Utan arbetet med skönlitteraturen blir alla folkbibliotekens andra uppgifter värdelösa. Ändå syns den knappt i den nationella strategin, konstaterar bibliotekarien och författaren Krister Gustavsson.

När jag för några år sedan letade efter ordet ”skönlitteratur” i Kulturplanen för den kommun där jag arbetade som bibliotekarie, hittade jag inte ordet över huvud taget. Förklaringen som gavs var att begreppet var underförstått och inte behövde nämnas särskilt. Det är ett egendomligt resonemang eftersom det osynliggör det som är själva basen för varje folkbiblioteks verksamhet. Folkbiblioteken ska och kan göra mycket. Folkbiblioteken har många viktiga uppdrag. Men utan arbetet med skönlitteraturen blir dessa andra uppdrag värdelösa.

När jag gör samma test på den nya biblioteksutredningen med Erik Fichtelius som huvudansvarig utredare blir resultatet nästan lika nedslående. Jag hittar allt som allt fyra citat där skönlitteraturen uttryckligen nämns. Inget av citaten vittnar om någon som helst insikt om att skönlitteraturen är en omistlig del av varje civilisation och existerar i sin egen rätt.

Redan i inledningen skriver Erik Fichtelius och utredarna hurtigt att skönlitteraturen ska få människor att må bra. I det framtida arbetet med skönlitteratur på folkbibliotek menar utredningen att: ”Skönlitteraturens positiva effekt för människors hälsa, biblioterapi, bör finnas med.”

Biblioterapi är en modefluga som går ut på att bibliotekarierna ska kvacksalva som terapeuter. Och det knystas inte om att den litteratur som inte skänker välbefinnande också har sin absoluta tillhörighet i vårt samhälle. Den bästa biblioteksterapin finns dessutom väletablerad sedan länge, och stavas läsecirkel.

Ytterligare en bit in i utredningen kan man läsa: ”På sikt kommer alla länder att ha digitaliserat sin skönlitteratur, övriga böcker och tidningar.”

Förutom att digitalisering i sig aldrig kommer att skapa eller befästa en demokrati, handlar det om en stor juridisk process. För att försvara demokratin krävs, utöver dataspråk och skannrar, också en medveten och djup kultursyn (läs till exempel Bengt Göranssons bok Tankar om politik). Värd en tanke är också den sårbarhet som finns i alla digitala system och nätverk. Det är mycket enklare att genomföra ideologisk och moralisk redigering av digitala verk än av gammeldags böcker på papper.

Ännu några sidor framåt står följande: ”För att svensk forskning ska kunna hävda sig internationellt behöver all svensk skönlitteratur digitaliseras, i andra hand alla litterära översättningar från och till svenska.”

Så självklart det låter. Vad man än tycker om saken blir det inte något billigt projekt, eftersom en rad upphovsrättsliga frågor måste få ett bra svar. Det gäller rättigheter i första hand gentemot författarna och förlagen. Det är inte bara att köpa in en skanner och sedan börja lägga ut litteraturen på nätet.

Det finns dessutom ägarproblem att ta ställning till. Vi vill knappast att världens samlade litterära kulturarv hamnar i knät på Google, Amazon eller någon annan ännu okänd nätjätte.

Det finns ytterligare ett citat där utredningen försöker nyttiggöra skönlitteraturen. Utredarna skriver att den är: ”en unik källa till vår historia, inte bara för litteratur- och språkforskare, utan också för historiker, sociologer, antropologer, idéhistoriker, ja, en lång rad av de humanistiska och samhällsvetenskapliga forskningsinriktningarna.”

Det måste man hålla med om. Men den egentliga frågan är om inte skönlitteraturen är mer angelägen för medicinare, ekonomer, jurister och teknologer, det vill säga de yrkesgrupper som har mest inflytande över samhället i dag.

Sista gången vi möter skönlitteraturen i denna utredning slår man fast att: ”Regionbiblioteken kan förstärka fortbildning inom till exempel områdena skönlitteratur och barnbiblioteksverksamhet.” Vilket är precis vad regionbiblioteken redan gör.