Om att ta plats

Jag vet vad det nya trendordet är när det gäller att definiera bibliotek! Ett tag var det informationskompetens, sedan mötesplats,...

Jag vet vad det nya trendordet är när det gäller att definiera bibliotek! Ett tag var det informationskompetens, sedan mötesplats, sedan den digitala klyftan, och någon gång i tiden handlade det säkert om läsning och lån.

Men nu vet jag vad det senaste är – biblioteket som ”facilitator”. Jag har hört ordet nämnas på minst två konferenser, vet knappt vad det betyder, men snart är ordet överallt där det pratas bibliotek och framtid, vänta bara! En ”facilitator” har en ganska tillbakadragen roll, neutral i fråga om värderingar och anpassningsbar i fråga om uppgifter. Biblioteket är användarnas och invånarna ska erövra platsen. Bibliotekarien ska inte vara expert eller auktoritet men utifrån efterfrågan underlätta den enskilda individens dröm att bli verklighet.

Så fint. Eller?

Det krävs ganska mycket för att erövra ett rum, tänker jag, och för att förverkliga stora framtidsplaner måste man ju först våga drömma. Mellan de som tar för givet att deras drömmar har ett värde, som kräver plats i det offentliga rummet och anpassar det efter egna behov, och de som inte gör det, är nog klyftan dessvärre djupare än de digitala orättvisorna någonsin har varit.

Jag läser Ett gott liv av Ann Heberlein. Hon skriver om klass, att ojämlikheten inte bara handlar om resurser. Den sitter i förväntan, eller brist på förväntan, i upplevelsen av att vara determinerad, inte kunna påverka, vara del av eller ha rätt till. Då hjälper det inte att definiera biblioteket som ett erbjudande. ”Att inte tro eller förvänta sig något av livet. Det är arbetarklassens stora problem”, skriver Heberlein, ”det där att man inte tror att man har rätt att drömma. Rätt att hoppas. Rätt att förhäva sig. Man kan drömma om en lottovinst eller en fullträff på Dagens Dubbel. Längre än så sträcker sig sällan drömmarna”.

Vem tror att det är den gruppen som kommer att erövra biblioteket och låta de tjänstvilliga men neutrala bibliotekarierna vara ”facilitators” för deras drömmar? Nej, just det. Tänk bara på vilka som idag lämnar inköpsförslag. De som vet med sig att de får påverka och anser det självklart att biblioteket ska köpa just deras bok. Det stora flertalet av kommuninvånarna lämnar inga förslag, vet kanske inte ens att man kan, och kan man så gäller det nog ändå inte dem. Inte ta plats. Inte förhäva sig. Heberlein skriver också om rädslan att bli avslöjad: ”Därför håller sig fattiga människor för sig själva. För att slippa känna sig dumma”.

Det är långt ifrån alla biblioteksbesökares behov som kommer till uttryck som efterfrågan. (Men säkert finns det fler än folkpartisten Martin Lundqvist, nämndordförande i Haninge som tror att vi väljer själva vilken klass vi vill tillhöra!) Hade biblioteket varit ”facilitator” när jag växte upp hade jag lika gärna kunnat gå till fritidsgården, men jag vågade inte för rummen var redan ockuperade av de med höga röster och vassa armbågar och jag var försiktig och mina drömmar väl förborgade. Just för att man inte behövde kräva sin plats, göra sig hörd genom att flytta stolar eller vinna i pingis, var biblioteket en frizon. Bibliotekarien satte böcker i händerna på mig som jag aldrig hade frågat efter på egen hand. Böckerna formade tankar och skapade begär som inte funnits där tidigare. Ann Heberlein kallar det hybris, det som trots förutsättningarna gjort hennes liv till något annat än det förväntade och förutbestämda. Hon gjorde sin klassresa, jag gjorde min. Nu skriver jag krönikor och undrar vad som fick mig att ta mina drömmar på allvar. Kanske var det hybris. Eller så var det biblioteket