Om vad bokberättandet gör

Fråga vem som helst vad en bibliotekarie jobbar med och du kommer med största sannolikhet att få höra svaret böcker....

Fråga vem som helst vad en bibliotekarie jobbar med och du kommer med största sannolikhet att få höra svaret böcker. Framför allt romaner. De flesta, utom möjligen bibliotekarierna själva, förknippar faktiskt fortfarande folkbiblioteket med läsning av skönlitteratur och lever med föreställningen att bibliotekarien är en läsare.

Jag gjorde det också, innan jag fick min utbildning.

Visst kan det vara roligt att bli överraskad på sitt bibliotek, att upptäcka att där kan man få hjälp med en massa saker som man inte hade en aning om, men överraskningen kan inte kompensera om vi inte lyckas leva upp till förväntningarna på det man trodde sig kunna få på ett bibliotek – bra läsvägledning och boktips.

Debattens vågor går höga just nu gällande bokinköpen, att själva urvalet inte borde överlämnas till någon som inte har bibliotekariens unika kompetens. Men vore det inte viktigare att diskutera inte bara hur vi får böcker till hyllan utan hur vi får ut dem därifrån! Om vi ändå inte lyckas få någon att upptäcka Vizma Belševicas dikter innan de hamnar i magasinet, eller få någon att låna den fantastiska tyska deckaren som inte finns på Pressbyrån, vad spelar det då för roll om det var en bibliotekarie eller om det var Bonniers som satte boken på hyllan, om den förblir oläst.

Bibliotekarien behövs som bokinköpare men ännu mer som bokberättare! Eller bokpratare, om man föredrar det ordet. Och det är en konst! Som det går att tävla i. Kriterier för bedömande i Bokberättar-SM för bibliotekarier är förmedling av innehåll, engagemang/lust och subjektivt uttryck. Det centrala är att det är en läsning som förmedlas, inte bara en bok som presenteras. Jag var där den 11 november i Rotundan på Stockholms stadsbibliotek, och författare på biblioteksscenen i alla ära – det är vi vana vid, men ibland är det faktiskt mer inspirerande att höra vad läsaren kände när han läste än vad författaren tänkte när hon skrev. Enligt både jury och publik heter för övrigt landets bästa bokberättare 2011 Johanna Härenstam!

Författaren Birgitta Trotzig menade om kritikerns roll (och en kritiker är väl också en bokberättare i bästa fall) att ”kritikern har en enda uppgift, och den är positiv, konstruktiv; att genom att visa exempel på en reaktion, exempel på ett personligt förhållande till ett konstverk bana väg för andra reaktioner, lika personliga”. En bokberättare ger något helt annat än tio-i-topplistor och betyg.

Jag undrar om inte ett avslöjande som att ”den här boken fick mig att på allvar önska att jag varit född till man” öppnar för ett intresse på ett annat sätt än om du säger att ”den här romanen fick Nordiska rådets litteraturpris år 2001”. Eller att en personlig tolkning som: ”Den här boken handlar om en framgångsrik man som kanske slutar som mördare för att han inte läser skönlitteratur”, ger en annan ingång än ”en biografisk roman som flödar över av bilder, berättelser och händelser”, som det står i baksidestexten.

I bokberättandet är din läsupplevelse lika viktig som boken du berättar om i så hög grad att du kan ge boken fler läsare utan att säga något om innehållet alls, bara förmedla vad boken gjorde med dig. En uppriktig känsla, en titel: (Upptäckaren) och ett författarnamn: (Jan Kjærstad) och jobbet är gjort. Sen skadar det förstås inte att ge besked om bokens handling och eventuella litterära priser. Också. Men alla böcker lyser vackrare i den förälskade läsarens ögon.