Nu för tiden är karriärbyten så vanliga att vi inte längre förknippar vår identitet med vårt yrke. Du är inte...

Nu för tiden är karriärbyten så vanliga att vi inte längre förknippar vår identitet med vårt yrke. Du är inte längre din yrkesroll, du jobbar som.

Själv skulle jag bli lite nervös av att vända mig till någon som jobbar som läkare eller som rörmokare – som om deras kompetens egentligen är någon annan och att de bara råkar befinna sig

där. Jag är nog lite gammaldags och säger fortfarande att jag är bibliotekarie om någon frågar. Det känns inte som att det är en identitet jag behöver stämpla ut ifrån när dagen är slut.

Ingen blir provocerad av en bibliotekarie. Däremot har jag märkt att ordet bibliotekarie ofta framkallar skam hos den jag möter. De flesta skulle uppenbarligen vilja läsa mer än de gör eller i alla fall vara mer belästa än vad de är. Mötet med en bibliotekarie påminner dem om hur lite de i själva verket läser. Man borde ju…, får jag höra och jag känner mig som en vandrande anklagelse!

Framkallar biblioteket samma känsla, undrar jag? I så fall kanske vi inte ska vara så förvånade över att det är stora grupper som vi aldrig når. Vi tror att vi kan nå fram till dem med mer information om biblioteket. I själva verket kanske vi bara bidrar ytterligare till ett redan dåligt samvete. Det vet väl alla redan att bibliotek finns och att det är bra att läsa! Ungefär som alla vet att det är bra att träna men det är ju inte säkert att man motionerar för det. Fast man borde. Skam kan mycket väl ta sig uttryck i avvisande.

Under flera år förundrade jag mig över fenomenet personlig tränare. Att betala för att någon ska stå bredvid medan man gör sit ups och ställa in några vikter på de självinstruerande maskinerna. Varför då? Vill man fördjupa sig i olika sätt att bygga biceps finns det både träningsböcker och utförliga instruktionssidor på nätet att välja bland. Så vad är det man betalar för?

Jag skulle gissa att det är relationen snarare än informationen man betalar för. Att någon ägnar sin fulla uppmärksamhet åt just dig och din utveckling, lägger sin hand mellan dina skulderblad tills ryggen sträcker på sig alldeles av sig självt. Det viktigaste är nog inte att det är en personlig tränare, det viktigaste är nog att bli sedd av någon man litar på. Därför undrar jag om det går att nå de som inte läser men som vet att de borde läsa genom att erbjuda det träningshallarna erbjuder de otränade med dåligt samvete, nämligen en relation istället för ytterligare information. Boktips kan man faktiskt hitta överallt, böcker likaså. Det ska till något annat. Ett samtal.

Tänk så här: Boka tid med din läscoach och gör upp en läsplan tillsammans! Ni träffas regelbundet, diskuterar böckerna ni valt och går vidare utifrån det. Visst låter det lockande! Läsfrämjande men framför allt läsarutvecklande. Det är nästan så jag kunde göra avkall på min bibliotekarieidentitet för att se om det gör någon skillnad. Hej, jag heter Nina, jag jobbar som läscoach. Fråga efter mig på biblioteket!

 PS. Jag var förstås tvungen att se efter om det redan fanns läscoacher och gjorde en snabb bibliotekariesökning, dvs googlade: Menade du livscoach? får jag tillbaka. Ja du, tänker jag, kanske det…