”Forskare, utredare, regeringen och vi som praktiskt arbetar med skolbiblioteksfrågor ser alla vikten av utbildade skolbibliotekarier. Varför gör inte SKL det?” undrar skolbibliotekssamordnaren i Järfälla, Sofia Malmberg i en replik på SKL:s Karin Thomassons text i Dagens Nyheter ”Fichtelius förstår inte det svenska flernivåsystemet” (11/3).

Den nationella biblioteksstrategin presenterades i torsdags och där fanns många viktiga och kloka saker skrivna om skolbibliotek. Visst fanns det ett och annat som jag skulle ha önskat en ännu skarpare skrivning om och något jag saknade, men helheten är bra.

Därför blir jag på allvar bekymrad när jag läser Sveriges kommuners och landstings (genom kulturtalespersonen Karin Thomassons) totala sågning av den nationella biblioteksstrategin. SKL är en intresseorganisation för Sveriges kommuner och landsting och är därför mån om att begränsa sina uppdragsgivares ekonomiska utgifter. Må så vara, men att sänka sig till hätska och personliga påhopp i stället för att stödja sig på kunskap framstår inte som ett professionellt förhållningssätt. När det gäller skolbibliotek har SKL:s tes tidigare varit att skolbibliotek framför allt är en digital fråga och nu att det är en fråga om fysisk tillgång till böcker. Skolbibliotekarierna lyser i deras vision av skolan med sin frånvaro. Detta trots att såväl forskning som allt fler pedagogiska kvalitetsutredningar och strategier visar på att det är just tillgången till skolbibliotekarier som är en viktig del av framgångsreceptet för att öka elevernas måluppfyllelse och att stärka det källkritiska perspektivet i undervisningen. Något som också tydliggjordes i regeringsförklaringen, där just tillgången till skolbibliotekarier lyftes fram som ett prioriterat område.

Det finns ett stort glapp mellan den verklighetsbild som SKL har av skolbibliotek och den verklighet som forskare, utredare, regeringen och vi som praktiskt arbetar med skolbiblioteksfrågor ser. Att den nationella biblioteksstrategin särskilt lyfter fram vikten av fackutbildade skolbibliotekarier är baserat på beprövad erfarenhet och vetenskaplig grund, begrepp som inte är helt obekanta för skolpersonal. Thomasson vill i sitt debattinlägg göra gällande att samarbeten mellan skolor och folkbibliotek skulle vara en bättre – eller kanske ekonomiskt mer fördelaktig? – lösning än att skolorna har egna skolbibliotek med fackutbildade skolbibliotekarier. Detta antagande bygger på en traditionell och mycket begränsad bild av skolbiblioteket som i första hand en utlåningsstation. Den reviderade läroplanen slår fast att skolbiblioteket ska stärka elevernas språkliga och digitala kompetens i undervisningen. Ingen utlåningsstation i världen, hur välutrustad den än må vara, kan i sig själv göra detta. Det krävs personal med adekvat kompetens, det vill säga skolbibliotekarier, som i tätt samarbete med lärarna kan arbeta med eleverna i klassrummet. Små skolor med litet elevantal behöver naturligtvis hitta lösningar i samarbete med andra skolor, men det faktum att små skolor behöver hitta särskilda lösningar får inte användas som argument för att inte ge eleverna tillgång till den skolbiblioteksfunktion som läroplanen föreskriver. Skolans uppdrag är att ge eleverna en utbildning som ger dem möjligheter att verka som aktiva och självständiga individer och samhällsmedborgare.

I en tid av snabbt informationsflöde där ett välgrundat källkritiskt förhållningssätt är avgörande för såväl individen som samhället, behöver skolan utnyttja all tillgänglig kompetens. Många lärare uträttar underverk varje dag på jobbet och de skulle kunna åstadkomma ännu mer om de fick möjlighet att samarbeta med en skolbibliotekarie. De lärare som har arbetat tillsammans med drivna och kunniga skolbibliotekarier vill inte vrida tillbaka klockan. Jag vet precis varför. Inte bara för att det stärker och fördjupar elevernas lärande utan också för att lärarens kunskapshorisont växer. Det händer något avgörande när en lärare och en skolbibliotekarie arbetar tillsammans. Kalla det magi om du vill, men jag kallar det ökad pedagogisk måluppfyllelse. Min förhoppning är att SKL:s ordförande också blir medveten om det. Väldigt snart. Kjell Ahlgren, undervisningsråd på Skolinspektionen, har med hänvisning till den bristande tillgången till skolbibliotekarier i våra skolbibliotek, sagt att ”tiden inte går i repris för de här eleverna”. Han har naturligtvis helt rätt. Hur länge till ska enskilda aktörer till varje pris arbeta för att begränsa utgifterna istället för att fokusera på hur vi skapar förutsättningar för maximal pedagogisk utväxling av våra skattepengar? Genomför de reformer som regeringsförklaringen och den nationella biblioteksstrategin föreskriver så att eleverna får de skolbibliotek de har rätt till.

Sofia Malmberg är samordnare för skolbiblioteken i Järfälla och författare med fokus på skolbiblioteket som pedagogisk funktion