I den nationella biblioteksstrategin föreslås reformer för en kvarts miljard – en siffra som har ifrågasatts från flera håll. Men den är ett politiskt önskemål, inte en vetenskaplig ­beräkning, skriver utredaren Erik Fichtelius.

Det värsta som kan hända en statlig utredning är att den hamnar i utredningarnas stora svarta slukhål. Alltså att när utredningen väl är klar försvinner den i en låda på ett departement för att aldrig mer höras av. Det är tyvärr ödet för många utredningar.

Men om regeringen vill göra något skickas utredningen på remiss till berörda organisationer, myndigheter och andra intressenter. Därför är det häftigt att förslaget till en nationell biblioteksstrategi gått ut på en stor och bred remiss. 126 remissinstanser inbjöds att svara. 99 gjorde det, dessutom svarade 23 som inte ens var tillfrågade i så kallade spontanremisser. Detta är intressant eftersom utredningen om en nationell biblioteksstrategi inte ens var en vanlig SOU, utan ett myndighetsuppdrag till KB. När vi arbetade med den försökte vi jobba som en SOU, för att hålla distansen till KB. Upplägget innebar att vi inte hade de vanliga begränsningarna när det gäller formalia och kostnader. Regeringen har sedan ändå hanterat förslaget som en stor offentlig utredning. Det visar på frågans vikt och allvar.

Läs mer Margareta Törngren: ”Omöjligt med gemensam strategi”

Det första som kan konstateras är att ­förslaget finns i en nordisk kontext och det vi skulle kunna kalla en nordisk cirkulär kulturekonomi. Vi inspirerades av de andra nordiska länderna. Danskarna föreslog i sin strategi redan 2010 en stor digitaliseringssatsning, Danskarnas Digitala bibliotek. Det inspirerade oss. Norge har hela tiden legat före, och även deras strategi och digitaliseringsarbete blev en förebild. Men sedan blev vårt arbete något för norrmännen att kopiera när de kom med en ny upplaga av sin strategi tidigare i år, och den finska riksbibliotekarien använder nu vårt förslag som utgångspunkt för en ny finsk strategi.

Det visar på frågans vikt och allvar

Nu finns ett underlag att gå vidare. Om regeringen vill kan den skriva en färdig nationell biblio­teksstrategi. Det finns starkt stöd i remissvaren för våra huvudförslag, inte minst kring digitaliseringen. Samtidigt finns många intressanta förslag till förbättringar och förtydliganden. Det viktiga är att strategin i sina huvudspår fått ett starkt och brett stöd, även om det också finns kritiska röster.

Då ställs den intressanta frågan: ”Vad kostar det?”
Det är tyvärr fel fråga i dagsläget. Frågan är istället: ”Vad får det kosta?”

Vid sidan av vårt förslag lämnade vi också ett förslag om sex möjliga reformer för att stärka biblioteken på en strategisk nivå. Vi föreslog en reformnivå på 250 miljoner kronor i permanent nivåhöjning för bibliotekssektorn. Detta är en politisk siffra, ett önskemål, ett förslag om en möjlig ambitionsnivå, inte en vetenskaplig beräkning om vad det skulle kosta. Reformer på biblioteksområdet kostar det statsmakterna bestämmer att de får kosta. Som Svensk biblioteksförening så riktigt påpekar borde det få kosta mycket mer om man ska ha rimliga ambitioner. Ska vi till exempel ha en försvarlig nivå på skolbiblioteksverksamheten skulle det behövas minst 1,5 miljarder. Det vi föreslår är en blygsam statlig satsning på utbildning och kompetens därför att skolorna är ett kommunalt ansvar.

Som Svensk biblioteksförening så riktigt påpekar borde det få kosta mycket mer om man ska ha rimliga ambitioner

Remissen gällde förslaget till strategi, inte de sex reformförslagen. Statskontoret väljer ändå att granska just kostnaderna för reformerna, och kritiserar att det inte finns några beräkningar. Och det stämmer ju, eftersom vi gjort en politisk kalkyl, inte en exakt beräkning. En rimlig nivå på digitalisering, bland annat inskanning av analogt material skulle kunna vara ungefär 90 miljoner kronor per år. Till det kommer upphovsrättskostnader som vi inte kunnat ange något om eftersom de måste förhandlas fram först. Vad regeringen vill satsa på mångspråkslitteratur, bibliotek för de ­nationella minoriteterna, forskning och kompetens är en fråga om råd och vilja mer än vad det ”kostar”. Till det kommer ett område som lyfts starkt av remissinstanserna – vuxenutbildningens bibliotek. Där kom vi inte med några konkreta reformförslag eller kostnader just nu, därför att de bör arbetas fram av folkbildningen, utbildningshuvudmännen och biblioteken i samverkan.

Personligen tycker jag att strategiska biblioteksreformer borde få kosta mycket mer än 250 miljoner, men ytterst är det en fråga om vad staten vill och har råd med.

Läs mer Tung kritik mot förslag till nationell biblioteksstrategi