Om oro, bus och stök

Jag prövar att sticka ut hakan angående en fortsatt debatt om social oro på bibliotek.

Ungdomar – eller andra (missbrukare, högljudda tidningsläsande pensionärer, personer med psykiska problem) – som stökar till det på biblioteken är ingen ny företeelse, inte heller hur biblioteksansvariga kan komma till rätta med ordningsproblemen. Mitt första fasta jobb på bibliotek (hösten 1974) handlade om att vara resursperson på numer nedlagda Skogrundans filial i Karlskoga, där just ett gäng ungdomar trakasserade personalen.

• Ett av de bästa sätten är att bredda kompetensen hos bibliotekspersonalen, och då tänker jag inte främst på ordningsvakter. Jag tänker mer på fritidsledare om ordningsproblemen handlar om att det inte finns utrymme för ungdomar i deras sociala närmiljö, eller socialarbetare och kuratorer om det handlar om ”socialt utsatta områden” om ordningsproblemen kan härledas till det. Kreativa bibliotekspedagoger kan stimulera till aktivt lärande när de traditionella bibliotekariernas kompetenser inte räcker till. Förmodligen kan det behövas bibliotekspersonal med bredare bakgrund och olika erfarenheter av att jobba med olika målgrupper.
  I många sammanhang lyfts folkbibliotekens roll att vara ett verktyg för social hållbarhet – speciellt i utanförskapsområdena. Men för att verktyget faktiskt ska fungera effektivt krävs att beslutsfattarna tar sitt ansvar och ger verksamheten mer resurser så att biblioteksansvariga kan ta in rätt kompetenser.
• Om biblioteket ska vara en kraft i lokalsamhället så borde ansvariga bjuda in orosmomenten till dialog – de kanske har svar på vad de vill ha biblioteket till – och svaren borde kanske förmedlas vidare till ansvariga politiker.
  Här finns en intressant paradox – några av de som skapar oron tillhör de grupper som omnämns som prioriterade i bibliotekslagen. Några av de  som skapar oron hör till de grupper som folkbiblioteken annars har svårt att nå. ”Bibliotek är platser där informationsspecialister hjälper allmänheten i deras eviga sökande i att förstå vad som sker i omvärlden” lär Cory Doctrow ha sagt. Det gäller ju också de här grupperna.
  Här finns ju ett gyllene tillfälle om beslutsfattarna tar sitt ansvar och ger verksamheten mer resurser så att biblioteksansvariga kan ta in rätt kompetenser.
• Folkbibliotek brukar ibland kallas ”samhällets vardagsrum” och jämföras med antikens torg. Men även hemma i vardagsrummet eller på torget gäller vissa regler, rättigheter, medan annat, friheter, som man kan ta sig – fungerar inte – eftersom det är ett socialt, offentligt rum som ska vara till för alla.
  Att porrsurfa på de publika datorerna, slåss, skrika ”hora” till personal eller andra besökare eller spela fotboll i magasinet är en frihet besökarna kan ta sig, men det är ingen rättighet.
  Om det nu är ungdomar som orsakar störningen så borde det rimligen vara relevant att utöka vuxennärvaron på biblioteken. Det är ungefär så skolan skulle tackla motsvarande problem.
• Sker det olagliga aktiviteter på biblioteken så finns det rutiner för det oavsett om det handlar om hets mot folkgrupp, olaga hot eller pedofiler.
  Likaså sker det i regel en kontinuerlig fortbildning kring säkerhetsfrågor och hur personalen ska agera i svåra situationer. Det är delar av de arbetsmiljöinsatser som ansvariga gör.
  Däremot är det tveksamt hur pass förberedda de nyutbildade från B/I-utbildningarna är på hur det är på en del – långt ifrån alla – av biblioteken.

Texten är ursprungligen publicerad på Peter Alsbjers blogg. Biblioteksbladet återpublicerar den med författarens tillstånd. 

Debatten om stök och bråk på biblioteken togs åter upp av Svenska Dagbladets Paulina Neuding i lördagens tidning.