att jag har någonting emot nyutkommen litteratur och uppmärksammade författare. Det har jag inte alls. Egentligen....

Det är inte så att jag har någonting emot nyutkommen litteratur och uppmärksammade författare. Det har jag inte alls. Egentligen.

Trots det händer det allt oftare att jag väljer bort, kanske bra, böcker för att jag redan har hunnit tröttna på dem innan jag ens har öppnat dem. De har helt enkelt synts för mycket. Känns redan lästa. En författare som samma vecka sitter i Babels soffa, gästar Skavlan, är på bokradion, pryder framsidan på DN:s boklördag och djupintervjuas i Vi Läser med exakt samma svar på exakt samma frågor, blir inte längre intressant.

Så många fantastiska böcker att skriva om, så många spännande författarskap, möjligheter till variation och mångfald och olika vägar att gå och så väljer ändå nästan samtliga kulturredaktioner att springa åt samma håll samtidigt. Varför är det så? Är det inte väl fantasilöst och lite oroväckande? Och vem var det som till att börja med pekade åt vilket håll vi alla skulle titta? undrar jag. Förlagens skickliga marknadsavdelningar?

Jag kan nästan se framför mig hur det går till när en kombinerad brist på tid och pengar och en önskan att inte missa det senaste och ligga rätt i tiden, gör att man lättad tackar ja till en intervju med den stora författaren som förlaget erbjuder. Hen är ju känd, hen är ju aktuell, och de hundra andra boknyheterna vi kunde ha valt att fokusera på är det ju ändå ingen av oss som hinner läsa, just nu. Men vad leder den här ängsligheten till? Vems ärende springer man egentligen?

Detta massiva pådrag under en kort tid sker dessutom oftast i samband med ett boksläpp, vilket gör att boken som alla pratar om faktiskt är en bok som väldigt få har hunnit läsa. De läsarsamtal som möjligen kan uppstå i tevesoffan eller under lördagsfrukosten stannar oftast vid frågan – Ska jag köpa den?

Några lördagar senare är den redan gammal.

Jag kan längta efter läsarnas röster, efter en mångfald av läsupplevelser bland gammalt och nytt, efter en nyfikenhet på det inte redan säljande och bekanta. Men då får man söka sig till bloggarna, till bokcirklarna, och förstås, till biblioteken!

Visst ska biblioteken köpa in de storsäljande författarna och kunna erbjuda veckans snackis, men jag tycker om tanken på att boken på biblioteket får ett längre liv och att en läsare, som aldrig såg på Babel under den korta vecka som just den här boken syntes överallt, kan bli tipsad om den av en bibliotekarie tio år senare, helt enkelt för att det är en bra bok och därför alltid aktuell.

Biblioteken kan lyfta litteratur som ligger vid sidan av synfältet, förmedla av lust inför det väsentliga snarare än det nya. Istället för Fifty shades of grey kan vi skylta med Rut Hillarp, ställa Thomas Mann bredvid Jonas Gardell och Elin Wägner jämte Nina Björk. För att en läsare ska känna förtroende för den som förmedlar litteratur krävs en integritet vid urvalet, och att läsarna och de läsupplevelser som böckerna ger är i fokus. Det kräver förstås läsande bibliotekarier.

Men tills den dagen media anställer en bibliotekarie för sin bokbevakning och vi inte behöver läsa ännu en ”exklusiv” intervju med John Irving eller Bodil Malmsten är biblioteken kanske vår sista utpost mot ängsligheten och likriktningen.