Vet du vad prekariatet är? Är det något som det pratas om på din arbetsplats? Om det växande prekariatet och...

Vet du vad prekariatet är? Är det något som det pratas om på din arbetsplats? Om det växande prekariatet och folkbibliotekets roll? Nej, jag misstänkte det.

Att leva i prekariatet är att leva i ständig oro och otrygghet. Kommer du ha mat i morgon, kommer du att behöva flytta igen från ditt tillfälliga boende, kommer de dåligt betalda timvikariaten att räcka till att betala räkningarna och kommer de ens vilja ha dig som timvikarie nästa månad? Och hur ska det gå för din familj? Hur är man ens en bra förälder under sådana förhållanden?

I prekariatet finns det inte utrymme för drömmar och planer. Och hand i hand med fattigdomen går den psykiska ohälsan. Vem skulle inte få ångest och bli deprimerad av denna påtvingade rastlöshet?

Prekariatet är där du inte vill att dina barn ska hamna.

Jag lyssnar på ett samtal med den finlandssvenska författaren Mathias Rosenlund om hans debutroman Kopparbergsvägen 20. Den utspelar sig i nutid i en förort till Helsingfors och handlar om att vara fattig i Välfärdsfinland, men kunde lika gärna ha utspelat sig i det krackelerande Välfärdssverige. Mathias lever med sin psykiskt sjuka hustru och två små barn i en ständig kamp att få pengarna att räcka till, få orken att räcka till. Det är ingen politisk roman han har skrivit, menar han, det är en självbiografi, och bredvid andra självbiografiska småbarnslivsskildringar skrivna av män som Knausgårds Min kamp och Jonssons Mats kamp, är det här Mathias kamp. Men genom den uppmärksamhet och den fattigdomsdebatt som följt med boken i Finland har den haft en politisk verkan. Fattigdomsskildringar hör inte till vanligheterna.

”Jag såg människor runt omkring mig som ingen skrev eller berättade om. Jag själv kände mig som en människa som ingen ser och skriver om”. Med Kristian Lundberg, författare till Yarden, som inspiratör bestämmer sig Mathias Rosenlund för att återta rätten till sitt liv genom att skriva sig igenom mörkret: ”Jag skall berätta.” Själva titeln på boken är också en pendang till Henrik Tikkanens adress-svit om finlandssvensk småborgerlighet, ett priviligierat elände, som också gjorde upp med nedärvd skam men av en helt annan sort. Hur kunde du, Henrik? Hur kunde du, Mathias? Det här kan väl ändå inte vara… sant? Eller?

Sätt ord på det som inte får sägas och orden besegrar skammen. Hopplösheten blir till vrede. Man har ljugit för mig. Bildning och arbete lönar sig inte. Det finns inget jag kunde eller borde ha gjort annorlunda. Det är inte mitt fel. ”Fattigdomens patologi börjar redan i livmodern”, citerar Mathias som mycket riktigt växte upp med hårt arbetande föräldrar som slet för att få ekonomin att gå ihop, invandrade finländare i den svenska förorten Fittja. Likadana rödbruna höghus, samma smuts och samma rastlöshet som vibrerar mellan huskropparna.

Det skrivs inte för många självbiografier i vår tid, bara för många av samma sort. De viktigaste historierna från vår tid återstår kanske att berätta, har ännu inte getts en röst. Som den vackraste visan om kärleken, ni vet, som aldrig kom på pränt. ”Den blev kvar i en dröm på Montmartre hos en fattig Pariserstudent.”.

Det skrivna ordet kan ha en politisk verkan. Den här krönikan var från början tänkt att handla om folkbiblioteken och yttrandefriheten. Istället kom den att handla om något som folkbiblioteken inte lika självklart arbetar för, nämligen yttrandejämlikheten. Men är den inte minst lika viktig? Vad bygger vi en demokrati på?

Det räcker inte med yttrandefrihet för att få människor att tala.